När det franska presidentvalet var över drog en lättnadens suck över Europa. Emmanuel Macron har beskrivits i ett tonläge som på många sätt liknar reaktionerna på valet av Obama till USA:s president eller Justin Trudeaus valseger i Kanada. Framtiden ser onekligen ljusare ut med Macron i Elyséepalatset än vad den hade gjort med Le Pen och jag önskar honom helhjärtat lycka till i det kommande valet till nationalsförsamlingen.
Samtidigt är det viktigt att se att någoning verkligt nytt har hänt i och med valet av Macron. Det handlar inte bara om någon etablissemangets seger över en populistisk utmanare. Tvärt om gick segern till en utmanare som inte representerar något etablerat parti, inte ens ett så halvetablerat parti som Front National. Ska man jämföra med svenska förhållanden så är Macrons nystartade parti kanske närmast jämförbart med Junilistan. Vi talar om ett parti som är startat av personer med etablerad ställning i offentligheten, men profilerat som en ny kraft som oberoende av höger och vänster förordar reformer och nydaning. Till skillnad från många sådana partier är Macron en varm EU-vän, men det ändrar inte att hans inställning till status quo i fransk politik är långtifrån renodlat positiv. Nu samlar han en regering som består av mer eller mindre centerorienterade etablerade politiker och experter från olika läger för att utmana de etablerade partierna i parlamentsvalet. Detta är ett slags utveckling som jag tror ligger i tiden. Den är en väg till makten som underlättas av att de etablerade partierna har försvagats som nationella organisationer med förankring i befolkningen. När också de etablerade partierna har blivit allt mer av kampanjmaskiner och allt mindre av egentliga folkrörelser blir det också lättare att sätta upp konkurerande partier uppifrån och direkt innan valet, på det sätt som Macron nu gör.
I det aktuella fallet hade det knappast låtit sig göras utan en motståndare som Front National, men samtidigt kan det beskrivas som att Macron nu har skapat en reell motpol till Front National i ett läge där politiken har kommit att domineras av nya konfliktlinjer. Det handlar inte längre i första hand om höger eller vänster, i alla fall inte i den mening som begreppen etablerades under efterkrigstiden och som bildar grunden för de etablerade partierna. Åtminstone till synes handlar det nu istället om en kamp mellan å ena sidan populistisk etnisk nationalism och å andra sidan europaorientering, globalisering, liberal demokrati och respekt för etablerad expertis. Frågan är om den konfliktlinjen räcker för att bygga upp en stark center också i nationalförsamlingen.
Kanske är förutsättningarna för just Marcons sätt att göra något sådant större i Frankrike än vad den skulle ha varit i ett annat land. Allt sedan Napoleon har republiken en dragning till karismatiska reformledare och samlande gestalter. Det är utan tvekan så som Macron ser sig själv. Enligt t.ex. Birnbaum och Toqcueville är detta ett drag som kan spåras tillbaka till den centralism som genomfördes redan under de senare delen av kungadömet och som fullbordades under revolutionen och Napoleons kejsardöme. En ännu bättre parallell än Napopeon är kanske Femte Republikens grundare, general De Gaulle. Den Femte Republiken, som De Gaulle presenterade som en lösning på 1950-talets politiska kris, kombinerade stark presidentmakt och en stark administration vars ledare utbildades i grande écoles, och som ofta också har utgjort rekryteringsgrund för såväl politiker som näringsliv. I nationalfösamlingen kom De Gaulles anhängare, gaullisterna, att dominera till höger, medan vänstern senare samlades av Miterand i Socialistpartiet. Front National har senare samlat den sena Femte Republikens missnöjda, grupper. Det är denna Femte Republik som Macron nu säger sig vilja reformera genom att i De Gaulles anda bygga upp ett nytt samlande republikanskt parti.
Denna gång handlar det emellertid inte bara om att reformera Frankrike, utan också EU. Macrons vision för en reformerad Republik inom ramarna för EU-projektet förutsätter att också EU förändras. Detta sker samtidigt som Storbritannien lämnar EU och samtidigt som klyftan mellan Europa och USA blir allt djupare. Med Trump vid rodret i USA kommer denna utveckling sannolikt att fortgå, och. Från fransk synvinkel har EU länge tett sig som ett sammanhang där Frankrike fortfarande kan spela en världspolitisk roll. Min gissning är att Marcon kommer att uppfatta det som att det är dags för EU att ta en tydligare global roll, och för Frankrike och honom själv att ta en ledande roll när denna ska utformas Det finns därmed all anledning också för oss i Norden att vara uppmärksamma på utvecklingen i Frankrike.
Kommentarer