Akademiska synpunkter

Även Harald Gustavssons understräckare om Skånes försvenskning repressenterar en modern svårighet att hantera historien. I det här fallet handlar det om en modern ambivalens till nationalstaten och till nationen som sådan. Gustavsson anammar en modernistisk syn där nationen är ett fenomen som knappast existerade före 1800-talet. Ur ett sådant perspektiv blir det lätt att avslöja vissa moderna märkligheter. Historieperspektivet i TV-serien Snapphanar framstår i en sådan analys som närmast skånsknationalistisk i sin iver att beskriva försvenskningen av Skåne som ett fall av etnisk rensning i stil med den som pågått i sen tid på Balkan. Gustavsson är föredömligt nyanserad i sin egen beskrivning av Skånes försvenskning. Det handlade inte om någon etnisk rensning. Tvärtom skedde "försvenskningen" successivt och språket ändrades bara i administrativa och kyrkliga sammanhang. Hans analys är emellertid inte helt problemfri. Han utgår inte bara ifrån att nationalism i modern mening i...

Dagens understreckare behandlar en person som länge har fascinerat mig, inte minst eftersom han ter sig så främmande för modernt tänkande: Staufenbergs mentor poeten Stefan George, en man som under mellankrigstiden fostrade en mängd tyska kulturpersonligheter, varav flera skulle göra betydande bidrag till poesin och till den humanistiska forskningen. Flera skulle också bli ledande i kampen mot Hitler. George själv stälde sig emellertid över den politiska konflikten fram till sin död 1933 och har förblivit nästan lika svårhanterlig för våra dagars liberaldemokratiska intellektuella som han en gång var för Tredje Riket. Följande är hämtat ur diktsamlingen Stern des Bundes (Tillgänglig här ). GOTTES PFAD IST UNS GEWEITET Gottes land ist uns bestimmt Gottes krieg ist uns entzündet Gottes kranz ist uns erkannt. Gottes ruh in unseren herzen Gottes kraft in unsrer brust Gottes zorn auf unsren stirnen Gottes brunst auf unsrem mund. Gottes band hat uns umschlossen Gottes b...

Vid tiden för den ryska erövringen var Finlands väg mot egen nationalstat långt ifrån given. För 200 år sedan befann sig Finland, liksom Norge, i ett mellanläge mellan de nationalismer som utvecklats inom ramarna för existerande stater och de som fokuserat på kravet på upprättandet av nya nationalstater. Egna statliga institutioner utvecklades visserligen redan i napoleonkrigens efterdyningar, men i form av Alexander I:s finska storfurstendöme i personalunion med Ryssland, inte som en självständig stat. Här kunde de finska statliga institutionerna arbeta enligt egna rättstraditioner och på sitt eget språk, dvs. på svenska. Under åren efter erövringen kunde Runeberg fortfarande skildra kriget som en tragedi i Fänrik Ståls sägner, en svenskspråkig skildring som blev klassisk i båda länderna. Nationalismteoretikern Clifford Geertz använder Finland som exempel på hur urbaniseringen som social process omdanar ett förmodernt samhälles ståndsuppdelade språkliga landskap till en modern natio...

I Finland och Sverige inleds minnesåret över finska kriget 1808-1809, det krig som ledde till att Ryssland erövrade Finland, ett krig som i efterhand tolkeas som första steget mot bildandet av en finsk nationalstat. Naturligtvis öppnar detta för frågor om hur det hade kunnat gå annars. Hade Finland varit svenskt? Vilket språk hade man talat där? O.s.v. I Svenska Dagbladet kommenteras historien så här . Själv har jag tidigare skrivit om skillnaderna i hur svenskar och finländare mins sin historia , men också om hur 1809 hanterades i Sverige i 1800-talets diskussioner om nationen och språket . -------------------------- I dagens Sverige tycks den intressantaste händelsen vara att debatten om skolan äntligen vaknat till liv igen. Maciej Zaremba skriver berättelser om Lärarhögskolan som är värre än till och med jag väntat mig. Där beskriver han en värld där det lättaste sättet att hantera ilska och irritation är att hävda att någon har utsatt en för en kränkning ( Santesson-Wilsson menar...

