Regeringens språkproposition är ett synnerligen intressant fenomen. Hittills har debatten fokuserat främst på det faktum att regeringen inte följer språkkommissionens förslag att lagstifta om svenska språkets ställning i Sverige. Betydligt färre verkar ha uppfattat inkonsekvensen i att regeringen samtidigt som man hävdar att premiering av svenskan utestänger människor med andra modersmål (lyckligtvis) fortsätter att arbeta för försvaret av svenska språket.
Verkligen anmärkningsvärt är att regeringen börjat uppmana myndigheterna att använda olika språk när de vänder sig till olika människor. Bland annat uppmärksammar man inte längre enbart minoritetsspråken (de ”nationella minoritetsspråken” vill säga, aldrig invandrarspråk) utan även olika sociolekter. Dessutom pratas det om könsspecifika skillnader. Det anmärkningsvärda är att en sådan språkpolitik enbart fokuserar på statens kontakter med medborgarna, inte på politiken som möte mellan olika medborgargrupper. Det är alltså inte den offentliga diskussionen som skall underlättas utan snarare de styrandes förmåga att på Gustav III:s vis tala ”med bönder på bönders språk och med lärda män på latin”, eller – mer troligt – desperat försöka låta ungdomliga när de pratar med ungdomar och tala dålig engelska med en allt mer engelskspråkig akademisk värld.
En smula anmärkningsvärt är också att hela projektet skall koordineras av en ny statlig myndighet som dessutom skall ta över Sverige-Finska Språknämndens ansvar. Man kan fråga sig vad som är fel med NGO:er och varför detta område nu skall förstatligas eller nationaliseras.
Verkligen anmärkningsvärt är att regeringen börjat uppmana myndigheterna att använda olika språk när de vänder sig till olika människor. Bland annat uppmärksammar man inte längre enbart minoritetsspråken (de ”nationella minoritetsspråken” vill säga, aldrig invandrarspråk) utan även olika sociolekter. Dessutom pratas det om könsspecifika skillnader. Det anmärkningsvärda är att en sådan språkpolitik enbart fokuserar på statens kontakter med medborgarna, inte på politiken som möte mellan olika medborgargrupper. Det är alltså inte den offentliga diskussionen som skall underlättas utan snarare de styrandes förmåga att på Gustav III:s vis tala ”med bönder på bönders språk och med lärda män på latin”, eller – mer troligt – desperat försöka låta ungdomliga när de pratar med ungdomar och tala dålig engelska med en allt mer engelskspråkig akademisk värld.
En smula anmärkningsvärt är också att hela projektet skall koordineras av en ny statlig myndighet som dessutom skall ta över Sverige-Finska Språknämndens ansvar. Man kan fråga sig vad som är fel med NGO:er och varför detta område nu skall förstatligas eller nationaliseras.
Kommentarer