Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från februari, 2010

Filosofi och politik

”Filosofi har inte med saken att göra” skriver Roland Poirier Martinsson, eller åtminstone rubriksättaren, i gårdagens SvD Kultur. Debatten om den moderna svenska konservatismens relation till filosofin fortsätter. Jag tvingas konstatera att jag samtidigt håller med och inte håller med honom i hans huvudargument: att konservatismen kännetecknas av föreställningen att politik inte är en fråga om teori utan om praktik, något som ju redan Aristoteles menade (i polemik mot Platon), men det innebar ju inte att han ansåg att filosofin var irrelevant för politiken, utan snarare tvärtom.

Poirier Martinsson menar att ”om politik bara gäller om bygatans underhåll eller nya kanoner [… blir slutsatsen] inte att filosofin är oviktig, utan att samhällets bärande aktiviteter bör hållas utanför politikens banaliteter.”

Detta är en tämligen modern, till vissa delar amerikansk konservatism, om än med djupa rötter i västerländsk idétradition. Den har exponenter både i amerikansk småstadskonservatism och …

Snön ligger vit på taket

Stockholm är bedövande vackert. Det är måndag förmiddag och jag promenerar genom centrala Stockholm i strålande solsken. Staden känns närmast öde. Bilarna på gatorna är få. Jag har efter-katastrofen-associationer. Längs Skeppsbron möter man dock en och annan förvirrad turist med kameran i högsta hugg. Faktiskt är turisterna en rätt stor andel av det fåtal som har vågat sig ut. Att ta sig till stan var inte så svårt. Tunnelbanan gick hyfsat ofta, men bara därför att Gullmarsplan - som jag har turen att ha inom gångavstånd - denna dag är slutstation. Storstockholms Lokaltrafik (SL) har helt enkelt dumpat Storstockholm. Innerstaden har skakat av sig förorterna och klarar sig idag på egen hand. Följaktligen är det rätt tomt.

Ute i landet råder fullt "snökaos". Tidningarna rapporterar om tåg som har stått stilla på spåret i fjorton timmar utan mat, vatten eller toaletter. Imorgon onsdag ska jag till Norrköping, och Statens Järnvägar (SJ) har redan i förväg klassat alla förseninga…

Ola Wikanders Orden och evigheten

Ola Wikanders Orden och evigheten: Tankar kring språk, religion och humaniora är en väldigt trevlig essäsamling där det mesta dock tycks ha publicerats tidigare. Wikander kastar sig vant mellan främreorientaliska myter och språkliga egenheter till soundracket till Matrix. Ibland blir det lite spretigt och stilen varierar en del. Perspektivet är dock både sammanhängande och upplivande.

En genuin fascination för språk och religionshistoria lyser igenom, liksom en ovanlig förmåga att närma sig det länge sedan förflutna på samma nivå som nutiden. Denna förmåga är kanske det bästa beviset på författarens uppfattning om språkets förmåga att möjliggöra ett närmande till kulturer och tänkesätt som annars inte bara skulle vara främmande utan också direkt ofattbara. Att det är en ovanlig förmåga är också ett talande omdöme om ett samhälle där inte bara sanskrit och ugaritiska enbart förstås av ett fåtal experter men där detta också gäller latin och klassisk grekiska. Det som går förlorat är för…

Flytande rädsla

En av flera böcker som jag läser just nu är Zygmund Baumanns Flytande rädsla. Jag har alltid tyckt att hans tanke om en "flytande modernitet" är intressant. Hans bild av Förintelsen som ett resultat av modernitetens totalitära tendenser har jag också alltid stött.

Samtidigt har jag varit väldigt skeptisk till idén om nutiden som ett risksamhälle. Rimligen är riskerna för människor i dagens västerland på intet sätt högre än för tidigare generationer. Jag kan vara ganska säker på att inte svälta imorgon, liksom på att jag inte kommer att drabbas av pesten eller arresteras för att någon spritt ett rykte om att jag uttryckt mig nedsättande om statens makthavare. Allt detta är en lyx som inte direkt är - eller har varit - alla förunnad.

Det har alltså förvånat mig att någon som är gammal nog att levt igenom Andra Världskriget kan börja prata om ett risksamhälle. Hans tänkande bygger emellertid på en annan reflektion som torde vara betydligt mer väntad från en person som också lev…

Lyktstolpar, sociala medier och valet 2010

Den numera riksbekanta lyktstolpen har i skrivande stund 114 632 fans på Facebook. Det påstås att lyktstolpen finns i Linköping, men det är som bekant inte poängen. Poängen är att Mona Sahlin trots konkurrensen från "Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin" fortfarande bara har 4 274 fans.

Just nu hör man ganska ofta att sociala media kommer att bli stort i den här valrörelsen. Lyktstolpen är antagligen det mest lyckade exemplet hittills. Mindre lyckade exempel innefattar riksdagspolitiker som uppenbarligen lägger till alla sina bekantas bekanta som Facebookvänner, på Facebookkonton som av allt att döma sköts av anstälda, och som i flera fall inte verkar skötas alls. Exakt vad de tror att de skaa uppnå framstår som mycket oklart, åtminstone så länge som de inte lyckas skapa någon känsla av närhet hos sina "vänner". Lyktstolpen ger däremot sina fans chansen att visa upp sitt engagemang - och sitt förakt för motståndaren - för sina riktiga bekanta, som oft…

David Karlsson: En kulturutredning

Väl hemkommen igårkväll finner jag i min brevlåda inte mindre än två exemplar av min tidigare kollega David Karlssons bokom Kulturutredningen. Boken börjar med att Eva Swartz vill visa honom sin konstsamling och epilogen inleds med "Det är fredag i slutet av maj 2008 och jag inser att vår huvudsekreterare har blivit galen. Kanske inte galen. Men manisk." Det var kort efter det som David sa upp sig som sekreterare. Undertecknad stannade som bekant.

Däremellan handlar boken dock mestadels om kulturpolitik. Åtminstone verkar det så. Jag har hittills bara hunnit skumma och läsa valda delar. Relevanta teorier och diskussioner gås igenom. Delar av resonemangen håller jag med om, andra inte. Det hela är dock både mycket kunnigt beskrivet och synnerligen välskrivet. Följaktligen är boken läsvärd, åtminstone för den som är intresserad av den här typen av exposéer över de senaste årens kulturpolitiska diskussion. Det har skrivits betydligt sämre sådana. Däremot blir det aldrig särskilt…

Studieförbunden och deras medlemmar

Pelle Åberg och Johan von Essen, båda vid Ersta Sköndals Högskola, har skrivit en väldigt intressant analys av medlemsorganisationernas förhållande till studieförbunden: Folkrörelseanknytningar och marknadsrelationer (pdf), beställd och utgiven, men av allt att döma inte styrd, av Folkbildningsrådet.

Rapporten är intressant inte minst eftersom den behandlar folkbildningen som en del av det svenska civilsamhället och inte enbart som en verksamhet i sig, något som görs alltför sällan. Samtidigt slår de fast att de flesta studieförbund har bildats åtminstone delvis i syfte att erhålla statliga anslag. Det har också under hela 1900-talet funnits en ambivalens mellan betoningen på folkrörelseanknytning och den på studieförbundens oberoende. Trots allt prat om folkrörelseanknytning verkar det snarast som att det är oberoendet från medlemsorganisationerna som staten hela tiden tryckt på, samtidigt som det hela tiden också har funnits regleringar och förväntningar från statens sida. Det senare…