Ett ämne som i Stockholm debatteras allt hetare är stadsbyggnad, eller åtminstone vissa specifika byggprojekt: stadsbibliotekets nya tillbyggnad anses tråkig och i konflikt med den betydligt originellare huvudbyggnaden, rivningen av Slussens trafikkarusell drar ut på tiden, och byggnaden av ännu en galleria, denna gång vid Odenplan, väcker protester, åtminstone i cyberrymden. Nu står det i alla fall klart att det inte blir något ringformigt lyxbadhus i Riddarfjärden.
Stockholm är heller inte ensamt. Allt fler städer inser stadsrummets betydelse för stadens attraktivitet. Många menar att politiker och tjänstemän ofta uppfattar det som helt entydigt vad man bör göra (Mats Brusman beskriver t.ex. i sin avhandlig hur diskussionen sett ut i Norrköping).
Debatten rymmer dock fler röster. Stadsbyggnadsforskare som Jane Jacobs menar t.ex. att städer behöver vara varierade för att kunna vara kreativa. I den numera klassiska The Death and Life of Great American Cities skrev hon redan 1961 om hur stadsplanerare höll på att fördärva levande städer genom att planera sönder dem, riva centrala delar och ersätta dem med sterila homogena miljöer. ”There is no new world one can make without the old.”
Historikern Peter Hall argumenterar i Cities in Civilisation för liknande teser ur historiskt 2500-årsperspektiv. Framgångsrika metropoler kan skiljas från provinsiella småstäder. De präglas av kulturmöten och överraskningseffekter. De har ett eget liv och sporrar sina innevånares kreativitet.
De städer Hall beskriver bär avtryck av den dominerande diskursen i de samhällen som format dem. Hans beskrivning av Stockholm som en manifestation av det svenska folkhemmet är talande. Plötsligt inser man att alla det moderna Stockholms brister – från dess extremt segregerade förorter till bostadsbrist och trista Sergelkvarter – kan förklaras som resultatet av stadsplanerares övertro på sin egen förmåga att modernisera staden.
På senare tid har många pekat på risken för att städer i Sverige skall utvecklas till ett slags byggnadshistoriska museer där miljöerna anpassas för att passa in i en idealiserad bild av historien. Denna historia kan sedan vara medeltida eller renässans. Ingenting hindrar att den modernistiska efterkrigstidens stadsbyggnation musealiseras på liknande sätt.
Tidigare i historien har stadsbebyggelsen emellertid tillåtits variera. Nya hus har ersatt gamla och gamla hus har byggts om. Det märker man inte minst i Gamla Stan, en stadsdel som i själva verket har betydligt mer kronologisk variation än de modernistiska delarna av Stockholm.
Hur hade det sett ut om man hade vågat lämna en mer blandad bebyggelse även där. Jag blev själv väldigt inspirerad när jag var i Montreal i januari. Montreal har inte Stockholms ålder – även om den är betydligt äldre än de flesta nordamerikanska städer – men den har ändå en betydande kronologisk och stilmässig variation. Det är helt klart att jag gillar att se nygotiska katedraler avteckna sig emot nordamerikanska skyskrapors spegelglas.
Det ger en känsla av att städer kan växa organiskt och av att människors kreativitet manifesterar sig i byggnaderna. Det betyder inte att vi skall sluta skydda historiska minnesmärken. Snarare betyder det att historien inte är avslutad utan går vidare. Det betyder heller inte att jag alltid är positiv till nya byggnader. Mycket av det som byggs idag är trist och förutsägbart. Det finns dock ingenting givet att t.ex. inomhusmiljöer för butiker skulle behöva se likadana ut överallt. Snarare är det en fråga om att våga profilera sig på någonting nytt och unikt. Det är det som karaktäriserar den som vinner framgång i konkurrens – men inte medelmåttorna.
Stockholm är heller inte ensamt. Allt fler städer inser stadsrummets betydelse för stadens attraktivitet. Många menar att politiker och tjänstemän ofta uppfattar det som helt entydigt vad man bör göra (Mats Brusman beskriver t.ex. i sin avhandlig hur diskussionen sett ut i Norrköping).
Debatten rymmer dock fler röster. Stadsbyggnadsforskare som Jane Jacobs menar t.ex. att städer behöver vara varierade för att kunna vara kreativa. I den numera klassiska The Death and Life of Great American Cities skrev hon redan 1961 om hur stadsplanerare höll på att fördärva levande städer genom att planera sönder dem, riva centrala delar och ersätta dem med sterila homogena miljöer. ”There is no new world one can make without the old.”
Historikern Peter Hall argumenterar i Cities in Civilisation för liknande teser ur historiskt 2500-årsperspektiv. Framgångsrika metropoler kan skiljas från provinsiella småstäder. De präglas av kulturmöten och överraskningseffekter. De har ett eget liv och sporrar sina innevånares kreativitet.
De städer Hall beskriver bär avtryck av den dominerande diskursen i de samhällen som format dem. Hans beskrivning av Stockholm som en manifestation av det svenska folkhemmet är talande. Plötsligt inser man att alla det moderna Stockholms brister – från dess extremt segregerade förorter till bostadsbrist och trista Sergelkvarter – kan förklaras som resultatet av stadsplanerares övertro på sin egen förmåga att modernisera staden.
På senare tid har många pekat på risken för att städer i Sverige skall utvecklas till ett slags byggnadshistoriska museer där miljöerna anpassas för att passa in i en idealiserad bild av historien. Denna historia kan sedan vara medeltida eller renässans. Ingenting hindrar att den modernistiska efterkrigstidens stadsbyggnation musealiseras på liknande sätt.
Tidigare i historien har stadsbebyggelsen emellertid tillåtits variera. Nya hus har ersatt gamla och gamla hus har byggts om. Det märker man inte minst i Gamla Stan, en stadsdel som i själva verket har betydligt mer kronologisk variation än de modernistiska delarna av Stockholm.
Hur hade det sett ut om man hade vågat lämna en mer blandad bebyggelse även där. Jag blev själv väldigt inspirerad när jag var i Montreal i januari. Montreal har inte Stockholms ålder – även om den är betydligt äldre än de flesta nordamerikanska städer – men den har ändå en betydande kronologisk och stilmässig variation. Det är helt klart att jag gillar att se nygotiska katedraler avteckna sig emot nordamerikanska skyskrapors spegelglas.
Det ger en känsla av att städer kan växa organiskt och av att människors kreativitet manifesterar sig i byggnaderna. Det betyder inte att vi skall sluta skydda historiska minnesmärken. Snarare betyder det att historien inte är avslutad utan går vidare. Det betyder heller inte att jag alltid är positiv till nya byggnader. Mycket av det som byggs idag är trist och förutsägbart. Det finns dock ingenting givet att t.ex. inomhusmiljöer för butiker skulle behöva se likadana ut överallt. Snarare är det en fråga om att våga profilera sig på någonting nytt och unikt. Det är det som karaktäriserar den som vinner framgång i konkurrens – men inte medelmåttorna.
Kommentarer