Såhär de sista dagarna före semestern sitter jag och redigerar en akademisk artikel som bland annat diskuterar armlängdsprincipen och offentlig utsmyckning. Det får mig att fundera på vad jag egentligen tycker om detta. Ju mer jag har funderat på detta desto mer övertygad blir jag i mitt stöd för armlängdsprincipen. Vissa typer av konst och kultur behöver offentligt stöd, något som är särskilt motiverad när det gäller det nyaste och smalaste i konsten, och när det gäller kulturarv. När det gäller stora delar av populärkulturen verkar det däremot ofrånkomligt att marknaden kommer att ha större betydelse än de offentliga stöden, och att detta dessutom är någonting bra. När det kommer till offentlig utsmyckning blir det hela mer komplicerat. Stadsrummets utformning är helt klart en gemensam samhällsfråga, och följaktligen något som bör diskuteras i offentligheten och i slutändan beslutas politiskt. Detta borde inte ens vara kontroversiellt. Över lag stöder jag tanken att städer bör byggas för de människor som bor och vistas i dem dagligen. Den nuvarande tendensen att hylla storskaliga så kallade märkesbyggnader - sådana som förväntas sätta staden på kartan, men som i princip alltid ser likadana ut världen över - är alltså inte något som jag ger så mycket för. Min personliga smak drar åt det klassiska, och jag föredrar dessutom städer där man kan se byggnader från skilda historiska perioder, spåren av stadens historia. Nya byggnader måste därmed passa tillsammans med dessa, och mänskliga proportioner är att föredra. Däremot tycker jag inte att man behöver vara så rädd för kontraster som man verkar vara i Skandinavien idag. Ytterst är detta dock som sagt upp till städernas invånare. Statlig reglering bör främst komma in som en modererande effekt, främst till försvar för kulturarvet, och därmed för att staden utvecklas kontinuerligt, istället för i den typ av tvära kast som kännetecknade Sverige under efterkrigstiden.
Kommentarer