Fortsätt till huvudinnehåll

I skuggan av Cathay

När jag besökte mina föräldrar i somras började jag, lite av en slump, läsa Dick Harrissons I skuggan av Cathay: Västeuropéers möte med Asien 1400-1600, där han går igenom ett antal europeiska resenärers beskrivningar av resor i Centralasien i slutet av medeltiden och början av den moderna tiden. Framför allt rör det sig om området kring Kaspiska havet, Amu Darja, Syr Darja och det på den tiden bördiga området kring Aralsjön. Vi får möta området så som det upplevdes bl.a. av en kastiliansk diplomat, en bayersk slavsoldat, en engelsk diplomat och handelsagent samt en jesuit från Azorerna.

När den spanske adelsmannen Ruy Gonzales de Clavijo kring år 1400 gav sig ut på diplomatiskt uppdrag från kungen av Kastilien och Leon till den centralasiatiske erövrare som gjort sig känt som Timur Lenk var maktförhållandena de omvända jämfört med de vi har vant oss vid från modern tid. Kungens syften var närmast att göra sitt land känt i olika delar av världen, men också att bygga upp kontakter med den mäktigaste härkaren på andra sidan av de expanderande muslimska staterna i Egypten och Turkiet. Timur - den åldrande muslimske härskaren i Samarkand, mitt på Sidenvägen - tycks ha injagat en skräckblandad beundran som sträckte sig över stora delar av den eurasiatiska kontinenten, uppenbarligen ända bort till Spanien. Småstatsperspektivet blir sällan så tydligt som när den spanske diplomaten stolt berättar om hur han, efter att ha framburit sina gåvor till Timur, fick äran att placeras närmare denne än den diplomat från kejsaren av Cathay (Kina) som istället krävt att Timur skulle sända tribut till Cathay.

Harrissons uttalade syfte är att undersöka hur dessa västeuropéer uppfattade de länder de mötte och vad detta kan säga om västeuropeiska uppfattningar om omvärlden och den egna platsen i den under denna period. Inte minst är det Västueropas syn på islam som hamnar i fokus för denna beskrivning av européers möte med vad som idag är Mellanöstern och de före detta Sovjetrepublikerna i Kaukasusområdet och Centralasien.

Den mest fascinerande resänären är kanske Johann Schiltberger, en bayersk soldat som i övre tonåren hamnade i turkisk fångenskap 1396. Därmed tvångsrekryterades han till en av de slavarméer som många av Mellanösterns härskare omgav sig med; stående arméer som rekryterades blandkrigsfångar, dvs. från grupper som saknade anknytning till den övriga befolkningen. Efter att turkarna besegrats av Timur hamnade Schiltberger i dennes tjänst. Under de följande årtiondena marscherade han genom stora delar av Centralasien, deltog i fälttåg i Sibirien och besökte bl.a. Armenien och Egypten. Till sist flydde han över Svarta Havet och återvände till Bayern. Väl tillbaka dikterade han sin självbiografi, som först spreds i flera handskrivna exemplar för att i slutet av århundradet bli en av de tidiga tryckta böckerna.

Enligt Harrisson fokuserar Schildtberger i sin beskrivning i första hand på det exotiska i sina erfarenheter, allt det märkliga och annorlunda som han sett. Han skrev in sin upplevelse i en värld där samtida erövrare och och beskrivningar av platser blandas med berättelser från Bibeln och från Alexander den Stores liv knuta till platser som han kom i närheten av. Samtidigt framställer han sig själv med en tydlig soldatidentitet; han framhäver sina militära erfarenheter och militära dygder. Fiender och överodnade presenteras i allmänhet som medlemmar av samma militära klass; de kan vara mer eller mindre hedervärda, men betoningen ligger på deras militära identitet, inte på varifrån de kommer eller vilken religion de tillhör. På ett liknande sätt skrev Clavijo i sin diplomatiska rapport om sändebud från världens alla hörn till Samarkand mer som kollegor och konkurrenter än som medlemmar av en underlägsen, överlägsen eller fundamentalt främmande grupp. 

