Läser man listorna över nya utredningar som levereras in till utbildningsdepartementet får man lätt intrycket att en ny utbildningspolitik är i vardande.
För bara några dagar sedan presenterades ett förslag till samlad organisation för de postgymnasiala utbildningar som inte ingår i högskolor och universitet. Idag kallas de KY-utbildningar, kompletterande utbildningar etc (här). Tidigare har förslag framlagts bl.a. om ett nytt gymnasiesystem och om att lägga ned Myndigheten för skolutveckling och stärka Skolverket. Det tycks kort sagt finnas goda förutsättningar för Björklund att sjösätta en helt ny skolpolitik.
På universitets- och högskoleområdet ser det vid första påseende lika dant ut. Resursutredningen har lagt fram förslag om att avpolitisera fördelningen av pengar mellan universitet och högskolor. En annan utredning diskuterar hur deras frihet skall kunna stärkas på andra sätt. En tredje föreslår att alla de statliga myndigheter myndigheter som idag sysslar med forskningsfinansiering ska slås samman till en enda.
Den förstnämnda utredningen levererades dock för flera månader sedan och ännu har ingenting hänt. Om den sistnämnda uttryckte ansvarige ministern Leijonborg viss skepsis redan kort efter att den kom. Den har också redan kritiserats för att vara centralistisk. Frågan är alltså vart vi är på väg och hur en ny forskningspolitik skall se ut.
Eftersom jag personligen sedan länge menar att forskningens frihet kan försäkras enbart i ett pluralistiskt system med flera tänkbara finansiärer att vända sig till hoppas jag naturligtvis på en ny politik, men inte på vilken politik som helst.
Om det är vad man är ute efter finns det kanske å andra sidan även andra politiska frågor som man bör intressera sig för: inte minst skattefrågorna. I de flesta läder finns alternativa finansiärer i form av forskningsstiftelser. I Sverige är dessa relativt få och relativt små. I andra länder byggs de vanligen upp med hjälp av donationer. I andra länder är dessa vanligen avdragsgilla.
Allting tyder på att detta är ett viktigt område att titta på om man vill försäkra sig om ett starkare och friare universitetsväsende i Sverige. Även ett statligt engagemang är dock viktigt om friheten skall kunna garanteras.
Tidigare synpunkt på frågan
För bara några dagar sedan presenterades ett förslag till samlad organisation för de postgymnasiala utbildningar som inte ingår i högskolor och universitet. Idag kallas de KY-utbildningar, kompletterande utbildningar etc (här). Tidigare har förslag framlagts bl.a. om ett nytt gymnasiesystem och om att lägga ned Myndigheten för skolutveckling och stärka Skolverket. Det tycks kort sagt finnas goda förutsättningar för Björklund att sjösätta en helt ny skolpolitik.
På universitets- och högskoleområdet ser det vid första påseende lika dant ut. Resursutredningen har lagt fram förslag om att avpolitisera fördelningen av pengar mellan universitet och högskolor. En annan utredning diskuterar hur deras frihet skall kunna stärkas på andra sätt. En tredje föreslår att alla de statliga myndigheter myndigheter som idag sysslar med forskningsfinansiering ska slås samman till en enda.
Den förstnämnda utredningen levererades dock för flera månader sedan och ännu har ingenting hänt. Om den sistnämnda uttryckte ansvarige ministern Leijonborg viss skepsis redan kort efter att den kom. Den har också redan kritiserats för att vara centralistisk. Frågan är alltså vart vi är på väg och hur en ny forskningspolitik skall se ut.
Eftersom jag personligen sedan länge menar att forskningens frihet kan försäkras enbart i ett pluralistiskt system med flera tänkbara finansiärer att vända sig till hoppas jag naturligtvis på en ny politik, men inte på vilken politik som helst.
Om det är vad man är ute efter finns det kanske å andra sidan även andra politiska frågor som man bör intressera sig för: inte minst skattefrågorna. I de flesta läder finns alternativa finansiärer i form av forskningsstiftelser. I Sverige är dessa relativt få och relativt små. I andra länder byggs de vanligen upp med hjälp av donationer. I andra länder är dessa vanligen avdragsgilla.
Allting tyder på att detta är ett viktigt område att titta på om man vill försäkra sig om ett starkare och friare universitetsväsende i Sverige. Även ett statligt engagemang är dock viktigt om friheten skall kunna garanteras.
Tidigare synpunkt på frågan
Kommentarer