Fortsätt till huvudinnehåll

Per Nuders fall

Det är verkligen ingen trevlig bild av socialdemokratin man får i media så här i efterdyningarna av Per Nuders hastigt offentliggjorda onåd. I ett större sammanhang tror jag att detta bör läses i ljuset av att socialdemokraterna är ett parti som slutgiltigt upphört att vara en folkrörelse. SSU är numera långt ifrån det största ungdomsförbundet och analyserar man antalet partimedlemmar på några decenniers sikt är det uppenbart att det handlar om en långsiktig och stadig nedgång. Det framstår som allt mer orimligt att identifiera partiet med staten eller folket. Ändå gör man det.

Mona Sahlin talar om ett kollektivt ledarskap. Ändå är det helt uppenbart att det är hon själv som tillsätter och avsätter partiets andra ledande företrädare och att hon nu känner sig tillräckligt trygg i den positionen för att ersätta sin företrädares närmaste man. Vem som företräder partiet är inte någonting som avgörs genom intern diskussion vare sig i partiet eller i VU. Vill man få någonting gjort presenterar man inte sina förslag till allmän debatt. Vad det verkar debatterar man inte öppet ens i en inre cirkel. Istället läcker man i hemlighet uppgifter till pressen i syfte att begränsa sina motståndares handlingsfrihet.

Vad som framträder är inte en demokratisk process, ett öppet samtal eller ett kollektivt ledarskap, utan snarare en intrigant atmosfär som för tankarna till hovpolitiken på 1600-talet. Intressant är också att media inte kritiserar detta eller ens ifrågasätter att det är detta som är spelets regler. Naturligtvis gäller detta inte bara socialdemokratin. Vi har nu hamnat i en situation där allt detta tas för givet. Det är så här som man förväntar sig att politiken skall fungera.

Frågan är bara hur eller varför ett system som kan beskrivas på det sättet kan uppfattas som legitimt av medborgarna. I synnerhet om ingen som är verksam inom systemet ens verkar uppfatta situationen som ett problem.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänsklighetenoch uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen.Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redog…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…