Fortsätt till huvudinnehåll

Slaveriet och Västerlandets skuldproblematik

När jag nyligen läste Frances Stonor Saunders, för övrigt utmärkta, biografi över John Hawkwood stötte jag på ett fenomen som förvånade mig: tydligen var slaveriet fullt utbrett i Italien i slutet av 1300-talet; inte livegenskap eller slavliknande förhållanden, utan just slaveri. Kanske därför att jag – i bästa fall – är allmänbildad snarare än sakkunnig på perioden kändes detta faktum uppenbart anakronistiskt. Slaveri är någonting som man ofta förknippar antingen med antiken, med icke västerländska kulturer, eller med kolonialismen, inte med medeltiden eller renässansen. Men tydligen var det vanligt att man importerade slavar från det muslimska Nordafrika. Då som nu var avståndet betydligt kortare geografiskt än mentalt. Varför blir jag egentligen förvånad?

Dick Harrison recenserar i en understreckare Marcus Redikers Slavskeppet, en bok som behandlar den mer kända brittiska transatlantiska slavhandeln. Något mer ovanligt med Redikers bok är att han koncentrerar sig på själva slavskeppen; dessa kombinerade handelsföretag, flytande fängelser och utmanare av elementens makt. Slavskeppen var en upplevelse som delades av i stort sett samtliga de svarta som importerades till nya världen som arbetskraft, och som alltså rimligen måste ha haft en tämligen stor kulturhistorisk betydelse.

Lite besviken på Redikers bok, men å andra sidan mer positiv till Harrisons understreckare, blir jag när han vidgar perspektivet och reflekterar över ”vår” tendens att behandla slaveriet enbart som en del i Västerlandets historia och vår egen kollektiva skuldproblematik.

Detta är någonting som jag själv ofta stört mig på i dagens senmoderna historieframställningar. I synnerhet i historia som framställs folkbildande, glömmer ofta bort Afrikas egen historia. Man glömmer hela det komplexa spektrum av samhällen som existerade från Stora Zimbabwe i syd till det arabiska Nordafrika i norr, från Kalahariöknens jägare och samlare till imperierna Abessinien och Songhai. Istället nöjer man sig med att berätta om hur vita män som Stanley och Leopold av Belgien betedde sig illa mot mer eller mindre försvarslösa afrikaner.

Även framställningar av slavhandeln kan vara exempel på hur minnet av Afrikas historia på detta sätt blockeras. Harrison nämner att ungefär lika många slavar mellan fjorton- och nittonhundratalen exporterades från området söder om Sahara till området norr om öknen. Slavhandeln var långt ifrån något rent europeiskt projekt. Inte heller inskränker det sig till industrialismens och kolonialismens tidsepok.

Även om man accepterar det etiskt tveksamma begreppet kollektiv skuld är det ett anmärkningsvärt faktum att företrädare för dagens Västerland ägnar sig åt att reducera resten av världen till ett objekt för sina egna föreställningar om brottsliga gärningar på vilket man sedan kan projicera sin egen skuldproblematik.

Att vara skyldig till något innebär att man på något sätt gör anspråk på att ha orsakat fenomenet. Att ta på sig någon annans skult utan dennes medverkan eller erkännande av den andres val innebär rimligen att man frånkänner denne fri vilja och handlingskapacitet.

Det är också intressant att det är kolonialismen som epok som fokuseras. Här talar vi om den epok då det moderna Västerlandet ofta tänks ha uppstått. Tillsammans med industrialiseringen och upplysningen är Västerlandets erövring av världen den tidpunkt då den moderna världen blev till. Det är alltså på den formativa perioden för denna egna identitet som skuldproblematiken projiceras, inte till exempel på medeltidens förmoderna värld.

I våra dagar förefaller Västerlandet helt besatt av denna kollektiva skuld: skulden för förintelsen, skulden för kolonialismen, för rasismen, för miljöförstörelsen o.s.v. Skuldkänslorna tycks vara på god väg att bli en central punkt i hela vårt kulturliv. Är detta verkligen ett konstruktivt sätt att uppfatta omvärlden – eller oss själva?

Harrison ägnar dock inte mycket spaltutrymme åt detta utan går istället vidare till att prata om hur vi ignorerar Västerlandets skuld i förhållande till de ”slavliknande” förhållanden som drabbade de asiater som under 1800-talet ersatte slavarna som lättrörlig massarbetskraft i det brittiska imperiet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…