Akademiska synpunkter

En fråga som sysselsatt mig rätt mycket på senare år är statens hantering av det svenska kulturarvet och hur detta hänger samman med själva definitionen av svenskhet. För ett par veckor sedan kom min första egentliga publikation på området, i form av kapitlet ”Det breddade kulturarvet och den oromantiska nationalismen” i Alzéns och Aronssons antologi Demokratiskt kulturarv? Där diskuterar jag bland annat hur staten på senare år försökt hantera övergångarna från industrisamhälle till informationssamhälle och från påstått homogen nationalstat till påstått multikulturell nationalstat genom pedagogisk ”användning” av kulturarvet. Mer om detta här .

Det berättas att den franske filosofen Paul Ricoeur av upproriska studenter under studentrevolten 1968 stäldes inför frågan "Vad har du som inte vi har?" "Jag har läst fler böcker än ni!"

Vi befinner oss nu i den mest intensiva kamarillapolitiska fasen av regeringsskiftet. Kamarilla: av spanskans camarilla: litet rum, i överförd bemärkelse: slutet rum, hemlig regering, korridorstyre. Promenerar man längs Drottninggatan i Stockholm är det lätt att missa detta, lätt att missa att inne i husen i norra Gamla Stan och annorstädes håller de närmaste fyra årens politiska elit på att formera sig. Platser delas ut och feodala förläningar befästs. Journalister, lobbyister och nätverkare väntar på utslaget i slaget om kanslihuset. Kanske rör det sig enbart om krusningar på ytan utan koppling till vare sig större samhällsvisioner eller ens ekonomiska strukturer. Kanske rör det sig om ett ideologiskt relevant slag där utgången – kanske mer än valet i sig – kommer att avgöra vilka idéströmningar som kommer att genomslag i Kanslihuset. Om några verkligt omvälvande samhällsförändringar verkligen skulle äga rum de närmaste åren och regeringen lyckas ta tag i dem står det emellertid klar

Årets i särklass roligaste valsatir är utan tvekan den här . Den är elak mot alla inblandade och inte ett dugg politiskt korrekt (varning för osmaklig folkmordshumor utfärdas). Politisk humor skall dock inte vara politiskt korrekt. Oavsett vad SVT och TV4 må anse om den saken.

En fråga som inte kommit upp i valrörelsen är universitetens roll i samhället. För runt ett halvår sedan publicerade jag en kort betraktelse över universitetstankens historia de senaste två hundra åren ( här ). Jag passade också på att förse den med ett par korta kommentarer för att påvisa dess samtidsrelevans. Jag har själv blivit ganska förvånad när folk har berömt mig för den som ett bra inlägg i debatten. Bland annat citerade jag den engelske tänkaren John Newmans vision som ett sätt att se på saken: It is the education that gives a man a clear conscious view of his own opinions and judgement, a truth developing from them, an eloquence in expressing them, and a force in urging them. It teaches him to [...] detect what is sophistical and to disregard what is irrelevant. It prepares him to fill any post with credit, and do master any subject with fascility. Om det är kontroversiellt att kommentera tillståndet hundra år tillbaka i tiden står det verkligen inte väl till med debatten. I

Var just inne på Café Exposé och hittade en utmärkt kommentar kring alfabeten och deras mystik hos Johannes Buréus och J.R.R. Tolkien. Mycket trevligt. I en annan riktning noterade jag musikressensenten Alex Ross blogg . Han har gjort sig känd för den sympatiska åsikten att det är orimligt att skilja på klassisk musik och populärmusik. Antingen är något musik eller så är det inte det. The rest is noise. Den här diskussionen kring arvet efter Wagner och dess betydelse i musik och politik är avgjort spännande.

Sverige håller på att bli ett alltmer normalt demokratiskt land. De senaste tretio åren har det hänt sex gånger att Sverige fått en ny regering som resultat av ett allmänt val (samma sak gäller för de senaste sjuttio åren). Däremot har Göran Persson nu lyckats bli historisk för som den förste socialdemokratiske partiledare under partiets långa historia som avgått till följd av ett valresultat. Det tycker jag att han skall ha all heder för. Valresultatet kan inte gärna tolkas på något annat sätt än att den regering som helt dominerats av Göran Persson inte har folkets mandat. Det är bra att politiker tar ansvar. Räknat i konstitutionell makt i det egna landet kommer Fredrik Reinfeldt innom några veckor att vara den kankse mäktigaste mannen i den demokratiska världen. Det har talats mycket om ett allt mer presidentlikt system i Sverige. Sanningen är att till exempel den amerikanske presidenten måste förankra sina förslag i en ofta egensinnig kongress och dessutom vägs upp av en högsta do