Samtidigt som Schildtbergers beskrivning föregår den moderna västerländska bilden av islam, den muslimska världen och Orienten kan han emellertid också ha bidragit till att skapa den genom sin beskrivning av Timur Lenk, som på många sätt framstår som idealtypen av den grymme orientaliske despoten. Schildtberger återger bland annat berättelser om hur denne avrättat hela stadsbefolkningar och byggt pyramider av deras avhuggna huvuden. Samtidigt är han emellertid tydlig med att detta inte är saker som han själv sett, trots att han ingick i Timurs arméer under dennes sista år, dvs. då han stod på höjden av sin makt. Snarare var det historier som berättades om de erövringskrig som Timur hade bedrivit i sin ungdom, och som nu ingick i den mytologi som omgav härskaren, såväl i erövrade befolkningsgrupper som i hans egna arméer.

När den engelske handelsagenten, diplomaten och spionen Anthony Jenkinson i slutet av 1500-talet rapporterade till sina uppdragsgivare om de olika personer och länder han kommer i kontakt med på sin resa genom Moskowien och Kaukasus till Persien låter det annorlunda; ryssarna är otvättade, grälsjuka och ofta alkoholpåverkade, och tsar Ivan den Förskräckliges erövringspolitik ineffektiv; folken Kaukasus är opålitliga och illa styrda, stridigheterna mellan sunniter och shiiter fårett löjets skimmer över sig. Inte ens safavidernas hov i Persien förmår riktigt imponera. Inte bara den västerländska synen utan också Centralasien hade förändrats sedan det tidiga 1400-talet. Den i stor utsträckning persiska sunnitiska kulturkrets som enats under Timur hade nu delats upp i safavidernas shiitiskt dominerade rike i Iran och ett turkmeniskt dominerat Centralasien, medan Timurs ättling Akbar den Store härskade över större delen av Indien och samlade lärde från regionens religioner och kulturer vid sitt hov i Delhi. Där möter vi honom som hastigast i början av en av de exbiditioner som beskrivs, sådan han uppfattades av de jesuiter som levde som gäster vid hans hov och där deltog i teologiska diskussioner med bl.a. muslimska och hinduiska lärde.

Harrisson lyckas väl med sin argumentation för att orientalismen och Västerlandets negativa förfrämligande bild av islam i första hand är ett modernt fenomen som utvecklades i tidigmodern tid, tydligt skilt från den medeltida världsbilden. Jag blir däremot mindre övertygad av andra delar av hans beskrivning av denna medeltida världsbild. Han beskriver den som präglad av mytiskt tänkande, men lyckas aldrig riktigt definiera vad han menar med detta. Det är tydligt att bilden av Cathay som ett avlägset utopia styrt av upplysta kristna härskare i stor utsträckning handlade om önsketänkande, en myt som hade mening för européerna i kampen mot deras muslimska och hedniska grannar, snarare än en verklighetsbaserad teori. Först när jesuiten Bento de Goes 1607 nådde Kina landvägen från Indien och vid gränsposteringen i Tarimbäckenet mötte en kollega utsänd från hovet i Peking vederlades idén om att det kristna Cathay skulle vara ett annat land än det då redan upptäckta Kina. Det är också tydligt att senmedeltidens resenärer reste inte bara i en värld som till större delen var okänd för dem, utan också i en tidsuppfattning där historia och nutid var närmare varandra än vad de är för moderna människor.

Däremot blir jag mer tveksam när Harrisson beskriver Jenkinsons sökande efter Nordostpassagen som ett exempel på mytiskt tänkande, enbart därför att denne hade fel om hur Asiens kustlinjer ser ut. Detta låter inte så mycket som mytiskt tänkande utan mer som prövandet av en teori. Inte heller är vi idag befriade från mytiskt tänkande i vår uppfattning av andra delar av världen, snarare är det tydligt att denna ofta präglas av projecerade förväntningar. Samtidigt som Harrisson säger någonting intressant om medeltidens och den tidigmoderna tidens europeiska världsbild tenderar han också att överskatta skillnaden mellan vår egen tids och dåtidens människor, och därmed modernitetens positiva sidor såväl som de negativa. Detta blir lätt ironiskt, inte minst eftersom så mycket av Harrissons eget intresse för dessa resenärer tycks ligga i att deras berättelse i så hög grad inbjuder den moderne läsaren till identifikation.

(Bild: Timur besegrar de egyptiska mamlukerna, sannolikt Kamal-ud-din BihzadWikimedia

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänsklighetenoch uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen.Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redog…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…