fredag, februari 26, 2010

Filosofi och politik


”Filosofi har inte med saken att göra” skriver Roland Poirier Martinsson, eller åtminstone rubriksättaren, i gårdagens SvD Kultur. Debatten om den moderna svenska konservatismens relation till filosofin fortsätter. Jag tvingas konstatera att jag samtidigt håller med och inte håller med honom i hans huvudargument: att konservatismen kännetecknas av föreställningen att politik inte är en fråga om teori utan om praktik, något som ju redan Aristoteles menade (i polemik mot Platon), men det innebar ju inte att han ansåg att filosofin var irrelevant för politiken, utan snarare tvärtom.

Poirier Martinsson menar att ”om politik bara gäller om bygatans underhåll eller nya kanoner [… blir slutsatsen] inte att filosofin är oviktig, utan att samhällets bärande aktiviteter bör hållas utanför politikens banaliteter.”

Detta är en tämligen modern, till vissa delar amerikansk konservatism, om än med djupa rötter i västerländsk idétradition. Den har exponenter både i amerikansk småstadskonservatism och i storpolitisk s.k. realism a la Kissinger och Clausewitz.

Men hur är det med förhållandet till filosofin? Rimligen beror detta på hur man drar gränserna för politik och filosofi. Poirier Martinsson tycks sätta dessa tämligen snävt. Jag håller med om att filosofin inte bör reduceras till politik. Å andra sidan bör den heller inte förlora sin relevans för livets realiteter. Detta är någonting som i stor utsträckning redan har skett i delar av den akademiska filosofin; inte det att den har blivit allt för abstrakt, den positivistiskt eller analytiskt inspirerade filosofin har slutat att ens försöka besvara flera av tillvarons stora frågor.

Samtidigt lider den politiska diskussionen av att den inte längre har någon relation till en politisk-filosofisk diskussion. Politik har enbart blivit en fråga om att vinna val. Frågan om vad politik egentligen är har förskjutits från det offentliga samtalet. Just därför sticker Poirier Martinssons eget ifrågasättande ut i dagens politiska klimat; t.o.m. när det han säger är att filosofin saknar politisk relevans exemplifierar han själv motsatsen.

Detta löser man naturligtvis inte genom att filosoferna blir politiker eller genom att politikerna blir filosofer. (Det kan finnas en fördel i att politikerna är ordentligt utbildade, men det är en annan sak). Platon hade fel i sitt påstående om att filosoferna måste bli konungar eller konungarna filosofer. Tvärtom måste aktiviteterna hållas isär. Liksom religionen är filosofin en aktivitet som måste vara skild från politiken för att kunna utövas ärligt, men som inte därför behöver vara utan koppling till den. Detta hindrar dock inte att de kan bidra till varandras utveckling. En av filosofins viktigaste funktioner är att få oss att ifrågasätta både våra utgångspunkter och vår förmåga att handla i enlighet med dem såväl i vardagslivet som i politken.

Är detta en konservativ hållning? Kanske. Den har en delvis gemensam idéhistorisk bakgrund med Poirier Martinssons resonemang. Möjligen är vi också överens om att de praktiskt politiska slutsatserna av denna oftast beror mer på hur man uppfattar politikens realiteter än på skillnader i de filosofiska resonemangen.

tisdag, februari 23, 2010

Snön ligger vit på taket

Stockholm är bedövande vackert. Det är måndag förmiddag och jag promenerar genom centrala Stockholm i strålande solsken. Staden känns närmast öde. Bilarna på gatorna är få. Jag har efter-katastrofen-associationer. Längs Skeppsbron möter man dock en och annan förvirrad turist med kameran i högsta hugg. Faktiskt är turisterna en rätt stor andel av det fåtal som har vågat sig ut. Att ta sig till stan var inte så svårt. Tunnelbanan gick hyfsat ofta, men bara därför att Gullmarsplan - som jag har turen att ha inom gångavstånd - denna dag är slutstation. Storstockholms Lokaltrafik (SL) har helt enkelt dumpat Storstockholm. Innerstaden har skakat av sig förorterna och klarar sig idag på egen hand. Följaktligen är det rätt tomt.

