Fortsätt till huvudinnehåll

EU, kulturpolitiken och nationen

Jag redan skrivit ett par gånger om min vän Peter Haldéns analys av EU som en compound republic, som han presenterade i Stabilty without Statehod:
"The way the sovereign state is taken for granted in political theory prevents an explanation of historical and contemporary organizations and phenomena different from this ideal type. Peter Haldén bypasses the state and the problems it causes by constructing an understanding of politics and a research model based on classical and early modern republican political theory. This enables historical analysis without anachronism and a new interpretation of the European Union. By comparing the EU with the Holy Roman Empire (1648-1763) and the antebellum United States (1776-1865), he explains that the EU's international weakness is a result of its strength as a security system that stabilizes Europe. The author argues that continued American support and embedding in NATO is necessary in order for the EU to act on the world stage and to stabilize Europe in the long run. Through these theoretical innovations, he explores alternatives to state-building in the Third World."
Jag har hela tiden uppfattat detta som en mycket spännande analys. Någonting han inte relaterar till är emellertid nationalstatens tendens att framställa sin inte bara som en stat utan också som en nation i meningen en politisk och kulturell föreställd gemenskap. Det är därför intressant att (som t.ex. i det här forskningsprojektet) notera att EU sedan flera år har börjat fokusera på kultur som en av sina verksamhetsgrenar, dels med förhoppningar på den kreativa ekonomin och dels därför att man hoppas på att därigenom kunna vinna EU-medborgarnas lojalitet med ett projekt som allt fler har börjat tvivla på under den pågående ekonomiska krisen. Forskare som tittar på detta är typiskt sett väldigt kritiska, och några kanske också tveksamma till att en modell som för att bygga lojalitet som skapades under 1800-talet skulle kunna fungera idag. Å andra sidan finns det andra som ser en växande nationalism i Europa och nu befarar att EU skulle börja bygga upp ett slags EU-nationalism.

Relaterar man istället detta till Haldéns tolkning av EU som någonting fundamentalt annorlunda och mer komplext sammansatt än en nationalstat, kan man emellertid börja fundera på om vi inte går in i en tid där relationerna mellan lojaliteter och medborgarskap byggs på ett annat sätt än under nationalstaternas storhetstid på arton- och nittonhundratalet. Detta är en spännande tanke, som verkar vara särskilt tillämplig just på det kulturpolitiska området, där nationella, lokala och regionala identiteter och kulturpolitiker nu möter alltmer transnationella flöden. Kan detta ge upphov till en ny typ av kulturell identitet och politisk lojalitet som inte innebär att nationella suveränitetsanspråk ersätts med europeiska, där det en känsla av politisk och kulturell hemmahörighet skulle vara möjlig på flera nivåer samtidigt utan att någon gjorde anspråk på att vara överordnad? Möjligen pekar EU:s betoning av både mångfald och europeiskering åt det hållet, om än givetvis med betoning på EU som den nivå som tar på sig att säkerställa detta, ungefär som tidigare compound republics säkerställde sina medlemmars rättigheter och privilegier.

Men det hindrar ju inte att EU-företrädare just nu tänker i banor som mer liknar de som man ibland föreställer sig att 1800-talets nationalister ägnade sig åt. Om de gör det så skulle jag dock säga att de i så fall grovt missuppfattar dagens situation, både för att de globala kulturflödena idag har en större graft att överrösta kulturpolitiska satsningar, och för att de nationella lojaliteterna ofta är betydligt starkare än vad man lätt tänker sig i Sverige, eller för den delen i Bryssel.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänsklighetenoch uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen.Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redog…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…