onsdag, januari 21, 2009

Är fildelningingen bara början?



Niclas Lundblad recenserar i dagens SvD ett antal nya inlägg i den akademiska debatten om immaterialrätten: juridikprofessorerna Michele Boldrins och David K Levines Against Intellectual Monopoly , Janet Hopes Biobazaar och Robert Laughlins Crime of Reason: And the Closing of the Scientific Mind .

Resultatet blir en av de få artiklar i svensk press på länge som höjer blicken från kampen mellan pirater och piratjägare. Hans tes är att den striden bara är början. Om han har rätt så är en av vår tids viktigaste kulturpolitiska frågor på väg att bli en av de viktigaste politiska frågorna över huvud taget. Vi närmar oss en punkt där inte bara konsten och vetenskapen utan också livet självt blir fokus för immaterialrättslig konflikt.

Hope driver tesen att det bara är genom att tillämpa de framgångsrika kunskapsdelningsmekanismer som utformats i öppen källkod-rörelsen för att dela och sprida kunskap om biotekniska landvinningar som vi kan undvika att hämma utvecklingen. Hopes ambition är nästan utopisk, ett försök att på förhand skräddarsy en kompromiss för bioteknikens fält för att förhindra att enskilda företag omöjliggör gemensamma framsteg inom bioteknik och genetik med alltmer komplexa immaterialrättsliga konstruktioner.

Mycket tyder på att Lundblad har rätt. Ändå kan det vara dagens strider som lägger grunden för framtidens regelsystem. Det är nu som vi måste bygga en juridik som fungerar när kopierings- och lagringskostnaderna för information närmar sig noll - och inte minst för hur brott skall kunna beivras i en sådan situation, en situation när en väsentlig del av befolkning bryter mot en lagstiftning vars legitimitet många av dem ifrågasätter. Vilka åtgärder är proportionella mot brottet?

Övervakning är uppenbarligen första steget. Lundblad ger emellertid en fingervisning om att stater som Kina redan har tagit kriget om kontroll över informationen till nästa steg.

Vissa länder påbjuder nationell filtrering och bygger brandmurar kring nationsgränserna – något som vi tidigare bara associerade med diktaturer. I Australien övervägs till exempel för närvarande nationella filterlösningar som påminner om de som vi annars bara förväntat oss i icke-demokratiska stater.

Samtidigt överger just de icke-demokratiska staterna dessa strategier som helt orealistiska. De mest framgångsrika diktaturerna på nätet anställer i stället egna bloggare och ägnar sig åt vad demokratiinstitutet Freedom House kallar ”innehållsutformning” – propaganda. I stället för att blockera innehåll ser de till att ha en ständig kår av kommentatorer, bloggare och andra som formar bloggbävningar och kommentatorskrig på webbplatser efter regimens skön. Det informationsnät som inte kan stängas av kan översvämmas av diktaturens brus.


Kan Kina klara den digitala utmaningen, eller tvingas att följa i den fria världens fotspår, är kanske inte längre frågan. Obama är inte den ende som kan använda internet för att vinna politiska poäng. När digitala media tas i det politiska kampanjandets tjänst och kombineras med övervakning handlar det kanske istället ifall vi kommer att gå i Kinas fotspår.

Inga kommentarer: