Fortsätt till huvudinnehåll

Vad menar vi med demokrati?


Demokrati: folkstyre, rättssäkerhet, demokratiska värden...

Det verkar finnas en tendens till att positivt värdeladdade ord förlorar sin mening. Ord som demokrati och kultur tycks kunna betyda i stort vad som helst beroende på vem som uttalar dem, tills de till sist inte förmedlar något annat innehåll än att den som pratar menar att det han pratar om i någon mening är bra.

Det här är ett problem när man försöker grunda en stat på demokratiska värden. Allt kan försvaras med hänvisning till demokratin.

Ändå betyder demokrati för de allra flesta någonting mer än bara någonting i största allmänhet bra (även om ordet inte nödvändigtvis betyder samma sak för alla). En av de grundläggande aspekterna med en demokratisk stat är för mig att styret är allas - dvs. folkets - angelägenhet. Betydlesen av ordet demokrati är alltså en fundamental demokratisk fråga i sig.

Ändå är detta ingenting som man särskilt ofta hör politiker diskutera kring. Man hänvisar till demokrati och demokratiska värden, men man ifrågasätter inte vad man menar, istället utgår man - felktigt, om ni frågar mig - ifrån att alla vet vad man menar. Det är då som vi hamnar i ett läge där man kan försvara vad som helst genom att hänvisa till demokratin, ungefär som i Demokratiska Republiken Tyskland (DDR).

Kan man inskränka yttrandefriheten till demokratins försvar - eller är yttrandefriheten en förutsättning för demokrati och dess inskränkning det största hotet? Religionsfriheten? Tryckfriheten? Rätten till en rättvis och öppen rättegång? Privatlivet? Habeas Corpus? Beror inte det i grunden på vad man menar?

En av de saker som jag kommer att ägna de närmaste åren åt att fundera på är demokrati. Det skall bli oerhört spännande. Tro mig: jag kommer att återkomma till det här.

(2009-02-07: Bild via Wikipedia, historik här)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…