Fortsätt till huvudinnehåll

Dödar Internet läsningen?


För en gångs skull instämmer jag i en internetkritisk artikel. Det handlar om Nicolas Carr som skriver under rubriken "Is Google Making us Stupid".

"Over the past few years I’ve had an uncomfortable sense that someone, or something, has been tinkering with my brain, remapping the neural circuitry, reprogramming the memory. My mind isn’t going—so far as I can tell—but it’s changing. I’m not thinking the way I used to think. I can feel it most strongly when I’m reading. Immersing myself in a book or a lengthy article used to be easy. My mind would get caught up in the narrative or the turns of the argument, and I’d spend hours strolling through long stretches of prose. That’s rarely the case anymore. Now my concentration often starts to drift after two or three pages. I get fidgety, lose the thread, begin looking for something else to do. I feel as if I’m always dragging my wayward brain back to the text. The deep reading that used to come naturally has become a struggle."

Det här beteendet kan kännas igen, inte minst hos mig själv. Jag tycks dock fortfarande ha förmågan att läsa böcker, men det kräver en viss ansträngning att upprätthålla vanan. Det är definitivt ingenting som kommer automatiskt av att man är akademiker. Vi humanister skriver och läser visserligen böcker fortfarande, men deras roll tas allt mer över av vetenskapliga artiklar. Flera akademiker jag känner upplever hur arbetet hindrar dem från att läsa böcker. Kulturekonomen Emma Stenström beskriver hur hon aktivt försöker undvika böcker i undervisningen. Istället fastnar man i att så effektivt som möjligt försöka hitta referenser som man kan hänvisa till. Efter ett tag märker man att man har suttit och skummat abstracts istället för att läsa hela texter. Jag upplever detta som oerhört destruktivt för det akademiska livet. Med viss svårighet försöker jag bevara vanan att läsa åtminstone klassiska texter (inklusive moderna klassiker) från pärm till pärm. Det har tydliga fördelar, men känns allt mer som en specifik strategi snarare än någonting som man kan ta för givet att alla gör.

Jag tror inte att den djupa läsningen är på väg att dö ut. I mina negativare stunder börjar jag dock misstänka att den period då en relativt stor del av befolkningen hade denna förmåga upptränad är på väg att bli en avslutad historisk parantes. Moderna människor kan koncentrera sig på en underhållande film i flera timmar, så många timmar att vi börjar närma oss längden på Shakespeares originalpjäser, men hur länge kommer vi att klara av att läsa en något så när svårläst bok? Jag vet inte.

Å andra sidan har Harold Bloom sedan länge hävdat att massorna aldrig har kunnat läsa riktiga böcker. Jag inser att jag vet skrämmande lite om hur människors läsvanor faktiskt ser ut. Hur många läser faktiskt klassiker? Hur många känner sig sugas in i böcker de läser? Hur många har upplevt känslan av att inte kunna lägga en bok åt sidan trots att kvällen börjat övergå i småtimmarna? Jag vet inte. Jag föreställer mig att vi är relativt många. Men jag kan ha fel.

Tidigare inlägg:
Dödar Internet artigheten?
Dödar Internet kulturen?

Kommentarer

Mattias sa…
Spännande tanke, och jag gillar sättet att framställa problemet på. Läser själv mycket just nu, både i bokform och online. Själv har jag två radikalt olika läsbeteenden, online skummar jag och har många fönster öppna samtidigt. Böcker läser jag noggrant och från pärm till pärm. Behöver dessa lässtilar egentligen utesluta varandra? Tack förresten, för väldigt matig och läsvärd blogg!
Tack. Nej, jag tror inte att läsbeteendena direkt utesluter varandra. Däremot verkar det rimligt att ens lässtil präglas av hur man brukar läsa. Förmodligen påverkas ens sätt att läsa böcker av ens sätt att läsa andra media. Håller man vanan uppe verkar det dock lite överdrivet att tro att ens förmåga att koncentrera sig skulle förstöras av internet. Däremot är det nog så att det krävs en del för att upprätthålla vanan. Hur mycket de olika lässtilarna påverkar varandra är en väldigt intressant fråga, som i första hand är empirisk.

Passar på att länka till en annan kommentar på det här inlägget som finns här: http://ola-wikander.blogspot.com/2009/10/internatsk-snuttifiering.html

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li