Akademiska synpunkter

Det trodde jag aldrig, att jag skulle komma att sakna trafikkarusellen vid Slussen , men efter att ha sett planerna för ombyggnaden så inser jag att jag mycket väl kan komma att göra det. För den som regelbundet anländer till Stockholm med tåg är detta på många sätt mötet med staden: den som plötsligt öppnar sig för en när man kommer ut ur tunneln under Södermalm och man finner sig omgiven av en storstad präglad av vatten och ljus och så väl gamla som nya byggnader. Idag så är det hela närmast ett kaos av förfallen betong. Det inger utan tvekan en storstadskänsla, men knappast den som staden rimligen borde vilja förmedla. Bland det som har stört mig mest med den förvuxna klöverbladslösningen är att den höjer sig över staden och formligen dränker Södermalmstorg, Slussplan och själva slussen i en avgasproducerande förfallen cementlabyrint. I den nya planen tycks Slussplan, med Karl Johan-statyn, emellertid helt försvunnen och en helt ny rad med hus har placerats in mellan Södermalmstorg...

Jan Söderqvist får mig att samtidigt börja fundera på att läsa Fukuyama och J G Ballard. Det är pinsamt att säga, men jag hade faktiskt aldrig tänkt på Nietzschereferensen i den förstnämndes berömda boktitel The End of History and the Last Man . Som så många andra har jag tyckt att likställandet av dagens samtid med Hegels idé om historiens slut är en både banal och mer än lovligt fantasilös plattityd. Men den sista människan är ju verkligen så långt ifrån en utopi som det är möjligt att komma: "Se, jag visar er den sista människan. 'Vad är kärlek? Vad är skapelse? Vad är längtan? Vad är stjärna?' frågar sig den sista människorna, och blinka. De hava övergivit de trakter där det var hårt att leva: ty man behöver värme. Man älskar ännu grannen och skrubbar sig mot honom: ty man behöver värme. Att bliva sjuk och hysa misstro hålla de för syndigt; man går aktsamt fram. En dåre är den som ännu snavar på stenar och människor! En smula gift då och då: det giver angenäma drömmar...

Diskussionen när det gäller fildelning oroar mig just nu på flera sätt. Jag har redan tidigare skrivit om hur den används för att legitimera urholkad rättssäkerhet. Trots detta blir jag ber oroad än glad när politiker börjar tala om en folkomröstning om fildelning. Fördelen med folkomröstningar är givetvis att folket får direkt inflytande. Ytligt sett tycks fildelning också vara en lämplig fråga då den intresserar stora delar av folket och är tämligen lätt att förstå. Problemet är snarare att flera frågor här hänger nära samman. Av flera frågor som gäller integritet och upphovsrätt kan riksdagen i så fall välja ut frågan om fildelning för folkomröstning. Denna fråga drar då automatiskt uppmärksamheten till sig. Integritetsfrågorna blir därmed sekundära. Fokus sätts in på IPRED:s och liknande åtgärders uttalade syfte istället för på deras troliga konsekvenser för rättssäkerheten. Man försvårar därmed retoriskt för dem som samtidigt är för upphovsrätt, rättssäkerhet och personlig integri...

Jolys tänkta dialog i dödsriket mellan Montesquieu och Machiavelli fortsätter att fascinera mig. Öppningen är som följer: Montescquieu öppnar med att beskriva hur utvecklingen skapat allt mer välordnade och fria stater. Machiavelli, cynikern som av författaren hela tiden ges de starkaste replikerna, kontrar med att beskriva hur en konstitutionell maktdelning hastigt kan vändas till envälde. I nedanstående citat tar diskussionen karraktären av en utmaning. Det är också ett av de stycken där miljön - en blandning av förgårdarna till Dantes Inferno och det antika grekernas Hades - framgår, i sanning en lämplig plats för en statsvetenskaplig diskussion, i alla fall om man delar Jolys syn på saken. Machiavelli: Jag åtar mig att riva ner allt det vackra ni har sagt till minsta byggsten och visa att det är enbart mina doktriner som råder också idag, trots de nya tankarna, trots de nya sederna, trots alla era så kallade offentliga rättsprinciper, trots alla de institutioner ni just har nämnt. ...

Dagens morgontidning innehåller rubriken "Protest mot IPRED kan gynna pedofil". I övrigt handlar pressens kommentarer om IPRED-lagen mest om dess eventuella potential som piratjägarlag. Kommentarerna inskränker sig alltså till lagens uttalade intentioner. Få eller inga kommentarer handlar om hur troliga andra konsekvenser är. Ingenting om att rättssäkerheten försämras när privata företag får rätten att utkräva personlig information om personer som de - efter egna privatspaningar får man anta - misstänker för brott. Ingenting om att möjligheterna till anonymitet på nätet kan ha positiva konsekvenser för yttrandefrihet och demokrati. Alla kommentarer handlar om det som lagens försvarare vill att den skall handla om. Har tidningarna inga undersökande eller granskande journalister längre? Däremot finns det bloggar om den nya privatspanarlagen. Uppdatering: enligt Newsmill har internetanvändningen gått ned med 30 % sedan lagen införts. Vilka nationalekonomiska och demokratiska ko...

Vid sidan av att jag sitter och läser in mig på teorier kring civilsamhälle, frivilligorganisationer och bildning så har jag suttit och bäddrat i Martin Melins Machiavelli för vår tid , ett slags förenklad omskrivning av Machiavellis Fursten menad för dagens "furstar", dvs. för folk i näringslivet. Han följer originalet rätt bra, men det är svårt att undvika att han missar en del av djupet i originalet. Framförallt känns den dock rätt mesig: både återhållsam och okontroversiell i jämförelse med originalet. Mellin säger själv att anpassningen bl.a. innebär att han strukit sådana saker som rekommendationer om politiska mord, som han ersatt med avsättning. Kanske har han rätt i att vår tid är mer civiliserad än Machiavellis. Åtminstone är vår del av världen det. Det är värt att komma ihåg att vi faktiskt lever i ett skyddat hörn av världen där insatserna i det ekonomiska livet i själva verket är väldigt låga. Vad är några miljoner mot livet? Å andra sidan skrev Machiavelli fakti...

Den uppmärksamme läsaren lägger säkert märke till att det har varit mycket referenser till Svenska Dagbladet på sistone Det beror helt enkelt på att jag inte läser så mycket andra tidningar längre. Jag har alltid prenumererat på Svenska Dagbladet, och nästan alltid bara på den. Fram till och med januari satt jag emellertid med Regeringskansliets mediabevakning på jobbet. Det innebär att man rent automatiskt kommer att titta på en mängd olika nyhetskällor (åtminstone i gammalmedia) även om artikeln man börjar med, till skillnad från dem som man kanske går tillbaka till på sin lediga tid, alltid är de som berör ens egna arbetsområden. Som en typisk bieffekt får man naturligtvis för sig att ens eget område röner enorm uppmärksamhet och att ens kollegors åtgärder och uttalanden får omedelbara konsekvenser och skapar ett intresse som dessutom kommer att ha dött inom några dagar. Jag är ganska övertygad om att detta tunnelseende skadar svensk politik eftersom det ger en minst sagt skev bild ...