Jag minns fortfarande ett tillfälle när jag var tämligen liten och följde med mina föräldrar till vallokalen, händelsevis belägen i skolan där jag gick på den tiden. Rum som vanligen var fyllda av stojiga elever användes nu till helt andra saker. Barnen fick inte ens komma in i vallokalen (som vanligen tjänstgjorde som klassrum). Det hela hade någonting om än inte direkt högtidligt så i alla fall allt annat än vardagligt över sig. Många människor såg också till att rösta på själva valdagen för att inte missa upplevelsen. Går man ytterligare en generation tillbaka mindes folk till och med tillräckligt för att inte ta rösträtten för given. Att rösta är visserligen en rättighet och kanske också en plikt. Därtill är det emellertid också ett privilegium. Det hör vi mindre sällan idag. Det är rent av ett privilegium som större delen av jordens befolkning inte åtnjuter. Svenskar verkar inte gilla att vara privilegierade. Då föredrar jag den stolthet många verkar ha känt en gång i tiden. Det h

För att återgå till det som politiken borde handla om: dagens och framtidens samhälle. För den som inte redan lagt märke till förändringen illustrerar den senaste tidens politiska härvor, men också vissa sakfrågor, en intressant förändring. Det vi nu ser tona fram – om än på ett synnerligen amatörmässigt sätt – är informationssamhällets politiska system. Kontroll över information kommer att vara central för makten. Det har den alltid varit men nu kommer det hela i ett nytt läge. Hela diskussionen om Bodströmssamhället handlar om den centrala statsförvaltningens försök att samtidigt samla in information om medborgarna (vanliga medborgare som fastnar på övervakningskamerors bilder och liknande uppmanas att inte vara oroliga – det är inte dem man är ute efter) och begränsa spridningen av misshaglig information (vare sig den sprids av Sverigedemokrater, Skolverket eller någon annan). I vissa fall har detta kritiserats av oppositionen i andra fall har de krävt hårdare tag. Nu föreställer si

Det är egentligen ganska skrämmande att min första reaktion på Sveriges nya ” mini-watergate ” var total brist på förvåning. Trots ledande politikers och kommentatorers påstådda chocktillstånd och skärrat höjda röster börjar de de flesta människor nog snarast uppfatta det här som tämligen typiskt för hur politik bedrivs numera. Talet om den så kallade " kdu-spionen " var i sammanhanget mer underhållande än skrämmande. Det var mer obehagligt när anställda vid socialdemokraternas partikansli blev påkomna med att sprida skvallermejl om Fredrik Reinfeldt . Även det hade dock löjets skimmer över sig eftersom det visade sig att personen i fråga på allvar inbillade sig sådana saker som att mejl inte kan spåras tillbaka till datorn om ens namn inte står i adressfältet. Nu vill samma parti låta påskina att de håller sig med politiska hemligheter som skulle kunna avgöra valet , och som de skyddar med ett säkerhetssystem där lösenordet är det samma som inloggningsnamnet. Det är i sannin

Utsikterna till arbete för nydisputerade humanister är inte särskilt god (oavsett vad statsministern än må säga om akademikerarbetslösheten). Tämligen många menar att skolorna misslyckas med att lära ut värdefulla kunskaper till eleverna. Senast hävdas det att det läses för lite skönlitteratur i skolorna. Här är en originell idé: Anställ fler disputerade lärare i skolorna. Finns det inte tillräckligt många kan man även anställa någon av alla de arbetslösa som har en fil.mag. i litteraturvetenskap, religionsvetenskap eller något annat lämpligt ämne. Det är tämligen självklart att de har djupare kunskaper i sina ämnen än de flesta som tagit examen vid lärarhögskolor. Det finns också undersökningar som visar att de är mer uppskattade som lärare än sina kollegor från lärarhögskolan. Ändå räknas disputerade lärare som okvalificerade så länge de inte också gått lärarhögskolan. Detta är ingenting något av de politiska partierna vill ändra på. Inte ens folkpartiet som annars tycks snegla så b