Fortsätt till huvudinnehåll

Nya partier och ett fjorton år gammalt boktips

Dagens boktips för den politiskt intresserade (eller roade) en fjorton år gammal bok utgiven på ett liten förlag i Simrishamn. Boken heter Kannibalerna. Här berättar Ny Demokratis kanslichef John Holck-Bergman sin högst partiska, och av allt att döma ocensurerade, berättelse om partiets uppgång och fall. Här kan man bl.a. läsa om hur han på partiledningens uppdrag reste runt till nyvalda kommunala partiföreträdare för att hålla leden slutna och i vissa fall under hot om polisanmälan avstyra nyblivna politiker med tveksam bakgrund från direkt förskingring av kommunala medel och partikassor. Man får också en redogörelse för partiets slutgiltiga sammanbrott när Ian och Bert rök ihop med varandra, om partiledarens avgång och om hur två av varandra oberoende stämmor valde två av varandra oberoende ordföranden som till sist gick till domstol i kampen om partiets namn och kassa. Detta resulterade i sin tur att i att partiets tillgångar frystes av domstolen och förblev otillgängliga under hela valkampanjen 1994, samtidigt som partiledarna skämde ut varandra offentligt.

Den här boken kan man naturligtvis läsa som ren humor. Den kan också ha en hel del att säga om vad som händer när ett nygrundat parti, eller annan ideell organisation, växer kraftigt under kort tid och sedan är tvungna att hantera både externa och interna konflikter under press. Faktum är att inte mindre än tre nya partier äntrade riksdagen i valen 1988 och 1991. Två av dem finns kvar och är i allra högsta grad etablerade. Ny Demokrati gör det inte.

Idag står vi kanske inför en liknande situation inte mindre än fyra nya partier har de senare åren stått framstått som starka kandidater i olika val. Vi har sett två nya partier i EU-parlamenten under de två senaste valen. Junilistan är redan borta, liksom Ny Demokrati delvis på grund av inre slitningar, men i motsats till Ny Demokrati som ett resultat av allt för lite mediauppmärksamhet. Sverigedemokraterna och Fi har hittills inte lyckats komma in i vare sig riksdagen eller EU-parlamentet. Piraterna kan nu mycket väl stå inför ett tillväxtproblem som liknar det som Ny Demokrati stod inför. Ingenting tyder dock på att de skulle ha ställts inför några sådana problem ännu. Möjligen är deras ideologiska enighet i de frågor som drivs tillräckligt, åtminstone givet att de kan hålla sig borta från andra frågor där den interna oenigheten är större.

Slutligen säger de nya partierna också någonting annat. Kring 1990 stod det politiska systemet i en sådan gunging att ett parti som Ny Demokrati kunde komma in i riksdagen. Frågan är om gungningen är större eller mindre idag.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…