Fortsätt till huvudinnehåll

Per Nuders fall

Det är verkligen ingen trevlig bild av socialdemokratin man får i media så här i efterdyningarna av Per Nuders hastigt offentliggjorda onåd. I ett större sammanhang tror jag att detta bör läses i ljuset av att socialdemokraterna är ett parti som slutgiltigt upphört att vara en folkrörelse. SSU är numera långt ifrån det största ungdomsförbundet och analyserar man antalet partimedlemmar på några decenniers sikt är det uppenbart att det handlar om en långsiktig och stadig nedgång. Det framstår som allt mer orimligt att identifiera partiet med staten eller folket. Ändå gör man det.

Mona Sahlin talar om ett kollektivt ledarskap. Ändå är det helt uppenbart att det är hon själv som tillsätter och avsätter partiets andra ledande företrädare och att hon nu känner sig tillräckligt trygg i den positionen för att ersätta sin företrädares närmaste man. Vem som företräder partiet är inte någonting som avgörs genom intern diskussion vare sig i partiet eller i VU. Vill man få någonting gjort presenterar man inte sina förslag till allmän debatt. Vad det verkar debatterar man inte öppet ens i en inre cirkel. Istället läcker man i hemlighet uppgifter till pressen i syfte att begränsa sina motståndares handlingsfrihet.

Vad som framträder är inte en demokratisk process, ett öppet samtal eller ett kollektivt ledarskap, utan snarare en intrigant atmosfär som för tankarna till hovpolitiken på 1600-talet. Intressant är också att media inte kritiserar detta eller ens ifrågasätter att det är detta som är spelets regler. Naturligtvis gäller detta inte bara socialdemokratin. Vi har nu hamnat i en situation där allt detta tas för givet. Det är så här som man förväntar sig att politiken skall fungera.

Frågan är bara hur eller varför ett system som kan beskrivas på det sättet kan uppfattas som legitimt av medborgarna. I synnerhet om ingen som är verksam inom systemet ens verkar uppfatta situationen som ett problem.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…