Ute i landet råder fullt "snökaos". Tidningarna rapporterar om tåg som har stått stilla på spåret i fjorton timmar utan mat, vatten eller toaletter. Imorgon onsdag ska jag till Norrköping, och Statens Järnvägar (SJ) har redan i förväg klassat alla förseningar som force majeure. Några ersättningar kommer definitivt inte att betalas ut. Och då pratar vi enbart om pengarna tillbaka för resor som inte ägt rum. Att SL skulle betala tillbaka för månadskorten för alla de människor de strandsatt ute i förorterna tycks vara en tanke som ingen ens tänkt. Hur stora de samhällsekonomiska kostnaderna är för alla förseningar i januari och februari kan man bara spekulera över.

Jag tycker inte att jag överdriver om jag säger att det här handlar om Sveriges överlevnad som industrination. Stockholms innerstad har knappt 300 000 innevånare. Hela infrastrukturen är byggd för att det ska gå att problemfritt bo ute i förorterna och arbeta i innerstan. Även vi långpendlare är en ökande del av Sveriges arbetskraft. Om vi ska kunna utnyttja kompetensen i landet med full flexibilitet måste det vara så. Då måste infrastrukturen fungera. Även om det snöar. Nu tycks vi plötsligt ha övergått från att räkna med att den ska funka till att bara ta för givet att alla tidsangivelser plötsligt kan bytas till flera timmar senare. SL kan en dag föreslå att de över en miljon människor som varje dag rör sig i Storstockholm ska stanna hemma. Plötsligt sänks stadens puls till ett minimum. Huvudstaden går i ide. Vad kostnaderna för Sveriges anseende blir på sikt om vi ska behöva dras med sådant här går naturligtvis inte att beräkna. Ska vi kunna konkurrera internationellt med det löneläge vi har idag så måste vi kunna erbjuda någonting annat. Är det dags att stryka även snabbhet och punktlighet från den listan? Miljövänliga transporter, som tåg?

Om vi menar allvar med att Stockholm ska vara en stad med internationell betydelse, eller med att Sverige ska kunna konkurrera på världsmarknaden, så kan vi helt enkelt inte ha det så här. Vi kan inte stanna av varje gång det blir ”snökaos”. Vissa år kommer vädret att se ut så här. Det handlar bara om att välja: infrastrukturen måste kunna fungera trots det klimat som Sveriges geografiska placering medfar. Annars kommer vi inte att kunna konkurrera annat än med resten av Sibirien.

Därtill kommer att själva termen ”snökaos” är skrämmande. Om det här är force maieur, hur kommer man då att reagera när någonting som faktiskt är allvarligt till sist inträffar? Vi har sett det förut. Vi såg hur handfallet Sverige stod under tsunamikatastrofen. Hela den svenska infrastrukturen var oskadad. Ingenting hade drabbat beslutsstrukturen annat än att der råkade vara jul. Ändå tog det över ett dygn innan åtgärder vidtogs.

Det handlar inte om att vare sig snön eller tsunamin är var någons fel. Det handlar om förmågan att kunna agera när någonting händer som inte hade kunnat förutses, om att handla snabbt och effektivt även utan en förberedd detaljplan. Att det vissa vintrar blir kallt och snöar är inte ens svårt att förutse, även om man inte vet vilken vinter. Här borde man faktiskt ha haft en plan. Ändå reagerar de företag som i praktiken har monopol på delar av infrastruktur med att tala om force majeure och om hur oförutsägbart allting är, inte med att plocka fram en förberedd lösning. Några åtgärder från regeringens sida har jag inte hört talas om.

