Fortsätt till huvudinnehåll

I Sverige är I-pods revolutionärt

Bläddrar i vänstertidskriften Arena. Inte särskilt mycket förvånar mig. Möjligen kan man tycka att Magnus Linton i sin ledare ger uttryck för en alldeles ny form av fördomsfullhet när han ger sig in i en diatrib över ”människor som inte dansar”. Sådant är tydligen ett alldeles särskilt uttryck för reaktionär kultursyn. Människor som inte dansar gör motstånd mot vad han kallar ”intimiseringen av det offentliga rummet” och tydligen betraktar som någonting positivt. I-poden sägs vara på väg att ge rytm åt västvärlden och den klassiska bildningen kommer att ersättas av ”förmågan att skönt synka sitt kött med andras”. ”De som inte dansar” är förlegade och ”har ingen som helst att se fram emot”. ”Världen är en köttkvarn”.

För egen del har jag aldrig gjort anspråk på att vara någon puritan och visst händer det att jag dansar. Jag lyssnar också allt som oftast på musik i bärbar musikspelare. Den musik jag ibland avnjuter torde vara tämligen blandad och kan antagligen kallas åtskilliga saker, men knappast i något fall progressiv. Som anti-revolutionär är jag naturligtvis tacksam att de som vill göra revolution numera nöjer sig med att lyssna på i-pods istället för att bränna kungliga slott eller skjuta ärkehertigar. Det stör mig inte särskilt. Att inbilla sig att rytm är revolutionärt – eller i motsats till ”Västerlandet” – torde vara rätt i särklass inskränkt. Bara den som aldrig mött en utmaning i livet skulle kunna inbilla sig att självkontroll är en egenskap som kan undvaras. Det är den kanske – men bara i Nordvästeuropa och bara för några få. För att få ytterligare tillfälle till dans tänkte jag senare i vår passa på att lära mig vals lite bättre. Någonting säger mig dock att det inte riktigt är vad Magnus Linton syftar på.

I samma nummer skriver Deviram Mavi en synnerligen läsvärd kommentar till svensk feminism. Hon verkar inte lika benägen att tro att det är sydländskt med rytmisk dans och sätter tydligt fingret på den osunda välfärdsnationalistiska svenska inställningen till vår egen jämstäldhetspolitik, en politik som möjligen kan ifrågasättas – lite – men som allt för många envisas med att inbilla sig att den är oöverträffad och skall exporteras till världens alla fyra hörn. Jag kan inte säga att jag håller med Mavi om allt och kommer definitivt inte att rösta på hennes parti, men skarpsynt är hon i alla fall. Credit where credit is due.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li