Bläddrar i vänstertidskriften Arena. Inte särskilt mycket förvånar mig. Möjligen kan man tycka att Magnus Linton i sin ledare ger uttryck för en alldeles ny form av fördomsfullhet när han ger sig in i en diatrib över ”människor som inte dansar”. Sådant är tydligen ett alldeles särskilt uttryck för reaktionär kultursyn. Människor som inte dansar gör motstånd mot vad han kallar ”intimiseringen av det offentliga rummet” och tydligen betraktar som någonting positivt. I-poden sägs vara på väg att ge rytm åt västvärlden och den klassiska bildningen kommer att ersättas av ”förmågan att skönt synka sitt kött med andras”. ”De som inte dansar” är förlegade och ”har ingen som helst att se fram emot”. ”Världen är en köttkvarn”.
För egen del har jag aldrig gjort anspråk på att vara någon puritan och visst händer det att jag dansar. Jag lyssnar också allt som oftast på musik i bärbar musikspelare. Den musik jag ibland avnjuter torde vara tämligen blandad och kan antagligen kallas åtskilliga saker, men knappast i något fall progressiv. Som anti-revolutionär är jag naturligtvis tacksam att de som vill göra revolution numera nöjer sig med att lyssna på i-pods istället för att bränna kungliga slott eller skjuta ärkehertigar. Det stör mig inte särskilt. Att inbilla sig att rytm är revolutionärt – eller i motsats till ”Västerlandet” – torde vara rätt i särklass inskränkt. Bara den som aldrig mött en utmaning i livet skulle kunna inbilla sig att självkontroll är en egenskap som kan undvaras. Det är den kanske – men bara i Nordvästeuropa och bara för några få. För att få ytterligare tillfälle till dans tänkte jag senare i vår passa på att lära mig vals lite bättre. Någonting säger mig dock att det inte riktigt är vad Magnus Linton syftar på.
I samma nummer skriver Deviram Mavi en synnerligen läsvärd kommentar till svensk feminism. Hon verkar inte lika benägen att tro att det är sydländskt med rytmisk dans och sätter tydligt fingret på den osunda välfärdsnationalistiska svenska inställningen till vår egen jämstäldhetspolitik, en politik som möjligen kan ifrågasättas – lite – men som allt för många envisas med att inbilla sig att den är oöverträffad och skall exporteras till världens alla fyra hörn. Jag kan inte säga att jag håller med Mavi om allt och kommer definitivt inte att rösta på hennes parti, men skarpsynt är hon i alla fall. Credit where credit is due.
För egen del har jag aldrig gjort anspråk på att vara någon puritan och visst händer det att jag dansar. Jag lyssnar också allt som oftast på musik i bärbar musikspelare. Den musik jag ibland avnjuter torde vara tämligen blandad och kan antagligen kallas åtskilliga saker, men knappast i något fall progressiv. Som anti-revolutionär är jag naturligtvis tacksam att de som vill göra revolution numera nöjer sig med att lyssna på i-pods istället för att bränna kungliga slott eller skjuta ärkehertigar. Det stör mig inte särskilt. Att inbilla sig att rytm är revolutionärt – eller i motsats till ”Västerlandet” – torde vara rätt i särklass inskränkt. Bara den som aldrig mött en utmaning i livet skulle kunna inbilla sig att självkontroll är en egenskap som kan undvaras. Det är den kanske – men bara i Nordvästeuropa och bara för några få. För att få ytterligare tillfälle till dans tänkte jag senare i vår passa på att lära mig vals lite bättre. Någonting säger mig dock att det inte riktigt är vad Magnus Linton syftar på.
I samma nummer skriver Deviram Mavi en synnerligen läsvärd kommentar till svensk feminism. Hon verkar inte lika benägen att tro att det är sydländskt med rytmisk dans och sätter tydligt fingret på den osunda välfärdsnationalistiska svenska inställningen till vår egen jämstäldhetspolitik, en politik som möjligen kan ifrågasättas – lite – men som allt för många envisas med att inbilla sig att den är oöverträffad och skall exporteras till världens alla fyra hörn. Jag kan inte säga att jag håller med Mavi om allt och kommer definitivt inte att rösta på hennes parti, men skarpsynt är hon i alla fall. Credit where credit is due.
Kommentarer