Vad händer när Sverige blir skadat av någonting som vi inte hade kunnat räkna med? Något som är force majeure på allvar?

onsdag, februari 17, 2010

Ola Wikanders Orden och evigheten


Ola Wikanders Orden och evigheten: Tankar kring språk, religion och humaniora är en väldigt trevlig essäsamling där det mesta dock tycks ha publicerats tidigare. Wikander kastar sig vant mellan främreorientaliska myter och språkliga egenheter till soundracket till Matrix. Ibland blir det lite spretigt och stilen varierar en del. Perspektivet är dock både sammanhängande och upplivande.

En genuin fascination för språk och religionshistoria lyser igenom, liksom en ovanlig förmåga att närma sig det länge sedan förflutna på samma nivå som nutiden. Denna förmåga är kanske det bästa beviset på författarens uppfattning om språkets förmåga att möjliggöra ett närmande till kulturer och tänkesätt som annars inte bara skulle vara främmande utan också direkt ofattbara. Att det är en ovanlig förmåga är också ett talande omdöme om ett samhälle där inte bara sanskrit och ugaritiska enbart förstås av ett fåtal experter men där detta också gäller latin och klassisk grekiska. Det som går förlorat är förmågan att själv närma sig världar som är på en gång annorlunda och lika vår egen, inte bara förmågan att se vår egen tid i ett större sammanhang.

Som allvarligast blir Wikander kanske i indignationen över hur latinundervisningen lades ned vid Lunds Universitet. Samtidigt har han själv långt ifrån den nedlåtande attityd till populärkulturen som många väntar sig av de extremt belästa. Flera essäer behandlar sådana saker som inslaget av klassiska språk och fornnordisk mytologi i datorspel och film. Detta är skrivet av någon som inte bara uppfattar Upanishadkörerna i Matrix Revolutions utan som också förstår språket. Den bestående iakttagelsen jag lämnas med är den att intresset för det länge sedan förflutna faktiskt är större i populärkulturen än i det etablerade samhällsklimatet. Nya storskaliga TV-serier om det gamla Rom presenteras samtidigt som Skolverket föreslår att historien före industrialismen ska strykas från schemat. Det är onekligen märkliga tider vi lever i.

söndag, februari 14, 2010

Flytande rädsla


En av flera böcker som jag läser just nu är Zygmund Baumanns Flytande rädsla. Jag har alltid tyckt att hans tanke om en "flytande modernitet" är intressant. Hans bild av Förintelsen som ett resultat av modernitetens totalitära tendenser har jag också alltid stött.

Samtidigt har jag varit väldigt skeptisk till idén om nutiden som ett risksamhälle. Rimligen är riskerna för människor i dagens västerland på intet sätt högre än för tidigare generationer. Jag kan vara ganska säker på att inte svälta imorgon, liksom på att jag inte kommer att drabbas av pesten eller arresteras för att någon spritt ett rykte om att jag uttryckt mig nedsättande om statens makthavare. Allt detta är en lyx som inte direkt är - eller har varit - alla förunnad.

Det har alltså förvånat mig att någon som är gammal nog att levt igenom Andra Världskriget kan börja prata om ett risksamhälle. Hans tänkande bygger emellertid på en annan reflektion som torde vara betydligt mer väntad från en person som också levt igenom större delen av 1900-talet: hur vårt präglas av sin föränderlighet. Vi kan inte veta hur världen kommer att se ut om några år. Vi saknar en fundamental trygghet som det är lätt att föreställa sig fanns i äldre samhället: vetskapen om att framtida generationer kommer att leva liv ungeför som ens eget. Det är ett grundläggande drag hos moderniteten att så inte är fallet: våra barn kommer inte att leva som vi och inte tänka som vi. Det är alltid det som har varit modernitetens löfte. Baumann och andra ser emellertid också en senmodernitet där framsteget inte längre är självklart. Oförutsägbarheten blir en källa till allt större fruktan.

