I The invention of creativity diskuterar han i första hand hur detta har påverkat kultursynen. Under den klassiska modernitetens 18- och 1900-tal utgjorde konsten och kulturen en avskild sektor i samhället präglad av närmast motsatta normer än resten av ekonomin: resten av samhället präglades av standardisering inte bara av produkter utan också av utbildning och arbetsuppgifter. I politiken gällde åtminstone i teorin idén om alla medborgares lika rättigheter och skyldigheter (i olika proportioner i liberala, fascistiska och kommunistiska samhällen). Rationalitetet var ett ideal på nästan alla områden. I kulturlivet idealiserades istället originalitet, personlig kreativitet, excentricitet och inte sällan irrationalitet. Som helhet strävade kultursektorn efter att vara ett slags autonom sfär i samhället, vilket i viss utsträckning också möjliggjordes av privata mecenater och offentlig kulturpolitik.
I dagens senmoderna samhälle har kultursektorn förlorat mycket av sin autonomi och sin avskildhet, man samtidigt har dess värderingar och människosyn på många sätt blivit hela samhällets. Numera förväntas vi alla marknadsföra oss själva som singulära unika individer istället för som utövare av standardiserade professioner. Det är svårt att tänka sig en verksamhet som självmant framställer sig som okreativ, standardiserad, oorginell, eller hierarkiskt organiserad. Bakom kultursektorns förändring ser Reckwitz inte minst internet och digitaliseringen. Den gamla ordningen präglades av en åtskillnad mellan en minoritet av konstnärer/producenter och en majoritet av publik/konsumenter. Idag är alla potentiellt producenter och produktionen oerhört mycket större än efterfrågan. I The society of singularities talar han om vår tid som präglad av en kamp om uppmärksamhet. Detta blir särskilt tydligt på plattformar som Facebook och YouTube. Alla konkurrerar och jämförs i någon mån på samma plan, även om alla naturligtvis inte är lika framgångsrika. Gamla tiders privilegiering av t.ex. utbildade konstnärer för statsunderstöd framstår för allt fler som allt mer orättfärdigt. För den kulturpolitiskt intresserade blir det påtagligt hur konstnärspolitiken i Sverige och flera andra nordeuropeiska länder har fortsatt i 1900-talets former. Offentligt stöd går till kvalitetsbedömda professionella konsnärer, även när andra delar av kulturpolitiken har gått åt andra håll och den offentliga kulturen i stort redan blivit något av en ö i en allt mer globaliserad samtidskultur. Kanske innebär detta dock att konsten som autonom sfär behövs mer än någonsin.
I politiken blir rättighetstänkandet allt mer centralt, men det handlar inte längre främst om rättigheter baserade på likhet (som medborgerliga eller mänskliga rättigheter) utan om rättigheter fokuserande på erkännandet av varje människas unika egenskaper, och på de "neocommunities" som byggs upp kring dessa delidentiteter. Internet skapar enligt Reckwitz en bild av individen som bestående av ett antal egenskaper och preferenser som kan kombineras på olika sätt och kartläggas av algoritmer, alltså ett fundamentalt annorlunda synsätt än liberalismens odelbara individ baserad på fri vilja. Den senmoderna tidens nya medelklass, och nya överklass, är i de flesta fall tolerant för olika kombinationer som kan ingå i den nya tidens modulära identitet, inom vissa gränser. Politiskt sett sträcker de sig från center-vänster till center-höger, men kännetecknas typiskt sett av att värdera meritokrati, livskvalité och kosmopolitism. Dessa grupper kan kontrasteras mot ny och gammal underklass, mot en bredare serviceklass, och mot den gamla medelklassen, dvs. den som saknar uppdaterat kulturellt kapital och i varierande utsträckning fortsätter att kännetecknas av den klassiska modernitetens konformism. Den nya medelklassen bor i kulturellt starka städer som i allt högre grad konkurerar om uppmärksamhet och attraktivitet på ett globalt plan, ungefär som individerna konkurrerar med varandra. Den gamla medel- och underklassen sitter däremot fast i mindre attraktiva områden.
Många av Reckwitz ideer är knappast nya. Man kan känna igen en hel del från t.ex. Anthony Giddens, Manuel Castells, Charles Taylor och Zygmund Bauman. Analysen inskränker sig också i stort sett till västvärlden, ofta sedd från en tysk horisont, där man inte alltid är helt säker på hur relevanta slutsatserna är i andra delar av världen. Man kan också bli rätt tveksam när Reckwitz från denna analys drar slutsatser om t.ex. populism i Indien. Själv försvarar han detta med att han studerar utvecklingen där den har nått som längst, dvs. i Västeuropa och Nordamerika. Det är sådant som för tankarna till klassiska sociologiska teoretiker som Weber, Simmel och Marx. Detta är med andra ord väldigt modernistiskt. Oavsett vad man anser om modernismen var den dock på många sätt rimligare i början av 1900-talet. 1900-talets mest inflytelserika kulturländer har trots allt varit USA, samt möjligen några av de västeuropeiska länderna. Till de största frågorna just nu hör dock om så är fallet också på 2000-talet. Vem är egentligen främst i utvecklingen, dvs. vilket land är på väg i den riktning som resten av världen med tiden kommer att ta? Historiskt sett kan man ifrågasätta om det verkligen har funnits en historisk rikting i den meningen, men idag verkar det rimligt att tro att utvecklingen i större delen av världen kommer att gå i ungefär samma riktning, inte därför att riktningen är given av något slags historisk nödvändighet, utan därför att globaliseringen har gjort oss så sammanflätande, såväl ekonomiskt, som socialt och kulturellt. Fortfarande kan man dock fråga sig om det det verkligen är rimligare att studera västvärlden - eller specifikt Tyskland - än t.ex. Kina eller Singapore. Det är långt ifrån självklart.
Trots dessa problem lyckas Reckwitz mycket väl med att göra en syntes av olika idéer och knyta an till den senaste tidens utveckling kulturellt, politiskt, ekonomiskt, och digitalt. Vill man förstå samhälls- och kulturutvecklingen i dagens västvärld är han med andra ord klart läsvärd. Också när det gäller att förstå utvecklingen i stort är han klart tankeväckande.
Kommentarer