För ett par år sedan tillfrågades jag om jag ville vara med i en filosofisk antologi, eller snarare en antologi om filosofi. Förutsättningarna var sådana att jag inte gärna tackade nej: "De enda rekommendationer vi gav var: Skriv som om detta vore din sista text, skriv om något som känns angeläget, göm dig inte bakom teknisk apparatur eller någon annans penna utan gestalta din övertygelse med dina egna ord, gör en filosofisk undersökning snarare än en distanserad betraktelse, skriv innerligt snarare än akademiskt. Våga visa dig." Jag är inte säker på att jag lyckades på alla punkter. Nu ligger texten dock där den ligger och antologin pressenteras nu på onsdag av bokförlaget Anomali . Någonting som jag är säker på är att det är ett sant nöje att finnas med i detta sammanhang : "Dan Munter beskriver, genom brottsstycken av polemik och gestaltning, filosofins meningslöshet, arrogans och introverta karaktär. Han försöker visa hur en del av den filosofi som idag bedrivs inte...

I morgontidningen lyckades Per Gudmundsson på ett framgångsrikt sätt beskriva hur ett litet antal personer med bakgrund i Rättvisepartiet Socialisterna och Elevkampanjen kan lyckas frammana massdemonstrationer genom olika nätverk där deras egen ideologi osynliggörs. Jag vill inte invända mot hans beskrivning. Däremot menar jag att implikationerna av den borde kunna vidgas. I ett samhälle där de etablerade partierna och organisationerna tappar medlemmar och där medborgarna föredrar att engagera sig i tillfälligt organiserade enfrågerörelser blir det avgörande att ha de nätverk som gör att man kan ställa sig i centrum för sådana rörelser snabbt genom att ta initiativet i dagsaktuella frågor. Rättvisepartiet Socialisterna kommer jag ihåg från studentkåren (de var där också!). Om de kan lyckas så betyder det att de har alldeles för lite konkurrens. Vad säger det om en liten grupp aktivister kan lyckas med någonting som de etablerade partierna och så kallade folkrörelserna konstant misslyc...

Som man kanske lätt kan gissa visar testerna på Internet att undertecknad inte har särskilt mycket gemensamt med någon av de amerikanska presidentkandidaterna. Nu behöver jag dock inte välja. Vore jag amerikan så skulle jag dock hoppas på ett val mellan Obama och McCain. Att Obama representerar en framtidstro som känns fjärran från europeisk politik fick jag en lätt aning om när jag läste en ledare i om hans skolpolitik, en känsla av att han vågar ta frågan på allvar. Medan Clinton polariserar politiken tycks Obama – trots att han främst är en vänsterkandidat – representera en möjlighet att överbrygga den splittring som präglat amerikansk politik under de senaste presidenterna Bush och Clinton. Att Fredrik Reinfeldt säger sig stödja Obama kan kanske ses om en fortsättning på att han låter sig inspireras av en annan förnyare av ett parti som traditionellt anses stå till vänster om moderaterna: Tony Blair. John McCain står i så fall betydligt längre ifrån europeisk politik och väcker be...

Med rapporten Kulturskymning inställd skriven av Johanna Nylander har Timbro gett sig in i debatten kring ett helt nytt politikområde. Precis som när Cecila Stegö-Chilo blev minister så blir debatten i ett vanligen rätt konsensusartat område plötsligt upphettad. Man får ett intryck av att diskussionens parter utan framgång famlar efter en helt obekant motståndares åsikter. I det här fallet är det så mycket mer anmärkningsvärt när man konstaterar att den enda slutsats som Johanna Nylander egentligen drar är att kulturkonsumtionen i Sverige ökar. Ingen av dem som debatterar emot henne verkar egentligen ifrågasätta detta. Det närmaste man kan komma är att DN:s Stefan Jonsson antyder att hennes påstående om att ”två tredjedelar av kulturen finansieras av enskilda i deras egen kulturkonsumtion” kan sättas ifråga eftersom det härrör från ”en utredning från moderaterna”. Så är det säkert, men siffran känns även igen från Statens Kulturråds statistik från 2002 . Naturligtvis kan all statisti...