Fortsätt till huvudinnehåll

I Sverige är I-pods revolutionärt

Bläddrar i vänstertidskriften Arena. Inte särskilt mycket förvånar mig. Möjligen kan man tycka att Magnus Linton i sin ledare ger uttryck för en alldeles ny form av fördomsfullhet när han ger sig in i en diatrib över ”människor som inte dansar”. Sådant är tydligen ett alldeles särskilt uttryck för reaktionär kultursyn. Människor som inte dansar gör motstånd mot vad han kallar ”intimiseringen av det offentliga rummet” och tydligen betraktar som någonting positivt. I-poden sägs vara på väg att ge rytm åt västvärlden och den klassiska bildningen kommer att ersättas av ”förmågan att skönt synka sitt kött med andras”. ”De som inte dansar” är förlegade och ”har ingen som helst att se fram emot”. ”Världen är en köttkvarn”.

För egen del har jag aldrig gjort anspråk på att vara någon puritan och visst händer det att jag dansar. Jag lyssnar också allt som oftast på musik i bärbar musikspelare. Den musik jag ibland avnjuter torde vara tämligen blandad och kan antagligen kallas åtskilliga saker, men knappast i något fall progressiv. Som anti-revolutionär är jag naturligtvis tacksam att de som vill göra revolution numera nöjer sig med att lyssna på i-pods istället för att bränna kungliga slott eller skjuta ärkehertigar. Det stör mig inte särskilt. Att inbilla sig att rytm är revolutionärt – eller i motsats till ”Västerlandet” – torde vara rätt i särklass inskränkt. Bara den som aldrig mött en utmaning i livet skulle kunna inbilla sig att självkontroll är en egenskap som kan undvaras. Det är den kanske – men bara i Nordvästeuropa och bara för några få. För att få ytterligare tillfälle till dans tänkte jag senare i vår passa på att lära mig vals lite bättre. Någonting säger mig dock att det inte riktigt är vad Magnus Linton syftar på.

I samma nummer skriver Deviram Mavi en synnerligen läsvärd kommentar till svensk feminism. Hon verkar inte lika benägen att tro att det är sydländskt med rytmisk dans och sätter tydligt fingret på den osunda välfärdsnationalistiska svenska inställningen till vår egen jämstäldhetspolitik, en politik som möjligen kan ifrågasättas – lite – men som allt för många envisas med att inbilla sig att den är oöverträffad och skall exporteras till världens alla fyra hörn. Jag kan inte säga att jag håller med Mavi om allt och kommer definitivt inte att rösta på hennes parti, men skarpsynt är hon i alla fall. Credit where credit is due.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…