Det här är svåra frågor. Jag tror själv att framsteg på alla områden aldrig har varit någon historisk nödvändighet. Saker har blivit både bättre och sämre, och de har blivit det på grund av hur människor har agerat. Jag är heller inte så säker på att den organiska trygghet som man som konservativ gärna föreställer sig funnits i traditionella samhällen verkligen har funnits i verkligheten. Våra förfäder levde med all säkerhet osäkrare liv än vad vi gör i den meningen att dödsrisken i varje givet ögonblick var större (och genomsnittslivstiden alltså kortare). Mycket lite i den medeltida litteraturen antyder att trygghet och lugn i tillvaron skulle ha varit något normaltillstånd. Livet var kort och man tycks, med en grov generalisering, ha växlat mellan att fånga dagen och uppfatta jordelivet som en prövning och en tåredal. Kanske är det det som gör att Baumanns flytande rädsla ändå beskriver ett karaktärsdrag i vår samtid: risken att vi ska dö imorgon är mindre, vi kommer antagligen att leva men vi vet inte hur. Det är inte det att döden är mer närvarande utan att den är mer frånvarande. Till detta kommer naturligtvis religionens förändrade ställning i samhället. När det handlar om att föreställa sig ordning i en kaotisk värld går människors tankar till andra system. Men det kanske är så att de inte ger samma tröst. Det får dock bli temat för ett annat inlägg.

(Bild via Wikipedia. Historik här)

lördag, februari 13, 2010

Lyktstolpar, sociala medier och valet 2010


Den numera riksbekanta lyktstolpen har i skrivande stund 114 632 fans på Facebook. Det påstås att lyktstolpen finns i Linköping, men det är som bekant inte poängen. Poängen är att Mona Sahlin trots konkurrensen från "Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin" fortfarande bara har 4 274 fans.

Just nu hör man ganska ofta att sociala media kommer att bli stort i den här valrörelsen. Lyktstolpen är antagligen det mest lyckade exemplet hittills. Mindre lyckade exempel innefattar riksdagspolitiker som uppenbarligen lägger till alla sina bekantas bekanta som Facebookvänner, på Facebookkonton som av allt att döma sköts av anstälda, och som i flera fall inte verkar skötas alls. Exakt vad de tror att de skaa uppnå framstår som mycket oklart, åtminstone så länge som de inte lyckas skapa någon känsla av närhet hos sina "vänner". Lyktstolpen ger däremot sina fans chansen att visa upp sitt engagemang - och sitt förakt för motståndaren - för sina riktiga bekanta, som ofta även de är antingen engagerade eller potentiellt engagerade. Antagligen en mycket bra upptakt till en valrörelse.

Jag har personligen, som läsaren vet, varit väldigt skeptisk till svenska partier som försöker kopiera Obamas kampanj. Ofta blir det ytligt, i synnerhet när metoder kopieras utan synbar tanke på syfte. Själva poängen med Obamas kampanj verkar ha varit själva nätverksstrukturen inte de media som den använde (även om dessa naturligtvis underlättade och möjliggör en betydligt större skala på den här typen av kampanjer nu än tidigare). Poängen var att lägga ut kampanjbesluten utanför partiorganisationen och därmed skapa verklig delaktighet för de som engagerade sig, den synbara kontrollen försvann helt enkelt, något som torde ligga närmare till hands för ett amerikanskt parti.

Det enda svenska parti som verkligen gjort någonting i den här stilen torde vara Piratpartiet. Med känt resultat (inklusive 25 % av förra årets förstagångsväljare, väljare som för övrigt torde vara underrepresenterade i årets opinionsundersökningar). Ändå framstår Piratpartiet vad jag kan bedöma som ett väldigt centralistiskt parti när det verkligen gäller. Detta stärker naturligtvis parallellen till de amerikanska partierna, som ju drar ännu längre åt det hållet. Obamas kampanj var decentraliserad. Policyn sätts rimligen i en betydligt smalare krets. Däremot har gränsen mellan partimedlemmar och sympatisörer upplösts.

