Fortsätt till huvudinnehåll

Nyliberalismen finns inte

I USA tävlar presidentkandidaterna om att visa initiativkraft genom att lägga in 700 miljarder dollar i ett krispaket (SvD). I Frankrike förklarar presidenten att den långt gående marknadsliberalismens tid nu är över: ” tiden för laissez-faire är förbi” (SvD). I Sverige förklarar finansministern att girighet är förklaringen till krisen (E24).

Ett spöke tycks gå genom debatten – nyliberalismens spöke – men likt de flesta spöken verkar det mycket svårt att få grepp om.

Alla, från höger till vänster, från Timbro till Arena, tycks nu vara beredda att lägga skulden för finanskrisen på nyliberalernas tröskel. Men vilka är de egentligen, nyliberalerna? Ett fåtal debattörer – i Sverige med Johan Norberg i spetsen – tycks beredda att axla manteln, men de tar å andra sidan kraftigt avstånd från i stort sett alla huvudlinjer i de senaste årens finanspolitik, ofta ända tillbaka till New Deal.

Innan krisen var ”nyliberal” huvudsakligen ett skällsord som användes från vänster, och då gärna mot alla som kunde anses förespråka någon form av liberalism: från Göran Persson och Tony Blair till Fredrik Reinfeldt och vidare till George Bush. I stort sett alla ledande politiker de senaste 20 åren har vid något tillfälle utmålats som nyliberaler.

Personer som Göran Persson och Tony Blair har förvisso genomfört privatiseringar, men då har det handlat om entrepreadlösningar. Den dominerande ekonomisk-politiska linjen de senaste 20 åren har knappast handlat om att minska statens inblandning i marknaden, eller för den delen om att minska den offentligt finansierade sektorn. Istället har huvudlinjen varit – och är fortfarande - en tämligen stor offentlig inblandning i marknaden. Det som skiljer denna linje från den vänster som anklagar den för nyliberalism måste snarare sägas vara att iblandningen är till för att gynna marknadskrafterna, inte bekämpa dem. Det handlar snarast om att upprätta ett partnerskap mellan stat och kapital. Med Norbergs nyliberalism har detta på sin höjd det gemensamt att den inte är antikapitalistisk.

Min tolkning är att ”nyliberalism” i den vida mening som det faktiskt är allmänt vedertaget att använda begreppet (och därmed få med alla från Sarkozy till Per Nuder) inte kan beskrivas som en ideologi, i meningen ett sammanhängande tankesystem, men däremot som en ideologi i marxistisk mening, dvs. som en samlingsbeteckning på de idéer som tänkta härskande klassen använder för att försvara sin position (se Wikipedia för en bra beskrivning). Detta förklara varför nyliberalism ena dagen kan innebära att lägga tunnelbanan på entreprenad men fortsätta betala den med skattepengar, och andra dagen innebära motstånd mot amerikanska krispacket. Det är inte idéerna som det handlar om utan varifrån de kommer.

Att Norberg m.fl. sedan träder fram och förklarar sig representera ”nyliberalismen” må vara en bra metod för dem att föra fram sina idéer i media, men det innebär inte att dessa idéer har dominerat den politiska diskursen, i alla fall inte sedan 1800-talet. Det är t.o.m. tveksamt om den norbergska hållningen ens kan betraktas som ett extremfall av den dominerande hållningen. Synen på förhållandet mellan stat och marknad är t.ex. helt olika. Att sopa in dem under en gemensam etikett förvirrar i alla händelser diskussionen genom att göra den förment tydlig.

Är det verkligen så att krispaketen innebär ett avståndstagande från en ideologi som hittills dominerat den ekonomiska politiken. Eller är det vi ser snarare en samling kring etablerade värden och en förhoppning om starkare ledarskap?

Kommentarer

Begreppet nyliberalism är kanske lite vagt, men att säga att den inte fanns är väl att ta i! Jag tänker på Naomi Kleins beskrivning i Chockdoktrinen av hur keynesianismen besegrades av Milton Friedmans ideer om att marknaden fungerar bäst med så liten statlig reglering som möjligt. Och hur de ideerna anammades och tillämpades av centralbanker, Världsbanken och Internationella valutafonden i alla världsdelar. (Men även av svenska politiker som privatiserat och avreglerat.)

Men till innehållet är väl nyliberalismen istort sett samma sak som den osynliga Handen hos Adam Smiths gamla liberalism.

Det märkliga var att nationalekonomerna så snabbt fimpade Keynes och anammade Friedman medan de nu svängt och gett nobelpriset åt en Friedmankritiker som Paul Krugman. Man börjar tvivla på det finns någon vetenskaplighet öht i den disciplinen...

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li