Fortsätt till huvudinnehåll

Vem har makten i EU?

Gårdagens understreckare refererade en del intressant forskning om maktfördelningen i EU:

Beträffande lobbying har den amerikanska statsvetaren Christine Mahoney i sin studie av drygt 80 lobby-organisationers påtryckningar i Bryssel, ”Brussels vs the beltway: Advocacy in the United States and the European Union” (2008), visat hur ovanligt det är att lobbyister faktiskt får som de vill. Bara 17 procent av de EU-lobbyister som ingick i studien fick igenom sina positioner. Det är ett resultat som knappast stämmer med den vanliga mediebilden av allsmäktiga lobbyister. [---]  
Thomsons metod för att visa detta är att testa den så kallade prediktions-förmågan (förmågan att förutse verkliga utfall) hos ett antal teoretiska förhandlingsmodeller utgående från olika maktfördelningar för att se vilka som kommer närmast verkligheten. I de modeller som bäst förklarar besluten efter 2004 har Europaparlamentet bara 11 procent av Ministerrådets makt. Detta gäller i det ordinarie lagstiftningsförfarandet där Europaparlamentet på pappret är likställt Ministerrådet. EU-kommissionen, som enligt Piratpartiets Christian Engström har den mesta makten, har ännu lägre siffror. Slutsatsen blir att juridiken inte räcker särskilt långt för att förstå lagstiftningsarbetet i EU. De informella processerna är betydligt viktigare, och där är det regeringarna i Ministerrådet som dominerar. [---] 
En slutsats för de europeiska medborgare som vill påverka lagstiftningen i EU är att det kan löna sig bättre att fokusera på huvudstäderna – där den verkliga makten finns i form av regeringarna – än på de överstatliga institutionerna i Bryssel. I Sverige har vi ovanligt goda möjligheter att bevaka vår regering genom riksdagens EU-nämnds öppna samråd med ministrarna angående deras positioner och agerande i förhandlingarna. Detta är en bortglömd politisk arena värd betydligt mer uppmärksamhet. 
En sådan granskning skulle kunna ge en delvis ny bild av Sveriges agerande i EU. Ytterligare en detalj i Thomsons studie är nämligen att den medlemsstat som under senare år ligger närmast EU-kommissionens position i förhandlingarna, ofta förespråkande mer harmonisering och starkare regleringar på EU-nivå, är Sverige, följt av Danmark. Det är svårt att få ihop det resultatet med den populära beskrivningen av Sverige och Danmark som skeptiska bromsklossar i EU-samarbetet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…