I USA är Sarah Palin nu i full gång med att förneka att hon vill vara ledare för Tea Party rörelsen. Själva föreställningen om en rörelse ur folkdjupet vs. de organiserade partierna tas därmed ytterligare ett steg.

I Sverige lever de flesta partier kvar i en massrörelsetradition byggd för stora mängder medlemmar som man inte riktigt har längre. Samtidigt har besluten centraliserats ännu mer och medlemmarna har tappat inflytande. Interna debatter hålls enbart centralt. Samtidigt kan piraterna mycket väl ha nått så långt som till en situation där skillnaden mellan interna och externa debatter upplösts nästan helt. Men det är av naturliga skäl svårt att bedöma för en utomstående.

Däremot är det tydligt att de traditionella partierna har svårt att relatera till suporters snarare än medlemmar. Är man beredd att ge dem något verkligt inflytande? Trenden just nu verkar snarast vara att de flesta svenska partier blir mer lika amerikanska partier i det att de blir mer professionella och därmed också mer flexibla. Detta kopplar bort medlemmarna ännu mer. Å andra sidan är frågan vad det gör med demokratin när allt fler engagerar sig som sympatisörer snarare än som partimedlemmar.

Lyktstolpssidan tycks för övrigt inte vara kontrollerad av något parti. I alla fall är det mycket oklart vem som står bakom sidan, om det nu finns någon organisatorisk koppling över huvud taget.

Däremot har den 114 881 fans. Dags att posta innan inlägget blir inaktuellt igen.

(Bild från sidan. Hoppas att de inte har någonting emot att man aprider den.)

fredag, februari 05, 2010

David Karlsson: En kulturutredning


Väl hemkommen igårkväll finner jag i min brevlåda inte mindre än två exemplar av min tidigare kollega David Karlssons bok om Kulturutredningen. Boken börjar med att Eva Swartz vill visa honom sin konstsamling och epilogen inleds med "Det är fredag i slutet av maj 2008 och jag inser att vår huvudsekreterare har blivit galen. Kanske inte galen. Men manisk." Det var kort efter det som David sa upp sig som sekreterare. Undertecknad stannade som bekant.

Däremellan handlar boken dock mestadels om kulturpolitik. Åtminstone verkar det så. Jag har hittills bara hunnit skumma och läsa valda delar. Relevanta teorier och diskussioner gås igenom. Delar av resonemangen håller jag med om, andra inte. Det hela är dock både mycket kunnigt beskrivet och synnerligen välskrivet. Följaktligen är boken läsvärd, åtminstone för den som är intresserad av den här typen av exposéer över de senaste årens kulturpolitiska diskussion. Det har skrivits betydligt sämre sådana. Däremot blir det aldrig särskilt konkret i fråga om lösningar och förslag. Det enda konkreta förslag jag har hittat hittills är att införa en skatt på datorer (som bl.a. Roger Wallis förordat).

Det hela avslutas med ett program i tio punkter för en framtida kulturpolitik. Jag tror att de flesta som deltagit i den kulturpolitiska diskussionen skulle kunna hålla med om det mesta här (även om Kulturutredningen bestämde sig för en annan uppfattning om kvalitetsbedömningar, en uppfattning som dock inte många andra delar, inte undertecknad heller kan jag ju konstatera eftersom jag sagt det både före och efter min tid med utredningen). Att säga saker som alla kan hålla med om och samtidigt undvika att bli konkret är tyvärr typiskt för kulturpolitiska texter, och lär inte hindra boken från att bli uppskattad, åtminstone mer uppskattad än Kulturutredningens betänkande. I ärlighetens namn kan man naturligtvis inte heller kräva att alla som skriver om kulturpolitik ska lösa dess problem. Jag gjorde det inte. Det gjorde inte heller Kulturutredningen. Däremot la den fram förslag för att lösa den typ av jämförelsevis smala administrativa problem som man kan vänta sig att en statlig utredning ska hantera. De förslagen blev också mycket kontroversiella.

