Det är verkligen ingen trevlig bild av socialdemokratin man får i media så här i efterdyningarna av Per Nuders hastigt offentliggjorda onåd. I ett större sammanhang tror jag att detta bör läses i ljuset av att socialdemokraterna är ett parti som slutgiltigt upphört att vara en folkrörelse. SSU är numera långt ifrån det största ungdomsförbundet och analyserar man antalet partimedlemmar på några decenniers sikt är det uppenbart att det handlar om en långsiktig och stadig nedgång. Det framstår som allt mer orimligt att identifiera partiet med staten eller folket. Ändå gör man det.
Mona Sahlin talar om ett kollektivt ledarskap. Ändå är det helt uppenbart att det är hon själv som tillsätter och avsätter partiets andra ledande företrädare och att hon nu känner sig tillräckligt trygg i den positionen för att ersätta sin företrädares närmaste man. Vem som företräder partiet är inte någonting som avgörs genom intern diskussion vare sig i partiet eller i VU. Vill man få någonting gjort presenterar man inte sina förslag till allmän debatt. Vad det verkar debatterar man inte öppet ens i en inre cirkel. Istället läcker man i hemlighet uppgifter till pressen i syfte att begränsa sina motståndares handlingsfrihet.
Vad som framträder är inte en demokratisk process, ett öppet samtal eller ett kollektivt ledarskap, utan snarare en intrigant atmosfär som för tankarna till hovpolitiken på 1600-talet. Intressant är också att media inte kritiserar detta eller ens ifrågasätter att det är detta som är spelets regler. Naturligtvis gäller detta inte bara socialdemokratin. Vi har nu hamnat i en situation där allt detta tas för givet. Det är så här som man förväntar sig att politiken skall fungera.
Frågan är bara hur eller varför ett system som kan beskrivas på det sättet kan uppfattas som legitimt av medborgarna. I synnerhet om ingen som är verksam inom systemet ens verkar uppfatta situationen som ett problem.
Mona Sahlin talar om ett kollektivt ledarskap. Ändå är det helt uppenbart att det är hon själv som tillsätter och avsätter partiets andra ledande företrädare och att hon nu känner sig tillräckligt trygg i den positionen för att ersätta sin företrädares närmaste man. Vem som företräder partiet är inte någonting som avgörs genom intern diskussion vare sig i partiet eller i VU. Vill man få någonting gjort presenterar man inte sina förslag till allmän debatt. Vad det verkar debatterar man inte öppet ens i en inre cirkel. Istället läcker man i hemlighet uppgifter till pressen i syfte att begränsa sina motståndares handlingsfrihet.
Vad som framträder är inte en demokratisk process, ett öppet samtal eller ett kollektivt ledarskap, utan snarare en intrigant atmosfär som för tankarna till hovpolitiken på 1600-talet. Intressant är också att media inte kritiserar detta eller ens ifrågasätter att det är detta som är spelets regler. Naturligtvis gäller detta inte bara socialdemokratin. Vi har nu hamnat i en situation där allt detta tas för givet. Det är så här som man förväntar sig att politiken skall fungera.
Frågan är bara hur eller varför ett system som kan beskrivas på det sättet kan uppfattas som legitimt av medborgarna. I synnerhet om ingen som är verksam inom systemet ens verkar uppfatta situationen som ett problem.
Kommentarer