Fortsätt till huvudinnehåll

Fantasy som samtidens romantik

"Trollkarlar, varulvar, drakar och vampyrer har tagit ett allt starkare grepp om populärkulturen under 2000-talet" konstaterar Hanna Melin i DN apropå TV-serien "Game of Thrones", som i artikeln beskrivs som "stereotyp fantasy". Jag är själv ingen övertygad fan av "Game of Thrones". TV-serien är välgjord och det är roligt att se samtida fantasy i TV. Däremot fångas jag inte riktigt av vare sig karaktärerna eller världsbeskrivningen. Innerst inne är jag en smula besviken på att man valde "Game of Thrones" och inte någon mer genomtänkt värld, som t.ex. Prince of NothingDet var dock inte detta jag hade tänkt diskutera, utan den utveckling som helt tydligt pågår där fantasy och science fiction blir en allt mer etablerad del av populärkulturens huvudströmning.

I DN förklarar den intervjuade forskaren Malin Alkestrand (enligt DN) att " Sensmoralen mellan ont och gott är ofta tydlig och kan användas för att diskutera könsroller och jämställdhet i dag. Genom att ta del av en fantasivärld så ser vi både fördelar och nackdelar med vårt eget samhälle. Fantasy kanske inte har svaren men det väcker frågorna."

Jag har själv varit inne på att intresset för fantasy handlar om att fly - eller snarare tillfälligt lämna - samtiden till förmån för en fiktiv värld där gott och ont framstår som tydligare (bl.a. i min analys av Tolkien i den här antologin). Men faktum är att "Game of Thrones", liksom mycket annan modern fantasy  och science fiction, inte alls ger uttryck för en enkel åtskillnad mellan gott och ont. Snarare gör de en poäng av att framställa verkligheten i gråskalor. I "Game of Thrones" skildras en värld där makt är rätt och cynismen härskar. Poängen är snarare att det är en annan värld än vår egen. Alkestand är inne på detta och gör en god poäng i att alternativa världar kan användas för att ge perspektiv på vår egen. Ytterst handlar detta inte bara om pedagogi, utan om att den fiktiva berättelsen vidgar våra föreställningar om vad som är möjligt och därmed skapar kritisk distans till samtidens dominerande perspektiv.

När jag försökte diskutera detta i en antologi om lajv och rollspel för några år sedan (pdf här) drog jag slutsatsen att berättelsen där ofta har handlat om en icke-modern, eller icke-modernistisk, värld. Tolkien och C.S. Lewis var båda uttalade motståndare till framstegstanken. Det samma gäller H.P. Lovecraft, en av portalfigurerna i den för lajvandet som subkultur minst lika viktiga skräckgenren. Här står vi dock inför en betydligt mer uppgiven världsbild där det som ifrågasätts inte bara är att teknisk och vetenskaplig utveckling skulle innebära någonting gott, utan själva föreställningen om absolut godhet i en värld som tecknas i synnerligen mörka nyanser. Även Lovecraft kan dock sägas utgöra en fortsättning på 1800-talets romantik. Man skulle kunna säga att han moderniserar den gotiska skräckgenren medan Tolkien snarare följde i riddar- och naturromantikens spår, och att det som ibland kallas fantastik förhåller sig till samtidens dominerande tankegods på ett sätt som påminner om romantikens förhållande till 1800-talets europeiska framstegsideologi.

"Game of Thrones" skulle, med inspiration från denna artikel i tidskriften Foreign Affairs, kunna beskrivas som realpolitisk fantasy. Här handlar det om att skildra en värld utan åtskillnad mellan ont och gott, om än på ett sätt som får denna värld att framstå som obehaglig. Detta kan ses som en parallell till en mängd andra fantasy- och science fictionförfattare som arbetat beskrivit världen i gråskalor snarare än i svart-vitt. Samtidigt anar man att skildringen också utövar viss lockelse. Jag skulle säga att en stor del av denna lockelse inte har att göra med att försöka förstå vår egen värld, utan snarare om att för en stund få glömma den till förmån för någonting som rubriceras som ren underhållning, dvs. någonting som uttalat framställs som irrelevant för samtidens stora frågor. 
Det faktum att det som framställs framstår som en allt annat än idealiserad värld säger mer om vad vi i vår tid uppfattar som trovärdigt än om vad vi uppfattar som önskvärt. 

Medan "Game of Thrones" antagligen är det starkaste fantasyinslaget i den breda populärkulturen idag så skulle jag säga att det som vinner mark i genren sedan länge snarare är steampunk och urban fantasy, dvs. framställningar som blandar övernaturliga eller fantastiska inslag med en mer realistisk värld. Inom steampunk handlar det om en victoriansk tid med inslag av science-fictionartatad teknik och ibland övernaturliga inslag, gärna med inspiration från författare som Jules Verne, Kipling och Lovecraft. I den här typen av litteratur ifrågasätts knappast framstegstänkandet. 

Tvärtom handlar det närmast om en nostalgi över framtidstron. Inflytandet från 1800-talets romantik märks här i tron på individen snarare än i bilden av teknologiska framsteg som då uppfattades som hotande nya och som nu framstår i ett nostalgiskt skimmer (ingen hotas längre av en ångmaskin). Här är vi kanske inne i ett nytt skede; medan Tolkien och Lewis var i grunden konservativa författare som med utgångspunkt i en medeltidsinspirerad sagovärld vände sig mot framstegstanken som sådan  tycks steampunk och angränsande samtida genrer snarare ge uttryck för ett nostalgiskt förhållande till 1800-talets övertygade tro på framtiden, i kontrast mot en samtid som alltmer ifrågasätter denna tro.

Rimligen måste man konstatera att fantasy och science fiction har utvecklat sig till en så omfattande kulturströmning att det vore orimligt att tillskriva den en sammanhängande vision av vare sig samtiden, dåtiden eller framtiden. Vad de här genrerna har gemensamt är snarare att de tar ut svängarna mer än så kallade realistisk fiktion. Detta är de världar vi flyr till, de som vår fantasi förmår föreställa sig. De är med andra ord högintressanta för den som vill förstå samtidens kultur och idéströmningar, och då bör man fokusera både på de delar av dessa visioner som skiljer sig från samtiden, och de som verkar misstänkt lika och därmed exemplifierar tankar som tas än mer för givna.

---

Själv håller jag just nu på att läsa Erik Granströms Svavelvinter, en roman som utan anspråk på realism blandar en klassisk fantasyvärld med språkfilosofiska funderingar och mesopotamiska gudomligheter.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänsklighetenoch uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen.Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redog…