Epilogen avslutas med ett långt citat av Harry Schein som efter decennier av arbete med kulturpolitiska frågor förklarade att "Jag är inte längre intresserad av kulturpolitik. Men jag är intresserad av kultur. [...] När fan blir gammal blir han religiös. När kulturbyråkraten blir gammal blir han anarkist. Jag som varit så ordentlig och rationell under hela mitt liv börjar nu, i kulturpolitiska sammanhang, att hoppas på anarkister, inte folkhemmets anarkistiska clowner utan riktigt gamaldags farliga anarkister."

Jag tror att detta är symptomatiskt. Osökt kommer jag att tänka på ett blogginlägg som kulturkonsulten Tobias Nielsén publicerade förra sommaren under rubriken "Nu slutar jag med kulturpolitik". Själv är jag glad åt att jag till skillnad från David Karlsson skrev min egen bok om svensk kulturpolitik redan innan jag gav mig in i Kulturutredningen. Jag har kanske inte slutat, men när utredningen väl var färdig kändes det som en välsignelse att få ägna sig åt någonting annat.

Mer allvarligt har jag blivit alltmer övertygad om att lösningen på samtidens kulturpolitiska problem inte står att finna i kulturpolitiken. Att kulturens problem inte kommer att lösas av kulturpolitiken, eller av politik i någon form, är någonting som jag alltid har varit övertygad om. Kulturen är en levande kraft som bör vara större än så, även om kulturpolitiken i bästa fall kan bidra med bättre förutsättningar.

Både i avhandlingen och senare har jag också spekulerat i om de formativa momenten för framtidens kulturpolitik kanske redan har inträffat. De beslut som kommer att bestämma den kanske redan har fattats. De lösningar som kommer att bli avgörande framtidens upphovsrätt finns kanske redan där ute och just nu håller på att slå igenom. Eller så återstår detta fortfarande. Det lär dröja innan vi får reda på det. Däremot tror jag inte att de mer avgörande politiska besluten när det gäller kultursektorn kommer att fattas av kulturpolitiker. T.ex. upphovsrätten och skattelagstiftningen torde vara betydligt mer avgörande.

EU:s kulturpolitik, regionaliseringen och andra trender i sammanhanget verkar fortgå i tangentens riktning. När det gäller statens förhållande till regionaliseringen kan Kulturutredningen ha spelat en viss roll. Blir det en kulturpolitisk analysmyndighet, som utredningen förslog och riksdagen har beslutat, så kan den kanske bidra till att ge staten bättre förutsättningar för att i framtiden kunna hantera en kultursituation som det är alltmer uppenbart att den inte kan styra.

I grunden är denna bristande kontroll någonting positivt. En av de många saker som vore värre än en icke-fungerande kulturpolitik vore ett samhälle där politiken verkligen lyckades med att styra kulturen. Hoppas att även Harry Schein kom till den insikten till sist. Mer troligt är kanske att hans yttrande bara antyder att han var bitter och frustrerad.

(Bild: Delar av Kulturutredningen och dess sekretariat på Gotland).

torsdag, februari 04, 2010

Studieförbunden och deras medlemmar


Pelle Åberg och Johan von Essen, båda vid Ersta Sköndals Högskola, har skrivit en väldigt intressant analys av medlemsorganisationernas förhållande till studieförbunden: Folkrörelseanknytningar och marknadsrelationer (pdf), beställd och utgiven, men av allt att döma inte styrd, av Folkbildningsrådet.

