tisdag, mars 07, 2017

Umberto Eco om fascismens natur

Bland de mest lyckade försöken att definiera fascism som jag har läst är Umberto Ecos essä Ur-Fascism från 1995. Han inleder med några av sina egna upplevelser från sin barndom i fascismens Italien:

“In 1942, at the age of ten, I received the First Provincial Award of Ludi Juveniles (a voluntary, compulsory competition for young Italian Fascists—that is, for every young Italian). I elaborated with rhetorical skill on the subject ‘Should we die for the glory of Mussolini and the immortal destiny of Italy?’ My answer was positive. I was a smart boy.”

Eco gör inget försök att hitta en minimidefinition av de italienska fascismens ideologi. Istället menar han att ”fascism, snarare än t.ex. ”nazism” eller ”falangism” blev det övergripande paraplybegreppet för denna typ av rörelser och regimer just eftersom den italienska fascismen på ett så påtagligt sätt saknade en enhetlig och konsekvent ideologi. Likheten mellan fascistiska rörelser och riktningar betraktar han som en fråga om familjelikhet: 

“Fascism became an all-purpose term because one can eliminate from a fascist regime one or more features, and it will still be recognizable as fascist. ... Take away colonialism and you still have the Balkan fascism of the Ustashes. Add to the Italian fascism a radical anti-capitalism (which never much fascinated Mussolini) and you have Ezra Pound. Add a cult of Celtic mythology and the Grail mysticism (completely alien to official fascism) and you have one of the most respected fascist gurus, Julius Evola.”

Även om den italienska fascismen i praktiken aldrig lyckades etablera den totala närvaro i alla delar av samhällslivet som utmärker totalitära system så fungerar dess brist på enhetlig och övergripande ideologi väl tillsammans med fascismens inneboende antirationalism och speciella lojalitetskrav. Som både George Orwell och Hannah Arendt har påpekat kräver totalitära regimer en lojalitet som går bortom troheten mot principer; trossatserna bakom regimer som den sovjetiska kan förändras från dag till dag. Överlevnad under en totalitär regim förutsätter därför en beredskap för att samtidigt kunna tro på flera varandra motsägande utsagor – det som Orwell i 1984 beskrev som dubbeltänkande. I den italienska fascismens fall var bristen på enhetlig ideologi dock snarare retorisk än totalitär; liksom flera andra auktoritära regimer byggde Mussolinis på allianser med institutioner och krafter som existerade redan tidigare. Rörelsens bristande respekt för ideologisk konsekvens möjliggjorde omsvängningar som t.ex. det ursprungligen antiklerikala och republikanska fascistpartiets pragmatiska överenskommelser med monarkin och katolska kyrkan. En liknande pragmatisk acceptans av motsägelser kan man ana t.ex. i Putins beundran för såväl tsartiden som Stalintiden, för Rysk-ortodoxa kyrkan, såväl som för KGB och Röda Armén. Motsägelserna spelar mindre roll, det är statens och ledarens "ära" och "storhet" som sätt i fokus.

Alla auktoritära ideologer är inte fascistiska, lika lite som alla traditionalister är fascister. En rörelse som samtidigt karaktäriseras av nationalism, lederkult, fascination för handling för handlingens egen skull, anti-intellektualism, pseudo-militarism, populism, konspirationsteori och nyspråk framstår däremot lätt som fascistisk. Ecos lista på fjorton drag som karaktäriserar fascistiska rörelser är bättre än de flesta karaktäriseringar som jag har läst, men framförallt är varje enskilt drag träffande beskrivet. Inte minst lyckas han fånga fascismens typiska kombination av elitism och populism.

Mellankrigstidens fascistiska rörelser var uttalat elitistiska, med ett uttalat förakt för vad de uppfattade som svaghet. Samtidigt var detta en elitism som inte ställde särskilt höga krav. I Italien uppmuntrades nära nog hela befolkningen att uppfatta sig som delaktiga i en elit, enbart i kraft av att vara födda i Italien. Eftersom regimen var hierarkiskt organiserad kunde alla samtidigt uppfatta sig som elit i förhållande till sina underlydande. Ledningen föraktade folket, partimedlemmarna föraktade icke-medlemmarna. Erövringskrigen innebar ett löfte om underkuvade befolkningar, som erövrarna kunde anse sig stå över. I förhållande till befolkningen i Libyen och Etiopien uppmuntrades alla italienare att se sig som elit, på samma sätt som de flesta tyskar under Hitlertiden uppmuntrades att se sig som medlemmar i en herreras samtidigt som de själva underställdes en partielit. 

