Akademiska synpunkter

Nationernas tid är förbi och nätverksamhället håller på att födas. Industrialismen är slut och informationsteknologi kommer att prägla den sena kapitalismen (ett ord som implicerar att än större omvälvningar väntar runt hörnet). Vi har alla hör de här beskrivningarna. Dess värre tenderar man ofta att ignorera den nationella suveränitetens betydelse i dessa sammanhang. Att diktaturer som den kinesiska gör sitt bästa för att försvara sin kontroll över sina undersåtar även på Internet är väl känt. Suveräniteten får emellertid betydelse i informationssamhället också på andra sätt. Den arabiska TV kanalen al Yasira är ett exempel på detta. Den ses över hela den arabisktalande världen, vilket i ökande utsträckning också innefattar Europa och USA. Samtidigt sänds den från det lilla emiratet Qatar. I detta fall har suveräniteten en annan betydelse än i nationalstaternas historiska epok, men lika fullt en betydelse. Om Qatar inte hade varit en självständig stat är det inte troligt att detta had...

Enligt en nyligen utgiven rapport från Högskoleverket har det skett en förändring i vad svenska elever lär sig i skolan. De lär sig mindre fakta och ämneskunskaper men är å andra sidan bättre på att arbeta i grupp och göra presentationer inför publik. Vad jag förstår är detta faktiskt vad Skolverket strävat efter i över ett decennium: en skola mer inriktad på processer, informationssökning och presentation. Jag har till och med hört argumentet att det i en tid när information ständigt finns tillgänglig men samtidigt har ett tydligt bäst-före-datum är viktigare att kunna finna information än att kunna den utantill. Det är naturligtvis helt sant. Som Sherlock Holmes uttryckte saken bör en man kunna det han behöver dagligen. Det han behöver mindre ofta kan han nöja sig med att ha i sitt bibliotek. Dess värre är det dock tveksamt om skolan ens kan lära ut det man behöver dagligen. Enligt Högskoleverket är det till och med en ansenlig andel av de som går ut gymnasiet som varken kan läsa, rä...

Då har utrikesministern äntligen avgått. Den här gången en välmotiverad avgång uppenbart förorsakad av fel gjorda i tjänsten. Ingen Toblerone eller fullständigt lagliga men av någon anledning ovärdiga lägenhetsaffärer. Förra gången hon avgick hyste jag betydligt större sympati. Att skälla ut journalister när de ägnar sig åt att belägra ens dörr och besätta ens trappuppgång är ett ovanligt sundhetstecken som det verkar dröja länge tills vi får se igen. Den gången avgick hon dessutom från en post hon var något så när kompetent att fylla. Den här gången tycktes hon tyvärr ha befordrats till sin inkopetensnivå. Om hennes efterträdare den här gången blir lika överraskande som den förra är det heller inte mycket lönt att ens spekulera om vem det kan bli.

SvT arrangerar dokusåpa om unga politiker. De är inte politiker i någon annan mening än att de delar i såpan. Å andra sidan har de mera pressutrymme än de flesta riksdagsmän. SvT arrangerar TV-serie om politiska ideologier. Nästan inga partipolitiker där heller. Men åtskilliga pålästa ungdomar men övertänkta och sammansatta samhällsuppfattningar. ”Toppkandidaterna” (kandidater till vad?) var inte nödvändigtvis sämre än de flesta ”riktiga” politiker. Möjligen kan man påstå att de blev sämre under seriens gång. De började som välartikulerade unga människor med väl genomtänkta åsikter. Nåja ”väl genomtänkta” är kanske en överdrift, men de var i alla fall grundade i något slags värderingar och personliga ställningstaganden. De slutade med att de hade lärt sig inte svara på reportrarnas eller varandras frågor för att istället rabbla upp förberedda svar. Precis som ”riktiga” politiker. Vad som är intresantast är kanske inte att vänsterradikalen vann (även om det är lite spännande att den han...

Något man lätt lägger märke till när man som jag skriver om svenska politiska förhållanden på engelska är hur översättningsproblematik ofta får politiska dimensioner. Ta till exempel ordet ”samhälle”. I svensk officiell text används gärna denna term som samlingsbeteckning på den offentliga sektorns institutioner, i vissa sammanhang till och med synonymt med staten. Översätter man detta till engelska blir det märkliga tydligare och man kommer på sig själv med att skriva om att ”society” bör handha den ena eller den andra verksamheten. I engelskan står ju ”society” i motsats till staten. Så icke i Sverige. I en verkligt ordagrann översättning borde man rent av skriva ”the society” i bestämd form, eller kanske till och med ”the Society” (stor bokstav eftersom det syftar på en specifik entitet), som i ”It is the Society’s responsibility to distribute the culture to the people”, vilket ju närmast börjar låta som något av de uttalanden som konspirationsteoretiker då och då tillskrivit jesuit...

Regeringens språkproposition är ett synnerligen intressant fenomen. Hittills har debatten fokuserat främst på det faktum att regeringen inte följer språkkommissionens förslag att lagstifta om svenska språkets ställning i Sverige. Betydligt färre verkar ha uppfattat inkonsekvensen i att regeringen samtidigt som man hävdar att premiering av svenskan utestänger människor med andra modersmål (lyckligtvis) fortsätter att arbeta för försvaret av svenska språket. Verkligen anmärkningsvärt är att regeringen börjat uppmana myndigheterna att använda olika språk när de vänder sig till olika människor. Bland annat uppmärksammar man inte längre enbart minoritetsspråken (de ”nationella minoritetsspråken” vill säga, aldrig invandrarspråk) utan även olika sociolekter. Dessutom pratas det om könsspecifika skillnader. Det anmärkningsvärda är att en sådan språkpolitik enbart fokuserar på statens kontakter med medborgarna, inte på politiken som möte mellan olika medborgargrupper. Det är alltså inte den o...

Understreckaren Den lögnaktiga elitismens tillskyndare Rubriksättning är antagligen en intressant indikator på samhällsdebattens kategorisering av olika företeelser. Att Svenska Dagbladets rubriksättare väljer att rubricera av en artikel om den politiske tänkaren Leo Strauss med ”Den lögnaktiga elitismens tillskyndare” irriterade mig från början en smula, huvudsakligen för att rubriken är så mycket mera oreflekterat avståndstagande än artikeln. Samtidigt är rubriksättningen betydligt mer typisk för den svenska Leo Strauss-konceptionen och dess amerikanska motsvarigheter än vad själva artikeln är. Mer korrekt hade kanske varit att tala om ”Den lögnaktiga aristokratins tillskyndare”. Om min egen Strausstolkning är mera korrekt än antistraussianernas är skillnaden mera betydelsefull än vad den samtida begreppsanvändningen låter antyda. Strauss var i så fall en tänkare som visserligen rekommenderade att en upplyst styrande elit inte bör säga sanningen till sina undersåtar (en för ett s...