Fortsätt till huvudinnehåll

Översättningsproblem

Något man lätt lägger märke till när man som jag skriver om svenska politiska förhållanden på engelska är hur översättningsproblematik ofta får politiska dimensioner. Ta till exempel ordet ”samhälle”. I svensk officiell text används gärna denna term som samlingsbeteckning på den offentliga sektorns institutioner, i vissa sammanhang till och med synonymt med staten. Översätter man detta till engelska blir det märkliga tydligare och man kommer på sig själv med att skriva om att ”society” bör handha den ena eller den andra verksamheten. I engelskan står ju ”society” i motsats till staten. Så icke i Sverige. I en verkligt ordagrann översättning borde man rent av skriva ”the society” i bestämd form, eller kanske till och med ”the Society” (stor bokstav eftersom det syftar på en specifik entitet), som i ”It is the Society’s responsibility to distribute the culture to the people”, vilket ju närmast börjar låta som något av de uttalanden som konspirationsteoretiker då och då tillskrivit jesuiter (the Society of Jesus, Societas Jesu) judar och frimurare (the Society of Free Masons).

Även ”kulturen” och ”folket” tenderar alltså att sättas i bestämd form i svensk byråkratisk text. Man kan heller inte påstå att skillnader av den här typen skulle utgöra neutrala språkskillnader, inte minst som statliga utredningar själva de senaste tio åren ofta gjort en poäng av att i vissa sammanhang skriva ”kultur” eller ”kulturer” istället för det mer vedertagna ”kulturen” och då i det uttalade syftet att poängtera att Sverige numera är ett ”mångkulturellt samhälle” (ett samhälle, flera kulturer). Märkligt nog faller samma utredningar ibland tillbaka till det vedertagna bruket när mindre multikulturella frågor skall diskuteras. Man kan fråga sig hur man bör tolka detta.

Något mindre politiskt relevant men ändå av historiskt intresse är att Utrikes namnbok (utrikesdepartementets språkliga instruktionsbok) översätter ”statssekreterare” med ”State Secretary” snarare än till exempel ”Permanent Secretary” (den brittiska motsvarigheten). Frågan är hur upplysande detta kan te sig för en oinsatt icke svenskspråkig läsare med tanke på att statssekreterare i ordagrann mening tycks kunna syfta på allt från Vatikanens ”regeringschef” (ibland dock omnämnd som ”kardinalsekreteraren”) till USA:s utrikesminister (”the Secretary of State”). Möjligen anser dock inte utrikesdepartementet att det är någon större risk att någon skulle förväxla ”the Swedish State Secretary for Foreign Affairs” (kabinettssekreteraren) med Ms. Rice.

Man kan också notera att man översättningsvägen lyckats förse Sverige med ”Ministries”. Visserligen undviker grundlagen att använda begreppet ”ministerium”. Där talas det istället om ”departement” eftersom uppgifter som i andra länder sköts av ministerier i Sverige tenderar att vara uppdelade på departement och myndigheter. I översättningarna har vi dock ”Ministries”. På samma sätt har man lyckats sopa över den konstitutionella åtskillnaden mellan statsråd (Councillors of State?) och departementschefer. På engelska har vi bara ministrar. Oscar II som lär ha försökt förhindra införandet av ministerier genom att själv kontrollera tillsättningen av statssekreterare (som var chefer för det kungliga kansliet) och myndighetschefer skulle med all sannolikhet vända sig i sin grav om han kunde. Å andra sidan är det möjligt att han skulle uppskatta att ”samordningen av utnämningspolitiken” numera hanteras av statsrådsberedningen (”the Council of State Procedure”). ”Beredning” är för övrigt – liksom ”utredning” - ett intressant svenskt begrepp som betecknar såväl proceduren som institutionen som utför den, samt i det senare fallet även rapporten som blir resultatet av proceduren. Logiken i att kalla statsministerns kansli statsrådsberedning undgår mig fortfarande. ”The Prime Minister’s Office” låter då betydligt rimligare.

Institutioners namn – inte minst i gamla europeiska monarkier – tenderar att säga mer om deras ursprung än den skenbara rationalitet som förmedlas av i övrigt funktionella översättningar. Hur trist är det inte t.ex. att översätta ”the Lord Chancellor” med ”justitieminister” – som SVT tenderar att göra – istället för med ”lordkansler”? Dessutom är det osakligt eftersom funktionerna faktiskt inte är identiska. På samma sätt förefaller det tämligen bissart när de översätter ”New Yorks City Council” med ”stadsfullmäktige”.

Roligt om än inte rimligt vore annars att använda historiskt intressanta direktöversättningar som Government Councilor (som beteckning på några av Sveriges högsta domare), Minister of Society Construction, Law Man, bourgeois parties eller Provincial Chieftain.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…