President Biden

För första gången på många år känner jag mig hoppfull när det gäller amerikansk politik. Allt fler republikanska företrädare tar avstånd från Trumps anklagelser om valfusk. Delstaternas administrationer och rösträknare verkar överallt ha gjort ett föredömligt arbete, oavsett partifärg. Biden har genomgående uppträtt statsmannamässigt. Samtdigt kommer rapporter från Vita Huset som som för tankarna till någon medeltida eller senantik tyrann vars hov är i upplösning under pest och belägring. Ingen vågar berätta för härskaren att spelet är över. Vem ska ta modet till sig? Hans dotter? Hans hustru? Hans svärson? De seniora rådgivarna har redan flytt. Samtidigt drabbas allt fler av hovmännen av pesten. På Facebook delas tidigare presidenters överlämningsbrev och förlorande kandidaters gratulationer. Medan rösträkningen pågick lyssnade jag bland annat på John McCains tal efter förlusten mot Obama. Det kändes som någonting från ett annat sekel, även om det bara var tolv år sedan: en presidentkandidat som på allvar önskade sin motståndare framgång i att skapa ett bättre USA. 

Kommer Biden att kunna läka USA:s sår? Det tror jag knappast. Även om stödet för Trump efter den pågående cirkusen mycket väl kan vara lägre än på valdagen återstår faktum att nära hälften röstade på honom. Den stora utmaningen för Biden blir att sträcka ut handen till de republikaner som vill samarbeta. Om demokraterna inte kan vinna en senatsmajoritet blir detta helt nödvändigt. Att försöka återuppbygga centrum i politiken är dock avgörande även på lång sikt oavsett hur senatsmajoriteten ser ut. Demokratena skulle återigen kunna bli tydligt som ett center-vänster alternativ där vänstern bara är ett av flera inslag. Ett sådant parti skulle ha alla möjligheter att vinna igen, även mot en bättre motståndare än Trump. Republikanerna skulle även de återigen kunna bli en bredare koalition med plats också för till exempel libertarianer och moderata konservativa.

Faktum kvarstår dock att Trump fortfarande har stora mängder anhängare och att misstron mot republikens demokratiska system är större nu än på mycket länge. Det är sådant som på allvar kan hota ett demokratiskt system. Trump sätter just nu ett verkligt farligt exempel: en president som inte accepterar en valförlust. Om några år - år som kommer att präglas av pandemin och dess ekonomiska efterverkningar - kan polariseringen mycket väl vara ännu värre. Om vi istället för Trump föreställer oss en skickligare president som vägrar avgå och som till skillnad från honom har ägnat sin tid åt att försäkra sig om militärens och säkerhetstjänstens stöd, och som förberett en mer trovärdig argumentation för att valfusk skulle ha ägt rum, då skulle det finnas verklig anledning att oroa sig för republikens framtid. Skälet till att jag just nu känner mig hoppfull för USA är att dess konstitutionella system när när det nu prövas verkar visa sig robust. Vi talar om en av de mest välbeprövade konstitutionerna någonsin.

Vad USA behöver just nu är partiöverskridande allianser och enighet kring nationens väg framåt. Här i Europa är det många som andas ut och hoppas på att kunna återuppbygga samarbetet med USA. Vi har fortfarande mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Samtidigt kvarstår insikten om att vi inte enbart kan förlita oss på att USA ska försvara oss och leda världens demokratier. Europa - EU, dess medlemmar och övriga stater - måste också själva ta ansvar för sitt eget försvar och för en fredlig världsordning.