Fortsätt till huvudinnehåll

Per Nuders fall

Det är verkligen ingen trevlig bild av socialdemokratin man får i media så här i efterdyningarna av Per Nuders hastigt offentliggjorda onåd. I ett större sammanhang tror jag att detta bör läses i ljuset av att socialdemokraterna är ett parti som slutgiltigt upphört att vara en folkrörelse. SSU är numera långt ifrån det största ungdomsförbundet och analyserar man antalet partimedlemmar på några decenniers sikt är det uppenbart att det handlar om en långsiktig och stadig nedgång. Det framstår som allt mer orimligt att identifiera partiet med staten eller folket. Ändå gör man det.

Mona Sahlin talar om ett kollektivt ledarskap. Ändå är det helt uppenbart att det är hon själv som tillsätter och avsätter partiets andra ledande företrädare och att hon nu känner sig tillräckligt trygg i den positionen för att ersätta sin företrädares närmaste man. Vem som företräder partiet är inte någonting som avgörs genom intern diskussion vare sig i partiet eller i VU. Vill man få någonting gjort presenterar man inte sina förslag till allmän debatt. Vad det verkar debatterar man inte öppet ens i en inre cirkel. Istället läcker man i hemlighet uppgifter till pressen i syfte att begränsa sina motståndares handlingsfrihet.

Vad som framträder är inte en demokratisk process, ett öppet samtal eller ett kollektivt ledarskap, utan snarare en intrigant atmosfär som för tankarna till hovpolitiken på 1600-talet. Intressant är också att media inte kritiserar detta eller ens ifrågasätter att det är detta som är spelets regler. Naturligtvis gäller detta inte bara socialdemokratin. Vi har nu hamnat i en situation där allt detta tas för givet. Det är så här som man förväntar sig att politiken skall fungera.

Frågan är bara hur eller varför ett system som kan beskrivas på det sättet kan uppfattas som legitimt av medborgarna. I synnerhet om ingen som är verksam inom systemet ens verkar uppfatta situationen som ett problem.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…