Rapporten är intressant inte minst eftersom den behandlar folkbildningen som en del av det svenska civilsamhället och inte enbart som en verksamhet i sig, något som görs alltför sällan. Samtidigt slår de fast att de flesta studieförbund har bildats åtminstone delvis i syfte att erhålla statliga anslag. Det har också under hela 1900-talet funnits en ambivalens mellan betoningen på folkrörelseanknytning och den på studieförbundens oberoende. Trots allt prat om folkrörelseanknytning verkar det snarast som att det är oberoendet från medlemsorganisationerna som staten hela tiden tryckt på, samtidigt som det hela tiden också har funnits regleringar och förväntningar från statens sida. Det senare är dock inte i fokus i den här rapporten.

Relationen till staten har det skrivits mycket om. Att skriva om relationen till medlemsorganisationerna är betydligt mer nydanande. Intressant nog verkar det inte som att studieförbunden behandlar sina medlemmar lika. Istället är kopplingen till de ursprungliga medlemmarna ofta mycket starkare än de till de senare tillkomna. Marknadsliknande relationer blir alltså viktigare gentemot de senare. Nästan alla organisationer som har varit med och grundat sitt studieförbund (i vissa fall för bortåt hundra år sedan) menar att de kan påverka det genom dess styrelser och andra demokratiska strukturer. De flesta andra medlemsorganisationer och samarbetsorganisationer svarar i en enkät att de inte kan det.

Något man inte tar upp ingående är vad som kommer att hända när många medlemsorganisationer själva tappar medlemmar och hur detta påverkar studieförbundens demokratiska förankring i civilsamhällets organisationer. Möjligen skulle detta kunna sättas i samband med studieförbundens tendens att bli allt mer lika, något som man faktiskt iakttar (det organisationsteoretiska begreppet isomorfi visar sig här mycket användbart).

Att författarna väljer att använda ordet civilsamhälle snarare än ordet folkrörelse visar sig leda till nya öppningar. Termen folkrörelse har länge burit på en omfattande ideologisk barlast. Det implicerar inte bara en viss struktur och en stor mängd medlemmar utan även en ”vilja till samhällsförändring”, något som gör begreppet nästan mer normativt än deskriptivt, inte minst idag då allt fler av de traditionella folkrörelserna tappar medlemmar men ändå fortsätter att göra anspråk på benämningen. Civilsamhällesbegreppet öppnar enligt författarna också för att titta på de av studieförbundens medlemmar som inte traditionellt räknas till folkrörelserna, som t.ex. Svenska Kyrkan. Skiljer sig deras bildningsverksamhet ifrån de övriga? Finns det anledning att betrakta dem som aparta i det här sammanhanget?

En teoretiskt lite tråkig sida är att man inte går närmare in på det studieförbund som har helt annorlunda struktur, nämligen Folkuniversitetet. Där är medlemmarna inte uppsättning medlemsbaserade riksorganisationer, utan fem stiftelser. Man kan som författarna tycka att detta gör att de inte går att jämföra. Stiftelserna har emellertid stiftare, mer exakt är de stiftade av universitet och studentkårer. Folkuniversitetet började liksom flera andra som en del av en rörelse för att sprida bildning till folkets bredare skikt, i stor utsträckning genom ideellt arbete. Även idag spelar stiftarna en viss roll. Jag mins t.ex. från min tid på Stockholms universitets studentkår att vi hade rätt att utse ledamöter i Stockholms folkuniversitetsstiftelse. Det kunde med andra ord vara intressant att tala om grundarorganisationer även här, även om det inte finns möjlighet för nya organisationer, eller för den delen universitet, att ”gå med”. Detta kan å andra sidan ses som ett av flera uppslag till vidare forskning som dyker upp.

Rapporten är i alla händelser mycket rekommenderad. Både dess empiriska innehåll och dess teoretiska ansatser gör de relevant både för diskussionen kring studieförbundet och för förståelsen för civilsamhället i det neokorporativa Sverige.

(Bild: studiecirkel i ABF 1928)