Efter att ha ägnat
veckoslutet åt att vila och ta del av Barcelonas rika kulturliv,
sådant det visas upp för stadens besökare, är det dags för årets
internationella konferens om kulturpolitikforskning (ICCPR 2012).
Detta är den mer organiserade delen av mina anteckningar och alltså
något av ett axplock från konferensen.
Den inledande
panelen kom i hög grad att handla om skillnader och likheter mellan
utvecklingen i USA och Europa. Jämförelsen inleddes av den amerikanska forskaren Vera Zoelberg som på ett förtjänstfullt
sätt grundade beskrivningen i en analys av en i USA:s fall
tvåhundraårig historia, och inte minst i de Toqcuevilles analys,
som enligt henne fortfarande äger viss giltighet; USA präglas
fortfarande av en modell där konst och kultur huvudsakligen
finansieras med hjälp av privata, förvisso avdragsgilla, gåvor,
men också ständigt hotade av en populistisk antielitism; medan
Frankrike/Europa präglas av en statlig finansiering som fortfarande
bär på ett arv från ancien
regimes finansiering av
kultur i självförhärligande syfte (senare också utövad av bl.a.
franska presidenter och auktoritära enpartistater).
Andra intressanta
punkter i den inledande diskussionen refererade exempelvis till CIA:s
en gång väl utbyggda konstnärsstöd, Guggenheimisering (ökat
fokus på globalt starka institutioner), det påstått paradoxala
faktum att den amerikanska kulturbudgeten aldrig har varit så stor
som under Nixon, den pågående krisen (där varken en blandad eller
en statlig kulturfinansiering tycks utgöra ett säkert skydd), den
eventuellt nödvändiga länken mellan demokrati och kapitalism, samt
explosionen av nya medier. Att kulturpolitik befinner sig i centrum i
dagens politiska frågor innebär bland annat att den används
instrumentellt, men också att den är centralt placerad i många av
dagens frågenätverk. Man kan också notera att fokus, åtminstone
bland forskarna, fortfarande är inställt på en förståelse av
kulturpolitik som syftande till att sprida professionellt definierad
kvalitetskultur till massorna. Gerard Delanty menar å andra sidan
att postsuveräna stater, dvs. stater karaktäriserade av en
modifierad suveränitet, inte nödvändigtvis kommer att fortsätta i
ancien regimes anda.
Det konstaterades också flera gånger att nya medier och
identitetspolitik borde vara mer integrerat i analysen, men
åtminstone under inledningsdiskussion skedde detta knappast.
Personligen skulle jag snarare hålla med om att vi befinner oss i en
tid av förändring, då inte minst nationalstatens position är på
väg att förändras (men inte upphöra), men att detta snarast
innebär att en god förståelse för förrevolusionära system kan
öka vår förståelse för den nya situationen, just på grund av
att de innebar en komplex situation där politisk makt delades mellan
en mängd olika aktörer på olika nivåer (i mindre utsträckning i
Frankrike än på andra ställen, men också i Frankrike fanns fler
autonoma nivåer under ancien regime än under t.ex.
Skräckväldet eller under Napoleons kejsardöme).g
I en annan session
kretsade diskussionen kring dikotomin banal nationalism – banal
cosmopolitanism (Ulrich Beck). Begreppen är intressanta. Det ligger
någonting i att många människor idag lever i ett slags vardaglig
relation till kosmopolitiska inslag som indisk eller kinesisk mat,
som kan sägas utgöra en parallell till vardagliga projiceringar av
nationen, som t.ex. flaggor eller väderkartor där världen utanför
gränserna saknas. Samtidigt finns det en fara i en dikotomi som
fokuserar på det flytande i det kosmopolitiska och som riskerar att
ignorera förekomsten av nya och gamla mer stabila identitetsnoder på
olika nivåer. Nationalismen har inte upphört att vara en kraft i
samtiden, men det hindrar inte att t.ex. diasporiska eller
ideologiska identifikationer också är synnerligen aktiva.
Det amerikanska
caset utvecklades ytterligare av Margaret Wyszymiriski med fokus på
cultural diplomacy, ett
fenomen som var betydande under tidig efterkrigstid (c:a 1957-1968)
huvudsakligen som svar på sovjetiska program. Man talade uttalat om
cultural infiltration. Idag ser hon en återkomst för sådana
tankar tillsammans med begreppet soft powers
återkomst i olika försök att utöva kulturellt inflytande över i
första hand den muslimska världen. Som ytterligare ett exempel på
cultural democracy kan nämnas den kanadensiska, som för närvarande
vars bild av Kanada sägs ha förskjutits från en tonvikt på
mångfald till en tonvikt på vad som beskrivs om ”traditionella
kanadensiska symboler”, som ”militären och monarkin”.
Parallellt med detta sker en nedläggning av kanadensiska
internationella kulturprogram. British Council beskriver sig som ”the
gold standard of cultural diplomacy”. Rent organisatoriskt sett
måste man konstatera att den verkligen är mer typisk än USA; den
baserar sig på ett nätverk av institut, dvs. i stil med
Goeteinstitutet och Cervantesinstitutet. En intressant siffra är att
bara en tredjedel av British Council's finansiering är statliga
anslag. Intressanta termer inkluderar ”soft power”, ”smart
power”, ”the new persuadors” och ”evidence based
storytelling”. Det erbjöd en viss kontrast när jag gick direkt
från denna session till en som handlade om konst innan och under den
arabiska våren, med diskussioner kring bl.a. internets roll och
undergroundkonst i ben Alis Tunisien. En intressant kontrast, inte
minst eftersom det här handlade om nätverks- och motmakt.
Min egen
presentation utgick från ett paper med titeln The Secularization of
the State and the Establishment of Muslim Institutions in Popular
Education in Sweden. Den baserade sig på mina studier av
studieförbundet Ibn Rushd och dess etablering. Denna gång har jag
försökt tolka den som en del av en sekulariseringsprocess där
religiösa organisationers relationer till staten är under
omgruppering, och som ett exempel på hur en stats sekulariseringsväg
(jfr Taylor, Casanova) styr etableringsmöjligheterna för nya
grupper som söker efter utrymme i en etablerad men föränderlig
struktur. Är detta ett tillfälligt etableringsfönster eller en ny
långsiktig öppenhet? Inte minst handlar detta om bilden av Sverige
i officiella sammanhang; om behovet av legitima representanter för
denna del av den svenska mångfalden, men också om de muslimska
organisationernas roll i skapandet av svenska muslimer som föreställd
gemenskap.
Kommentarer