Fascismen var emellertid inte bara elitistisk, utan också populistisk, men utan någon idé om folkligt inflytande eller demokrati. Också detta är en del av vad som kan beskrivas som en del av dess paradox. Folket och folkviljan tillskrevs i retoriken stor betydelse. Folkmassor spelade en central roll i regimens visuella retorik. Enskilda individer tillskrevs däremot inget värde alls. Den liberala demokratin ersattes av kulten av ledaren som folkets representant:

“Ur-Fascism is based upon a selective populism, a qualitative populism, one might say. In a democracy, the citizens have individual rights, but the citizens in their entirety have a political impact only from a quantitative point of view—one follows the decisions of the majority. For Ur-Fascism, however, individuals as individuals have no rights, and the People is conceived as a quality, a monolithic entity expressing the Common Will. Since no large quantity of human beings can have a common will, the Leader pretends to be their interpreter. Having lost their power of delegation, citizens do not act; they are only called on to play the role of the People. Thus the People is only a theatrical fiction. To have a good instance of qualitative populism we no longer need the Piazza Venezia in Rome or the Nuremberg Stadium. There is in our future a TV or Internet populism, in which the emotional response of a selected group of citizens can be presented and accepted as the Voice of the People.”

Begreppet ”ur-fascism” syftar hos Eco på en tänkt typisk fascism som samlar samtliga de typiska drag som i varierande utsträckning har karaktäriserat de olika historiska fascistiska rörelserna. Det är genom att fokusera på de utmärkande dragen som vi kan känna igen nya fascistiska rörelser när de dyker upp. Eco ser nämligen ingen anledning till att de skulle vara lätta att känna igen:

“Ur-Fascism is still around us, sometimes in plainclothes. It would be so much easier, for us, if there appeared on the world scene somebody saying, ‘I want to reopen Auschwitz, I want the Black Shirts to parade again in the Italian squares.’ Life is not that simple. Ur-Fascism can come back under the most innocent of disguises. Our duty is to uncover it and to point our finger at any of its new instances—every day, in every part of the world.”

I vissa fall är fascismen lättare att känna igen. Putins styre i Ryssland uppfyller i varierande utsträckning merparten av Ecos punkter: han kombinerar drag som konspirationsteori, machismo, ledarkult, selektiv populism, nyspråk, anti-liberalism, ett visst mått av traditionalism osv. Ecos essä om ur-fascismen och dess kännetecken är emellertid tankeväckande också när det gäller rörelser och ledare som till synes uppfyller färre av av Ecos punkter. Donald Trump kommer även han oroväckande nära att passa in i Ecos beskrivning, om än inte i hela bilden (vilket emellertid också gäller flera tydligt fascistiska rörelser). Trumpanhängarnas inställning till pengar och materiell rikedom en helt annan än de klassiska fascisternas: precis som i den religiösa framgångsteologi som Trump av allt att döma inte har någonting emot att associeras med blir materiell rikedom ett tecken på utvaldhet och styrka, och långt ifrån den dekadens som den klassiska fascismen tillskrev kapitalägare. Trumps aggressiva inställning till det politiska etablissemanget och till intellektuella är redan tydligt. Någon tillstymmelse till den pseudomilitära disciplin som kännetecknade de klassiska fascistiska rörelserna märks däremot inte. Den rörelse som har fört honom till makten visar redan en oroväckande förkärlek för konspirationsteori och att sätta handlingskraftighet före eftertänksamhet. Begreppet ”selektiv populism” kan också vara applicerbart, inte bara på Trump och Stephen Bannon, utan också på flera andra samtida populistiska rörelser. 

Skulle Eco ha betraktat Trump och Bannon som fascister? Det är mycket möjligt, men det är inte min egentliga poäng. Istället handlar det om att Ecos reflektioner kring olika drag i den klassiska fascismen är tankeväckande och kan vara belysande för att förstå moderna regimer. Trumpadministrationen verkar i det ljuset skilja sig väsentligt från det traditionella amerikanska sättet att förhålla sig till konstitutionen och till politik, och inte minst från traditionell amerikansk konservatism, som typiskt sett har varit både konstitutionalistisk och ideologiskt skeptisk till statliga ingripanden i ekonomin. Detta handlar om en helt ny typ av amerikansk populistisk rörelse, men för att förstå den behöver vi använda oss av tidigare historisk erfarenhet. Att bättre förstå den historiska fascismen ger en bättre grund för att förstå samtida regimer och populistiska rörelser. Att Trumpadministrationen har obehagligt många drag gemensamma med t.ex. Mussolinis Italien hindrar heller inte att också andra jämförelser kan vara minst lika givande. Jämförelsen med Latinamerikanska auktoritära regimer kan vara en sådan parallell, samtidigt som också flera av dessa har haft en hel del gemensamt med i synnerhet italiensk och spansk fascism.

Inga kommentarer: