onsdag, september 27, 2006

Kulturarv

En fråga som sysselsatt mig rätt mycket på senare år är statens hantering av det svenska kulturarvet och hur detta hänger samman med själva definitionen av svenskhet. För ett par veckor sedan kom min första egentliga publikation på området, i form av kapitlet ”Det breddade kulturarvet och den oromantiska nationalismen” i Alzéns och Aronssons antologi Demokratiskt kulturarv? Där diskuterar jag bland annat hur staten på senare år försökt hantera övergångarna från industrisamhälle till informationssamhälle och från påstått homogen nationalstat till påstått multikulturell nationalstat genom pedagogisk ”användning” av kulturarvet.

Mer om detta här.

tisdag, september 26, 2006

1968

Det berättas att den franske filosofen Paul Ricoeur av upproriska studenter under studentrevolten 1968 stäldes inför frågan "Vad har du som inte vi har?"

"Jag har läst fler böcker än ni!"

lördag, september 23, 2006

Den kamarillapolitiska fasen

Vi befinner oss nu i den mest intensiva kamarillapolitiska fasen av regeringsskiftet. Kamarilla: av spanskans camarilla: litet rum, i överförd bemärkelse: slutet rum, hemlig regering, korridorstyre. Promenerar man längs Drottninggatan i Stockholm är det lätt att missa detta, lätt att missa att inne i husen i norra Gamla Stan och annorstädes håller de närmaste fyra årens politiska elit på att formera sig. Platser delas ut och feodala förläningar befästs. Journalister, lobbyister och nätverkare väntar på utslaget i slaget om kanslihuset.

Kanske rör det sig enbart om krusningar på ytan utan koppling till vare sig större samhällsvisioner eller ens ekonomiska strukturer. Kanske rör det sig om ett ideologiskt relevant slag där utgången – kanske mer än valet i sig – kommer att avgöra vilka idéströmningar som kommer att genomslag i Kanslihuset. Om några verkligt omvälvande samhällsförändringar verkligen skulle äga rum de närmaste åren och regeringen lyckas ta tag i dem står det emellertid klart att de nu pågående förhandlingarna kommer att få vittgående följder, men då följder som inga av de inblandade kan förutsäga, eller kanske ens föreställa sig.

(Tidigare text om politiska nätverk.)

Humor

Årets i särklass roligaste valsatir är utan tvekan den här. Den är elak mot alla inblandade och inte ett dugg politiskt korrekt (varning för osmaklig folkmordshumor utfärdas). Politisk humor skall dock inte vara politiskt korrekt. Oavsett vad SVT och TV4 må anse om den saken.

torsdag, september 21, 2006

Forsknings- och universitetspolitiken

En fråga som inte kommit upp i valrörelsen är universitetens roll i samhället. För runt ett halvår sedan publicerade jag en kort betraktelse över universitetstankens historia de senaste två hundra åren (här). Jag passade också på att förse den med ett par korta kommentarer för att påvisa dess samtidsrelevans. Jag har själv blivit ganska förvånad när folk har berömt mig för den som ett bra inlägg i debatten.
Bland annat citerade jag den engelske tänkaren John Newmans vision som ett sätt att se på saken:
It is the education that gives a man a clear conscious view of his own opinions and judgement, a truth developing from them, an eloquence in expressing them, and a force in urging them. It teaches him to [...] detect what is sophistical and to disregard what is irrelevant. It prepares him to fill any post with credit, and do master any subject with fascility.

Om det är kontroversiellt att kommentera tillståndet hundra år tillbaka i tiden står det verkligen inte väl till med debatten. I ett bättre samhällsklimat hade det här kunnat funka som en förhoppningsvis bra bakgrund till debatten. Problemet är att det knappt finns någon diskussion om universitetens syfte.

Trots detta är undervisningsdelen av universitetens verksamhet just nu stadd i omfattande förändring. Denna förändring drivs emellertid på av en Europaanpassning som i många länder varit föremål för omfattande diskussioner. Vid svenska universitet verkar det mest handla om att försöka anpassa sig till en ny examensmodell och mindre om vad som egentligen är utbildningens funktion. Den avgåenderegeringen kan visserligen sägas ha lämnat frågan till universitetet – vilket naturligtvis kan uppfattas som något positivt – men vilket förändringsmandatet egentligen var blev aldrig särskilt klart. Vare sig politikerna eller universiteten kan egentligen sägas ha tagit tag i frågan, än mindre försökt sätta den i ett större frågor.

Ser man på hur tidigare regeringar behandlat sektorn framstår särskilt Olof Palme och Per Unckel som de mest inflytelserika politikerna. Olof Palme verkade både som statsminister och som utbildningsminister (kring 1968) som företrädare för vad som på många sätt är motsatsen till Newmans ideal: ett universitetssystem byggt på specialistutbildningar med inriktning mot specifika yrken och samhällssektorer. Denna riktning har även haft motsvarigheter på forskningssidan.

Per Unckels tid som utbildningsminister innebar å andra sidan att löntagarfondspengarna placerades i ett antal stora forskningsstiftelser med inriktning antingen mot disciplingrupper (som Riksbankens Jubileumsfonds stöd till humanistisk och samhällsvetenskaplig grundforskning) eller samhälleliga och vetenskapliga problemkomplex (till exempel MISTRA, Stiftelsen för miljöstrategisk forskning). Dessa är fortfarande de främsta finansiärerna av större forskningsprojekt i Sverige. I viss mån är det alltså regeringen Bildts forskningspolitik som finansierat de stora satsningarna i svensk forskning även de senaste tolv åren. Denna verksamhet och dess resultat har beskrivits i ett större projekt (Sörlin: "I den absoluta frontlinjen") hos min tidigare arbetsgivare Svenska institutet för studier av utbildning och forskning (SISTER).

Andra löntagarfondsmedel gick till ombildandet av två högskolor (Chalmers och Jönköping) till stiftelsehögskolor. En av motiveringarna till detta var att man skulle kunna utvärdera hur mer fristående organisationsformer skulle kunna fungera i Sverige. Bland annat tänkte man sig att en jämförelse av den Chalmers och den liknande statliga institutionen KTH skulle kunna utgöra ett slags fullskaleförsök. Säga vad man vill om denna tanke. Min egen magisteruppsats (i statsvetenskap vid Stockholms universitet 2001) av KTH:s, Chalmers och statens bild av respektive högskolas ställning tycks vara det närmaste någon hittills har kommit en utvärdering av detta experiment.

Samtidigt har karriärstrukturen vid universiteten börjat bli allt mer erkänt problematisk. Enorma mängder studenter utbildas på grundnivå utan synbar ideologi bakom prioriteringarna, doktorandutbildningen har ”effektiviserats” och standardiserats betydligt på senare år och mängden disputerade är med andra ord på uppåtgående. Samtidigt finns i praktiken inga anställningar att söka i Sverige för nydisputerade humanister och samhällsvetare, och allt för få för naturvetare. Inom några år kommer dock ett behov att uppstå på högre nivåer i universitetsvärlden eftersom stora nivåer av seniora forskare då kommer att gå i pension. Deras platser borde utan problem kunna fyllas av den yngre kullen, givet att det fanns en mellannivå där de kunde meritera sig, eller åtminstone undvika att komma efter i forskningsutvecklingen. Det gör det inte. Om detta sker utomlands kan man fråga sig vad som skall locka dem/oss tillbaka till Sverige. De flesta kommer nog gärna tillbaka till hemlandet, men det förutsätter nästan att man inte behöver prioritera mellan detta och möjligheten att utveckla sin egen forskning.

Den avgående regeringen har som sagt inte tagit tag i dessa frågor på något tillfredsställande sätt. I ärlighetens namn kan man heller inte säga att universiteten gjort det. Opositionen har å andra sidan inte heller redovisat program för universitetspolitiken. Man kan dock fortfarande hoppas att det nya regeringen skall göra ett jobb än den föregående.

tisdag, september 19, 2006

Kulturella Bloggtips

Var just inne på Café Exposé och hittade en utmärkt kommentar kring alfabeten och deras mystik hos Johannes Buréus och J.R.R. Tolkien. Mycket trevligt.

I en annan riktning noterade jag musikressensenten Alex Ross blogg. Han har gjort sig känd för den sympatiska åsikten att det är orimligt att skilja på klassisk musik och populärmusik. Antingen är något musik eller så är det inte det. The rest is noise.
Den här diskussionen kring arvet efter Wagner och dess betydelse i musik och politik är avgjort spännande.

måndag, september 18, 2006

Regimskifte?

Sverige håller på att bli ett alltmer normalt demokratiskt land. De senaste tretio åren har det hänt sex gånger att Sverige fått en ny regering som resultat av ett allmänt val (samma sak gäller för de senaste sjuttio åren). Däremot har Göran Persson nu lyckats bli historisk för som den förste socialdemokratiske partiledare under partiets långa historia som avgått till följd av ett valresultat. Det tycker jag att han skall ha all heder för. Valresultatet kan inte gärna tolkas på något annat sätt än att den regering som helt dominerats av Göran Persson inte har folkets mandat. Det är bra att politiker tar ansvar.

Räknat i konstitutionell makt i det egna landet kommer Fredrik Reinfeldt innom några veckor att vara den kankse mäktigaste mannen i den demokratiska världen. Det har talats mycket om ett allt mer presidentlikt system i Sverige. Sanningen är att till exempel den amerikanske presidenten måste förankra sina förslag i en ofta egensinnig kongress och dessutom vägs upp av en högsta domstol vars medlemmar han inte kan avsätta. En svensk regering har riksdagens majoritet bakom sig under god partidisciplin och ingen lagprövande instans att räkna med. Frågan är nu vad Fredrik Reinfeldt kommer att göra med den makten. Det skall bli synnerligen intressant. Kanske tänker han till och med göra någonting åt den.

söndag, september 17, 2006

Valdagen 2006

Jag minns fortfarande ett tillfälle när jag var tämligen liten och följde med mina föräldrar till vallokalen, händelsevis belägen i skolan där jag gick på den tiden. Rum som vanligen var fyllda av stojiga elever användes nu till helt andra saker. Barnen fick inte ens komma in i vallokalen (som vanligen tjänstgjorde som klassrum). Det hela hade någonting om än inte direkt högtidligt så i alla fall allt annat än vardagligt över sig. Många människor såg också till att rösta på själva valdagen för att inte missa upplevelsen. Går man ytterligare en generation tillbaka mindes folk till och med tillräckligt för att inte ta rösträtten för given. Att rösta är visserligen en rättighet och kanske också en plikt. Därtill är det emellertid också ett privilegium. Det hör vi mindre sällan idag. Det är rent av ett privilegium som större delen av jordens befolkning inte åtnjuter. Svenskar verkar inte gilla att vara privilegierade. Då föredrar jag den stolthet många verkar ha känt en gång i tiden.

Det här gör att jag inte kände mig helt förtjust över möjligheten att förtidsrösta i hallen utanför universitetsbiblioteket. Det var inte mycket, om ens något, som skilde spektaklet från det årliga kårvalet. Jag inser naturligtvis att man medvetet försöker göra proceduren mer vardaglig. På kort sikt är det antagligen en fungerande taktik. Men jag passar ändå på att sticka ut hakan och säga att lite mer respekt för väljarkåren verkligen inte skulle skada. Istället för att förolämpa de röstberättigade som inte röstar och kalla dem för soffliggare (det faktum att det talas om sofflock säger en del om hur arkaisk den bilden egentligen är) kanske politikerna skulle ta det personligt när en stor del av väljarkåren inte känner att de vill, eller anser det värt besväret, att rösta på dem. På sikt vore det antagligen mycket bättre att understryka valets betydelse än att försöka göra det vardagligt.

I år kändes det ändå rätt skönt att rösta. Jag vet varför jag röstar som jag gör. Jag känner åtminstone två av de tre personer jag kryssat för och vet således vad jag får. Valets faktiska betydelse underströks också av det (måttligt) internationella TV-team som stod och hängde utanför en vallokal i närheten. På vägen därifrån mötte jag faktiskt orsaken till uppståndelsen. Jag tyckte att han såg en smula sammanbiten ut.

Det verkar svårt att just nu komma med rationella diskussioner kring utgången. Den är helt enkelt inte säker och nu finns det inget att göra utom att hoppas på det bästa.

söndag, september 10, 2006

Informationskontrollsamhället

För att återgå till det som politiken borde handla om: dagens och framtidens samhälle.

För den som inte redan lagt märke till förändringen illustrerar den senaste tidens politiska härvor, men också vissa sakfrågor, en intressant förändring. Det vi nu ser tona fram – om än på ett synnerligen amatörmässigt sätt – är informationssamhällets politiska system.

Kontroll över information kommer att vara central för makten. Det har den alltid varit men nu kommer det hela i ett nytt läge. Hela diskussionen om Bodströmssamhället handlar om den centrala statsförvaltningens försök att samtidigt samla in information om medborgarna (vanliga medborgare som fastnar på övervakningskamerors bilder och liknande uppmanas att inte vara oroliga – det är inte dem man är ute efter) och begränsa spridningen av misshaglig information (vare sig den sprids av Sverigedemokrater, Skolverket eller någon annan). I vissa fall har detta kritiserats av oppositionen i andra fall har de krävt hårdare tag. Nu föreställer sig Thomas Bodström att den bristfälligt skyddade informationen på SAPnet är så viktig att en eventuell borgerlig seger skulle kunna skyllas på somliga folkpartisters olaga intrång. I själva verket verkar det handla om att SSU:are har ägnat sig åt att skvallra för gamla bekanta om SAPnets klantigt utformade säkerhetssystem och att denna information sedan utnyttjats för att smyga in och prångla ut några, möjligen valtaktiskt viktiga rapporter. Tidigare i åt har regeringskansliet slagit ner på Sverigedemokraternas hemsida men också dragit in en misshaglig rapport från skolverket. I båda fallen misslyckades man, helt enkelt eftersom informationen redan spridits på Internet.

Internet är förvisso svårkontrollerat. En intensiv global kamp pågår just nu om kontrollen över nätet. Thomas Bodström – eller snarare svenska justitiedepartementet – är i detta sammanhang en perifer men pådrivande aktör (de senare kan mycket väl fortsätta att vara det efter valet även i händelse av ett regeringsskifte). Ponera att kontrollförsöken faktiskt skulle lyckas. Enorma resurser står trots allt till buds för dem som försöker. Det handlar inte bara om mängden information som flyter omkring. Inte minst får man komma ihåg att även spridandet av otillåten information (från kopierade poplåtar till svenska partikanslisters elaka mejl om statsministerkandidater) i allmänhet finns sparad och tillgänglig för den som når fram till den. Det handlar också om att möjligheten att söka i stora informationsmängder verkligen har förbättrats signifikant på senare år, både av Google och av mindre kommersiella aktörer. De tekniska möjligheterna kommer antagligen att förbättras ytterligare över tid. Sammantaget tvingas man konstatera att George Orwells 1984-samhälle, där alla är övervakade ständigt, inom en snar framtid för första gången kommer att vara tekniskt möjligt i stor skala.

Det handlar inte om att alla faktiskt behöver stå under lupp. Istället handlar det om det potentiella hotet. En väsentlig del av svenska folket är idag skyldig till fildelningsbrottslighet. Man kan naturligtvis inte åtala alla dessa människor. Däremot kan man lagra informationen. Det potentiella hot som detta utgör kan i sig bli ett verktyg för att hålla medborgarna på mattan.

Man behöver inte ens tänka sig en kontrollstat av Matrix-mått för att oroa sig för framtiden. Istället kan man se till alla de andra som kan få tillgång till denna makt. Journalister till exempel. Jag föreställer mig att en helt ny typ av journalister kommer att växa fram. Om socialdemokraterna verkligen dräller med hemligheter på det sätt de antyder måste det finnas en enorm outtömd källa till framtida scoop. Lagringen av information om allt och alla kombinerad med möjligheten att samla in den i efterhand kommer också att påverka människors vilja att välja offentliga karriärer. Hittills har de flestas förflutna innan de blev allmänt kända i allmänhet varit rätt oproblematiskt, helt enkelt därför att människan är felbar. Vi mins helt enkelt inte alla vi ser på stan. Vad folk gjort innan de flesta som mötte dem kände igen dem är därför i allmänhet lyckligen glömt. Frågan är vilken sorts politiker vi kommer att få med denna när privatlivets helgd kan upplösas retroaktivt.

tisdag, september 05, 2006

Saker politiker inte borde syssla med

Det är egentligen ganska skrämmande att min första reaktion på Sveriges nya ”mini-watergate” var total brist på förvåning. Trots ledande politikers och kommentatorers påstådda chocktillstånd och skärrat höjda röster börjar de de flesta människor nog snarast uppfatta det här som tämligen typiskt för hur politik bedrivs numera. Talet om den så kallade "kdu-spionen" var i sammanhanget mer underhållande än skrämmande. Det var mer obehagligt när anställda vid socialdemokraternas partikansli blev påkomna med att sprida skvallermejl om Fredrik Reinfeldt. Även det hade dock löjets skimmer över sig eftersom det visade sig att personen i fråga på allvar inbillade sig sådana saker som att mejl inte kan spåras tillbaka till datorn om ens namn inte står i adressfältet. Nu vill samma parti låta påskina att de håller sig med politiska hemligheter som skulle kunna avgöra valet, och som de skyddar med ett säkerhetssystem där lösenordet är det samma som inloggningsnamnet. Det är i sanning en märklig värld somliga människor lever i.

För övrigt skall man inte ropa varg i onödan. Något Watergate är inte det här. Säkerhetspolisen har inte varit inblandad och folkpartiet har sent om sidertagit avstånd från verksamheten. Skall man hitta ett svenskt Watergate får man nog gå tillbaka till den informationsbyrå som en gång sattes att bevaka kommunisternas förehavanden.

Å andra sidan är det verkligen ganska skrämmande att brottsliga intrång kan uppfattas som naturligt i politiken, för det förefaller verkligen som att allt fler politiker - inte minst yngre sådana - uppfattar det just så. Har ett brott begåtts skall någon givetvis bestraffas. ”… men alla gör ju så” är ingen ursäkt.

Nästan lika skrämmande är faktiskt att såväl media som politiker tycks räkna med att väljarna faktiskt väljer hur de skall rösta på basis av den här sortens dumheter. Socialdemokraternas partisekreterare tror, eller säger sig tro, att valet avgörs av vem som säger vad först. Personligen skulle jag ha föredragit att kunna rösta på politiker som tror att valet avgörs av idéer, visioner och sakfrågor. Att svenska folket har lågt förtroende för sina politiker framstår i valrörelsens ljus som tämligen begripligt. Däremot hade man kunnat önska att politikerna skulle ha artigheten att visa större förtroende för de väljare som faktiskt är deras uppdragsgivare.

Å andra sidan är jag tämligen övertygad om att valet är så här pass jämt just därför att svenskarnas traditionellt sett så höga förtroende för sin regering nu börjat naggas i kanten. Frågan är egentligen om oppositionen lyckas vara mer förtroendeingivande än regeringspartiet. Sådant här får en att undra. Att mer eller mindre vuxna människor som ägnar sin tid åt den här sortens infantiliteter kan komma till makten i Sverige är onekligen skrämmande. Eftersom slutspurten återstår i valet kan man nästan misstänka att även de återstående partierna kommer att anklagas för någon form av märkligt beteende. I annat fall kan ett seriöst och hederligt förhållningssätt till politiken bli ett nog så gott argument när väljarna till sist är framme vid valurnan.

Bra sammanfattningar över det här skeenet kan läsas hos till exempel Louise P och Jonas Morian. Över lag måste jag säga att åtminstone de här bloggarna ger en betydligt mer ballanserad bild av skeendet än vad reguljära media presterar.

söndag, september 03, 2006

Fler gymnasielektorer nu!

Utsikterna till arbete för nydisputerade humanister är inte särskilt god (oavsett vad statsministern än må säga om akademikerarbetslösheten).

Tämligen många menar att skolorna misslyckas med att lära ut värdefulla kunskaper till eleverna. Senast hävdas det att det läses för lite skönlitteratur i skolorna.

Här är en originell idé: Anställ fler disputerade lärare i skolorna. Finns det inte tillräckligt många kan man även anställa någon av alla de arbetslösa som har en fil.mag. i litteraturvetenskap, religionsvetenskap eller något annat lämpligt ämne.

Det är tämligen självklart att de har djupare kunskaper i sina ämnen än de flesta som tagit examen vid lärarhögskolor. Det finns också undersökningar som visar att de är mer uppskattade som lärare än sina kollegor från lärarhögskolan.

Ändå räknas disputerade lärare som okvalificerade så länge de inte också gått lärarhögskolan. Detta är ingenting något av de politiska partierna vill ändra på. Inte ens folkpartiet som annars tycks snegla så beundrande på gamla tiders läroverk förefaller inse att det på den tiden var tämligen vanligt med disputerade lärare i gymnasieskolan. Istället följer man i lärarutbildningarna och vill likrikta lärarkåren ytterligare genom lärarlegitimation.

Personligen har jag mycket lågt förtroende för landets lärarhögskolor och skulle gärna se en mer mångfasetterad lärarkår.

Liknande problem gäller givetvis alla människor med andra erfarenheter som skulle kunna tillföra skolan någonting. Det finns knappast någon brist på sådana.