Akademiska synpunkter

När det franska presidentvalet var över drog en lättnadens suck över Europa. Emmanuel Macron har beskrivits i ett tonläge som på många sätt liknar reaktionerna på valet av Obama till USA:s president eller Justin Trudeaus valseger i Kanada. Framtiden ser onekligen ljusare ut med Macron i Elyséepalatset än vad den hade gjort med Le Pen och jag önskar honom helhjärtat lycka till i det kommande valet till nationalsförsamlingen. Samtidigt är det viktigt att se att någoning verkligt nytt har hänt i och med valet av Macron. Det handlar inte bara om någon etablissemangets seger över en populistisk utmanare. Tvärt om gick segern till en utmanare som inte representerar något etablerat parti, inte ens ett så halvetablerat parti som Front National. Ska man jämföra med svenska förhållanden så är Macrons nystartade parti kanske närmast jämförbart med Junilistan. Vi talar om ett parti som är startat av personer med etablerad ställning i offentligheten, men profilerat som en ny kraft som oberoe...

Bland de mest lyckade försöken att definiera fascism som jag har läst är Umberto Ecos essä Ur-Fascism från 1995 . Han inleder med några av sina egna upplevelser från sin barndom i fascismens Italien: “In 1942, at the age of ten, I received the First Provincial Award of Ludi Juveniles (a voluntary, compulsory competition for young Italian Fascists—that is, for every young Italian). I elaborated with rhetorical skill on the subject ‘Should we die for the glory of Mussolini and the immortal destiny of Italy?’ My answer was positive. I was a smart boy.” Eco gör inget försök att hitta en minimidefinition av de italienska fascismens ideologi. Istället menar han att ”fascism ” , snarare än t.ex. ”nazism” eller ”falangism” blev det övergripande paraplybegreppet för denna typ av rörelser och regimer just eftersom den italienska fascismen på ett så påtagligt sätt saknade en enhetlig och konsekvent ideologi. Likheten mellan fascistiska rörelser och riktningar betraktar han som en...

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag.    I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt s...

Det finns, som jag ser det, all anledning att oroa sig både för USA och för världen i övrigt. Hade det bara rört sig om Donald Trump hade vi kunnat räkna med att de konstitutionella begränsningarna för presidentens makt skulle kunna minska skadeverkningarna väsentligt. Som det nu är kan de i bästa fall bromsa upp vissa av Trumps värsta tilltag. Vad som verkligen oroar är dock den kultur och den utveckling som har möjliggjort valet av Trump till republikens president. Ungefär halva den röstande befolkningen har uppenbarligen ett så lågt förtroende för det etablisemang som Clinton representerar att i stort sett vad som helst framstår som bättre. Bland en väsentlig del av USA:s befolkning är förtroendet mycket lågt inte bara för de politiska partiernas etablerade ledarskap och för de federala myndigheterna, utan också för andra auktoriteter, som universitet och vetenskap. Den administration som just nu samlar sig i Trump Tower verkar innehålla en kombination av Trumps personligen för...

De senaste månaderna har jag ägnat en del tid åt att läsa om Pierre Birnbaums The Idea of France (publicerad på franska 1998 och i engelsk översättning 2001), en bok som idag känns ännu mer aktuell än vad den gjorde i början av 2000-talet. Detta är en bok som jag rekommenderar kraftigt för den som vill försöka förstå dagens franska politiska landskap, men också för att förstå flera av de idéer som har genomsyrat diskussionen om nationell identitet i västvärlden under de senaste två hundra åren. Inte minst beskriver Birnbaum den särskilda franska kontext som har gett upphov till flera av dessa idéer, och som på många sätt skiljer sig radikalt från t.ex. anglo-saxisk politisk kultur. I Birnbaums beskrivning framstår Frankrike som ett land närmast besatt av tanken på nationell homogenitet. Berättelsen tar sin början i det katolska kungariket Frankrike. Den enhetsstat som bygdes upp av bl.a. kardinal Richelieu som inte minst kännetäcknades av en långtgående kamp mot minoritetsge...

Vissa ämnen återkommer i debatten med viss regelbundenhet. Det kan då ge lite perspektiv att titta tillbaka mot hur det har låtit när frågan diskuterats tidigare. Religionsfriheten och religionsundervisningen är sådana ämnen. Sverige fick något så när full religionsfrihet i början av 1950-talet. Frågan hade då debatterat återkommande i  riksdagen under åtminstone ett halvsekel. När man läser argument från den tiden slås man av att flera av frågorna och principerna är de samma (det gäller t.ex. religiös undervisning i skolan, och vad man bör få och inte få göra i kyrkan), men att Sverige ändå har förändrats oerhört mycket sedan dess. Syftet med reformen var inte minst att skapa en lagstiftning som på allvar levde upp till den dåvarande regeringsformens §16: “Konungen bör ingens samvete tvinga eller låta tvinga, utan skydda var och en, vid en fri utövning as sin religion, såvitt han därigenom icke stör samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer.”  ...

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn : "Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... " ( Resten av essän...