En tankeväckande bok jag läste i slutet av sommaren var statsvetaren Francis Fukuyamas självbiografi In the Realm of the Last Man. Mina intryck av boken finns nu att läsa i Svensk Tidskrift.
"Tobias Harding: Fukuyamas självbiografi en personlig ingång till hans tänkande
Statsvetaren Francis Francis Fukuyamas namn är tätt förknippad med genombrottsboken The End of History and the Last Man, en bok som i sin tur ofta förknippas med 1990-talets triumfatoriska föreställningar om den liberala demokratins slutgiltiga seger, men som också innehåller betydligt mer pessimistiska kapitel som förebådar en del av den senare utvecklingen. I självbiografin In the Realm of the Last Man ser han nu tillbaka på sitt liv och på de olika politiska och teoretiska frågor han behandlat i sina böcker.
Historien om genombrottsboken tar sin början våren 1989. Fukuyamas tidigare lärare filosofen Allan Bloom hade bjudit in honom till ett seminarium om Västerlandets undergång. I ett anförande som publicerades samma sommar i tidskriften The National Interest under titeln “The End of History” reflekterade Fukuyama kring den marxistiska föreställningen om kommunismen som historiens slut och framförde tesen att de kommunistiska diktaturerna redan hade förlorat sin legitimitet. Om det var något system eller någon ideologi som långsiktigt skulle kunna bli allenarådande var det snarare den liberala demokratin och marknadsekonomin. Västerlandet var således inte alls på nedgång. Istället var det Väst snarare än det kommunistiska öst som var systemet vid historiens slut. I november samma år öppnades Berlinmuren och 1991 upphörde Sovjetunionen att existera.
1992 följde han upp med boken The End of History and the Last Man, som blev en ofta citerad men ofta missförstådd bästsäljare. Historiens slut är alltså ett begrepp hämtat från Marx, som i sin tur hämtat det från Hegel. Det bygger på föreställningen om att historien har en utvecklingsriktning, och hela tiden utvecklas till det bättre i riktning mot ett idealtillstånd, ett ideologiskt system som till sist saknar utmanare. Den sista människan i titeln syftar på en passage i Friedrich Nietzsches Så talade Zarathustra, där Nietzsche framställer historiens slut i betydligt mer negativ dager. Den sista människan är för Nietzsche en människa “som gör allting smått”, som saknar egentliga ambitioner eller starka drivkrafter, och som lever enbart för sin egen bekvämlighet. Nietzsches sista människa är alltså en kritik mot den framväxande moderniteten.
Fukuyamas bok handlar visserligen om den liberala demokratins och marknadsekonomins seger, och refereras ofta som ett exempel på 1990-talets triumfatoriska nykonservatism (som han mycket riktigt var en del av). I de avslutande kapitlen diskuterar han emellertid hoten mot detta system på ett sätt som i backspegeln ter sig mer framsynt än vad de flesta var vid den tiden, risken för historiens återkomst. Den liberala demokratin förutsätter för Fukuyama att människans sökande efter makt och ära – thymos, med ett ord hämtat från klassisk grekisk filosofi – begränsas, eller åtminstone inriktas mot fredlig tävlan om politiska uppdrag och marknadsekonomisk konkurrens. Demokratin har ingen plats för människor som Napoleon, Caesar eller Alexander den Store, enbart för politiker och affärsmän. Dess interna konflikter måste kunna lösas fredligt, och medborgarna måste kunna vara nöjda med ett liv i fred och ekonomisk bekvämlighet. Fukuyama menar dock att vissa människor alltid kommer att ha ett behov av att erkännas som mer än jämlika, och kan vara beredda att ta till våld för att uppnå detta, i synnerhet om demokratin och marknadsekonomin inte ens kan uppnå sina grundläggande löften om att tillhandahålla materiell bekvämlighet. Detta kan gälla extremt ambitiösa individer, men också hela klasser vars förväntningar på social status och värdighet inte infrias i ett föränderligt samhälle. I sitt resonemang om jämlikhet och skillnaden mellan aristokratiska och demokratiska samhällen verkar han inspireras minst lika mycket av Alexis de Tocqueville som av Nietzsche och Hegel."
Kommentarer