Fortsätt till huvudinnehåll

Armlängdsprincipen och stadsbygnad

Såhär de sista dagarna före semestern sitter jag och redigerar en akademisk artikel som bland annat diskuterar armlängdsprincipen och offentlig utsmyckning. Det får mig att fundera på vad jag egentligen tycker om detta. Ju mer jag har funderat på detta desto mer övertygad blir jag i mitt stöd för armlängdsprincipen. Vissa typer av konst och kultur behöver offentligt stöd, något som är särskilt motiverad när det gäller det nyaste och smalaste i konsten, och när det gäller kulturarv. När det gäller stora delar av populärkulturen verkar det däremot ofrånkomligt att marknaden kommer att ha större betydelse än de offentliga stöden, och att detta dessutom är någonting bra. 

När det kommer till offentlig utsmyckning blir det hela mer komplicerat. Stadsrummets utformning är helt klart en gemensam samhällsfråga, och följaktligen något som bör diskuteras i offentligheten och i slutändan beslutas politiskt. Detta borde inte ens vara kontroversiellt. Över lag stöder jag tanken att städer bör byggas för de människor som bor och vistas i dem dagligen. Den nuvarande tendensen att hylla storskaliga så kallade märkesbyggnader - sådana som förväntas sätta staden på kartan, men som i princip alltid ser likadana ut världen över - är alltså inte något som jag ger så mycket för. Min personliga smak drar åt det klassiska, och jag föredrar dessutom städer där man kan se byggnader från skilda historiska perioder, spåren av stadens historia. Nya byggnader måste därmed passa tillsammans med dessa, och mänskliga proportioner är att föredra. Däremot tycker jag inte att man behöver vara så rädd för kontraster som man verkar vara i Skandinavien idag. Ytterst är detta dock som sagt upp till städernas invånare. Statlig reglering bör främst komma in som en modererande effekt, främst till försvar för kulturarvet, och därmed för att staden utvecklas kontinuerligt, istället för i den typ av tvära kast som kännetecknade Sverige under efterkrigstiden. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li