Förhandlingarna kring EU:s budget hamnar lätt i skuggan av pandemin och presidentvalet i USA. Förutom att budgeten är större än någonsin tidigare så innehåller den också ett inslag som gör den till en del av en av de viktigaste politiska processerna på decennier. I den föreslagna budgeten inågår ett krav på att rättsstatens grundprinciper upprätthålls i medlemsländerna för att de ska kunna få tillgång till vissa medel. Ungern har nu lagt in sitt veto av precis det skälet. Detta borde inte överraska någon eftersom kravet är tydligt riktat mot regeringarna i Polen och Ungern, som båda rör sig mot en illiberal demokrati (för att använda Orbans egen beskrivning) där regeringarnas inflytande på domstolsväsendet har ökat under flera år. Såväl Ungern som Polen är i behov av EU-stöd. Regimernas stabilitet förutsätter å ena sidan att de kan leverera ett visst mått av ekonomisk säkerhet, och det förutsätter i sin tur stöd från EU. Nettobidragstagare som Tyskland (och för den delen Sverige) har samtidigt inget intresse av att upprätthålla den ungerska eller den polska regeringen. Å andra sidan har båda dessa regeringar byggt en stor del av sin retorik på att de står upp mot EU. Det är svårt att tänka sig att de skulle backa offentligt. I en kamp mellan medlemsstatligt självstyre och krav från EU är det fullt möjligt att de skulle kunna få ett bredare stöd i flera medlemsländer, i synnerhet i östra Europa (även om vi får anta att kommissionen har försäkrat sig om övriga regeringschefers stöd innan de lagt ett sådant här förslag). Hade Storbritannien fortfarande varit medlemmar är det troligt att de stoppat ett sådant här förslag redan tidigare. Det är alltså ingen överraskning att EU nu tar sig an Ungern och Polen snart ett år efter Brexit. Det är mycket möjligt att det hande hänt tidigare om inte pandemin hade kommit emellan. Kampen mot pandemin har dessutom ökat många länders behov av ekonomiskt stöd samtidgt som förtroendet för EU har ökat på många håll (medan förtroendet många nationella regeringar samtidigt minskat). Hela frågan är nu tillbaka på förhandlingsbordet, så vi får se vad som händer.
Det som ligger i vågskålarna är ballansen mellan EU och medlemsstaterna, och mellan nettobidgragsgivarna och allt mer missnöjda stater i Östeuropa. Får EU ett tydligt maktmedel för att påverka styresskicket i medlemsländerna har ytterligare ett steg tagits på den glidande skalan mellan mellanstatligt samarbete och fullfjädrad federation. Europa behöver mer samarbete för att kunna fungera på den globala arenan, men det har hela tiden varit en ballansakt mellan detta och politikens förankring i nationalstaterna. Allt detta kan verka byråkratiskt, men vägen mot en europeisk fedaration - oavsett om den fortsätter eller inte - är på många sätt en långsiktigt större fråga än vem som vinner ett val i USA.
Kommentarer