Fortsätt till huvudinnehåll

Debatten om skolan



Få frågor är så viktiga som skolan. Nu är den sedan en tid tillbaka uppe till debatt igen. Den är en framtidsfråga i närmast fysisk bemärkelse. Få frågor berör dessutom lika mycket; även vi som inte har barn har egna erfarenheter av skolan, och vi som är rimligt unga kan dessutom räkna med att i framtiden arbeta tillsammans med några av dem som går där nu. Ska Sverige vara någonting att räkna med när vi blir gamla måste skolan kunna hålla framtidens svenskar med en utbildning i världsklass. Utbildningsministern har byggt sin politiska karriär på skolfrågan, och dessutom blivit en Sveriges mest kontroversiella politiker. I stort sett alla tycker sig ha någonting att säga, många på goda grunder.

Dess värre är den svenska skolan inte alls så bra som den en gång var. Zarembas artiklar i DN för en tid sedan har återigen placerat frågan på bordet. Journalister och debattörer som Zaremba kommer med all sannolikhet se till att den återkommer igen. Detta är helt i sin ordning. Skolan bör verkligen debatteras. Vad man ska lära sig i skolan är en fråga som angår oss alla.

Samtidigt rymmer debatten en grov risk för förenklingar. Den just nu dominerande linjen tycks vara en reaktion mot uppfattningen om att skolan ska lära ut värderingar och förmågan att lära och hantera kunskap, istället för att lära ut faktakunskap. Det finns all anledning att vara kritisk mot skolan på de här punkterna. Mina egna insikter på området är mest anekdotiska eller baserade på egna erfarenheter. Bland universitetslärare hör man ganska ofta exempel på studenter som tycks sakna kunskaper vi uppfattar som elementära, studenter som inte vet om Romarriket kom före de medeltida riddarna eller efter, som inte kan placera de grekiska filosoferna till det klassiska Grekland, eller som talar om kapitalism och globalisering utan elementära geografikunskaper eller att veta vem Karl Marx var, än mindre de tänkare som försvarat marknadsekonomin.

Ser jag till mig själv inser jag att förmågan att organisera mina studier var någonting som jag lärde mig själv, med stöd av föräldrarna, och att allmänbildningen till stor del var ett resultat av eget historieintresse och av stöd från föräldrar och enstaka lärare, inte av skolsystemet som sådant. Jag mins många bra diskussioner med lärare som stod i katedern och pratade både med och till sina elever. Däremot minns jag väldigt lite fungerande handledning av eget arbete eller grupparbete, som snarare tenderade att innebära att läraren försvann och eleverna lämnades åt sig själva. Idag är både grundkunskaper och lärteknik någonting som många studenter måste lära sig vid universiteten. Tyvärr är det någonting som universiteten knappast har resurser för att lära ut. Samtidigt är det många studenter som gör ett fantastiskt jobb, någonting som man inte minst märker på den energi som många av dem uppvisar och som är en förutsättning för att kunna tillgodogöra sig allt det som skolan inte har lärt dem.

Universitetslärarnas inställning kommer ur en frustration över att försöka lära ut förståelse till studenter som ännu inte har den nödvändiga grunden. Faktakunskaper är nödvändiga för förståelse, inte någonting som står i motsättning till den. Det behöver dock inte betyda att man måste gå tillbaka till gamla tiders katederundervisning (även om gamla tiders berättande kan ha någonting att lära oss, som jag konstaterade här, apropå Alf Henriksson). Som Håkan Lindgren påpekade i en tänkvärd understeckare nyligen är minnet vare sig en dator eller en fonograf. Förståelse och faktakunskaper går hand i hand. Inlärning är ett fenomen som forskningen fortfarande knappast förstår. Det råder ingen tvekan om att mer forskning behövs, men det innebär också att vi måste lära oss att respektera de människor som faktiskt vet hur man gör för att lära ut. Läraryrket kräver mer respekt i samhället. Det måste vara ett yrke man vill söka sig till och stanna i.

Någonting vi vet är också att man inte kan lära ut förståelse – eller stöda utvecklingen av förståelse hos någon annan – om man inte själv förstår. Det räcker därför inte med att lärare lär sig lära ut. De måste kunna sina ämnen också. Det är därför mycket välkommet att Jan Björklund förordar fler lektorer, dvs. forskarutbildade lärare, i skolan. De behövs verkligen! Större utrymme för välutbildade ämneslärare skulle också innebära att samhället bättre kunde utnyttja kompetensen hos alla de humanister och samhällsvetare som utbildas vid universitet och högskolor runt om i landet, inte minst de som doktorerar, alla dessa människor som verkligen brinner för sina ämnen och som förhoppningsvis har den förståelse och den kunskap som behövs i skolan. Sverige lär idag ha fler forskarutbildade än vi hade gymnasieutbildade i mitten på 1900-talet, men färre forskarutbildade gymnasielärare. Jag väntar dock fortfarande på en plan för hur detta ska kunna förenas med idén om lärarlegitimation, som ju innebär att de som gått lärarutbildningen går före t.ex. dem som har doktorerat i historia, statsvetenskap eller biologi.

Slutligen innebär ett fokus på kunskap och förståelse heller inte att man ska sluta lyssna på eleverna. Också elevernas erfarenheter och bild av hur undervisningen ter sig för dem är oerhört viktig för de som ska leda eller utveckla skolan. Mycket av min egen forskning just nu handlar om ungdomars fritidsaktiviteter och organisering i ideella föreningar. Här är det mycket tydligt hur mycket man lär sig på att ta ansvar för sin egen tid, att få göra sina egna misstag och sina egna framsteg. Det betyder dock inte att skolan måste se ut som fritiden. Elevinflytande ska heller inte innebära att lärarna åsidosätts. Lärarnas kompetens är en förutsättning för skolans verksamhet. Att få stöd i sitt lärande är ett privilegium (lärare som inte är något stöd är däremot ett problem). Också detta område rymmer alltför många förenklingar. Givetvis är det bra om eleverna få ta ansvar för sitt eget arbete, och för sin gemensamma miljö i skolan. Liksom lärare, skolledare och politiker måste ta sitt ansvar för skolan. Från min egen skoltid mins jag inte många tecken på att man förväntades ta eget ansvar, men med undantag av enskilda lärare som utgjorde undantag var det heller inte många andra som gjorde det. Tvärtom var det en verksamhet som gav intryck av att bara leva vidare, vid sidan av det övriga samhället, utan någon samlande tanke över huvud taget.

Just nu tycks det finnas en risk att diskussionen stannar i frågor om att beivra skolk istället för att göra närvaron meningsfull. Själv tycker jag att skolplikt är en bra lösning. Men det är knappast där som huvudproblemet ligger.

TILLÄGG: Åsa Beckman drar i DN liknande slutsatser om lärare och lärarlegitimation.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänsklighetenoch uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen.Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redog…