Akademiska synpunkter

I dagarna firades tioårsjubileum för min arbetsplats, den tvärvetenskapliga forskningsmiljön Tema Kultur och Samhälle vid Linköpings universitet. Mer exakt räknar vi tillblivelsen från det att de tio första doktoranderna  - däribland undertecknad - antogs vid temat. Det är nu ungefär tio år sedan jag arbetade på ett forskningsinstitut i Stockholm där vi ägnade oss åt forskning om högre utbildning och snappade upp att det fanns doktorandplatser att söka i Norrköping. På den vägen är det. Jubileet firades bl.a med en konferens som hålls 19-20 januari, men också med jubileumsboken Kulturaliseringens samhälle (som finns tillgänglig att ladda ned här ). Där kan man bl.a. läsa Svante Beckmans på många sätt intressanta berättelse om alla de allianser både inom och utom universitetet som krävdes för att från början möjliggöra miljön, en spännande berättelse inte minst för den som intresserar sig för exempel på hur universitetspolitik och organisering av högre utbildning fungerar i pra...

"En av de mest överraskande insikterna inom statsvetenskapen är med vilken snabbhet ett dominerande parti kan falla ihop och förpassas till marginalen." skrev professorn emiritus Leif Lewin i DN och jämförde socialdemokratins fall med tidigare hegemoniska riksdagspartiers. Det är verkligen slående hur fort det har gått. Före 2006 var SAP fortfarande ett maktparti nära sammanvuxet med staten. Samtidigt fanns sprickorna redan där. I opposition har partiet nu till synes fallit samman. Jag står i stort sett fast vid den analys jag gjorde under Mona Sahlins sista tid som partiledare ( här ), dvs. att partiets svagheter på många sätt är de som tidigare var dess styrkor; framgången byggde på ett nära förhållande till folkrörelserna och staten; men civilsamhället befinner sig idag i omvandling ( se tidigare inlägg ) och staten kontrolleras av Alliansen. Organisation och demokrati hänger ihop. Kan det t.o.m. vara så att ett partis inre organisation ger en vink om den demokrat...

"There’s been very little public debate about this, and the news reports from the major news outlets yesterday mentioned these wide-sweeping powers only in passing. There’s more than a little hypocrisy in all of this, given the way the press responded to the rather heinous Patriot Act (remember how we were promised that would be a temporary measure) under Bush and the Republicans a decade ago. But, the NDAA is even worse than the Patriot Act, and it’s now clear that the Patriot Act was merely one step in the advance of this move toward extreme centralization. As I wrote at CatholicVote yesterday, I believe it’s very possible that yesterday or the day (probably today) President Obama signs this into law will be remembered by future historians of western civilization as the “official” day the American republic became an empire, in the way historians now regard the murder of Cicero as the last day of the Roman Republic and the first day of the Roman Empire. I know ...

Ring out, wild bells, to the wild sky, The flying cloud, the frosty light; The year is dying in the night; Ring out, wild bells, and let him die. Ring out the old, ring in the new, Ring, happy bells, across the snow: The year is going, let him go; Ring out the false, ring in the true. Ring out the grief that saps the mind, For those that here we see no more, Ring out the feud of rich and poor, Ring in redress to all mankind. Ring out a slowly dying cause, And ancient forms of party strife; Ring in the nobler modes of life, With sweeter manners, purer laws. Ring out the want, the care the sin, The faithless coldness of the times; Ring out, ring out my mournful rhymes, But ring the fuller minstrel in. Ring out false pride in place and blood, The civic slander and the spite; Ring in the love of truth and right, Ring in the common love of good. Ring out old shapes of foul disease, Ring out the narrowing lust of gold; Ring out...

En av många saker som är mycket talande för det politiska klimatet i ett land är vilka slags personer som hamnar i den politiska förgrunden. I Sverige har vi t.ex. Borg, Reinfeldt och Juholt, alla med en mycket nedtonad och vardaglig image. Italien hade fram tills nyligen Silvio Berlusconi (nu ersatt med en person som just för att han ger ett professionellt intryck uppfattas som opolitisk). USA har Obama, en person som i Europa ibland fått närmast messianska proportioner, men som jag har svårt att tro att han hade kunnat vinna ett val här; inte ens i USA var han en person som en partiapparat skulle skjuta fram. Sedan har vi de personer som anses stå precis bakom de synbara makthavarna. En person som med viss regelbundenhet dyker upp i beskrivningar av rysk politik är Vladislav Surkov , nyligen utnämnd vice premiärminister; mannen som myntade begreppet "suverän demokrati" som beskrivning av Rysslands politiska system. Här har vi en person som synbarligen odlar en annan typ...

Ibland är en jämförelse bland det bästa man kan göra för att öka förståelsen för en situation. Det är den här artikeln i The Economist ett gott exempel på. Här handlar det om likheterna mellan hur information spreds i början av reformationen och under den arabiska våren. The unintentional but rapid spread of the “95 Theses” alerted Luther to the way in which media passed from one person to another could quickly reach a wide audience. “They are printed and circulated far beyond my expectation,” he wrote in March 1518 to a publisher in Nuremberg who had published a German translation of the theses. [...] The media environment that Luther had shown himself so adept at managing had much in common with today’s online ecosystem of blogs, social networks and discussion threads. It was a decentralised system whose participants took care of distribution, deciding collectively which messages to amplify through sharing and recommendation. Modern media theorists refer to participant...

På en konferens nyligen fick jag frågan om jag ansåg att nätverkssamhället främjar demokrati. Jag hade då hållit en föreläsning om relationen mellan kulturarv och civilsamhälle, samt om pågående förändringar i det civila samhällets organisering. Också på den här bloggen har jag flera gånger återkommit till folkrörelseorganisationernas och andra hierarkiskt demokratiska organisationers tillbakagång till förmån för mer flytande eller nätverksartade . Är detta positivt eller negativt för demokratin? Å ena sidan är det lätt att se folkrörelsernas död (vilket det dock inte riktigt är frågan om) som demokratins död. Å andra sidan är det många som har beskrivit Internet som demokratins räddare, inte minst i samband med Obamas valkampanj eller Den Arabiska Våren. Den arabiska våren illustrerar emellertid också svagheterna i det senare resonemanget. Den informella nätverksorganisationen – även när den sträcker sig bortom gilla-knappen på Facebook – är oerhört effektiv när det gäller att s...