torsdag, juni 29, 2006

IT-politik och akademiska väntetider

Ibland tar publicering oerhört lång tid i akademiska sammanhang. Det är nu runt sju månader sedan jag lämnade in min artikel om svenska kulturpolitikers inställning till IT under nittiotalet till Nordisk kulturpolitisk tidskrift. Det är över ett halvår sedan den granskades av lämpliga vederbörande och accepterades. Däremot har den ännu inte publicerats och kommer heller inte att publiceras förrän om några månader.


Det här är tämligen frustrerande. Inte därför att det rör sig om någon orimlig väntetid utan därför att artikeln är en lätt redigerad version av ett paper jag la fram på en konferens förra sommaren (tillgängligt här). Jag drar mig för att tänka på hur det skulle ha varit om jag hade försökt skriva om ett aktuellt ämne (vilket jag i och för sig lär göra i något annat sammanhang eftersom jag lägger fram ett paper om aktuella svenska språkkonflikter på en konferens i sommar). Nu har det inte bara hänt ett par saker man gärna skulle ha tagit hänsyn till. Jag har också lärt mig en hel del och skulle inte ha skrivit samma artikel om jag hade skrivit den idag. Jag börjar med andra ord inse att det kan finnas en poäng med att skriva tjugo texter om samma sak, vilket ju är just vad de flesta massproducerande akademiker brukar göra, även om man ofta misstänker att det snarare rör sig om utsikten om ökande publikationsstatistik o.d. än om verkligt nya tankar.

måndag, juni 26, 2006

Arthur Engberg och Sven Hedin

En ännu något ovanlig bild av höger-väsnterskalans utformning och allmän politisk ideologi i mellankrigstidens Sverige får man i Håkan Blomqvists avhandling om Arthur Engberg. Denne var bland annat socialdemokratisk ecklesiastikminister under tretiotalet, dvs. i den första socialdemokratiska enpartiregeringen. Då hade han emellertid ett förflutet som socialistisk radikal och marxist. Hans marxism hade emellertid en hel del inslag som idag sällan uppfattas som just socialistiska. Till exempel tog han avstånd från Sovjetkommunismen redan 1921 – eftersom den enligt honom utgjorde en asiatisk socialism och var lika judisk som kapitalismen. När socialdemokratin allt mer övergick från att vara ett rent arbetarparti till ett potentiellt statsbärande parti för hela svenska folket handlade detta för t.ex. Per Albin Hansson om en demokratisk patriotism där nationen utgjordes av hela svenska folket. För Engberg fanns det emellertid sanna och falska svenskar. Högerns nationalism var således falsk inte enbart därför att den (som för Hansson) var egoistisk utan därför att den företräddes av falska svenskar. I en minnesvärd formulering attackerar han högermannen och upptäcksresanden Sven Hedin i samband med ett av dennes anföranden på föreningen Heimdal: ”Ser du det medlidsamma löjet på den svenske almogemannens läppar när hovbugaren Sven von (sic!) Hedin presenterar sitt halvsemitiska väsen som äktsvenskhetens fullödigaste uttryck?” Från att ha varit ivrigt antiklerikal övergick Engberg sedan han blivit minister till att förorda statskyrkosystemet, för att kunna kontrollera kyrkan. Detta ägnade han sig sedan åt med liv och lust. Det berättas bland annat att han spelade igenom den nya psalmboken psalm för psalm och gjorde ändringar där han tyckte att det var lämpligt. Att Engberg utvecklades i riktning mot den politiska mitten torde vara uppenbart. Däremot framgår det att begreppen vänster och höger tolkades annorlunda på den tiden när man ser man ser närmare på de då uppenbara vänsterståndpunkter han intog i början av sin karriär

Lagergren, Key, Kjellén och folkhemmet

Som en trevlig biprodukt av att jag skriver bakgrundskapitel har jag börjat läsa om Fredrika Lagergrens På andra sidan välfärdsstaten (Brutus Östling 1999), en synnerligen intressant skildring av folkhemmets ursprung. Stora delar av boken behandlar Rudolf Kjellén och Ellen Key som tidiga folkhemsteoretiker. Lagergren spårar hur för dem gemensamma drag senare återfinns i välfärdsstatens utveckling; drag som organismtänkande, korporativ representation och tanken om att var och en har sin plats i samhällets organiska enhet och skall representeras i systemet med detta som utgångspunkt. Man kan tänka sig att gamle Kjellén inte helt skulle ha uppskattat hur Sverige utvecklats. Demokratin trodde han inte på. Förmodligen hade han föredragit att ha rätt i att den inte fungerar framför att ha tvingats se den överleva och styra rikets utveckling. Ändå känner man verkligen igen vissa drag av det system han i positiva ordalag beskrev som ett slags ”nationalsocialism”, ett ord som han myntade flera år innan det började användas i Tyskland. Begreppet ”folkhem” lånade han däremot från den lantmannapartistiske riksdagsledamoten från Påboda, vilket dock inte hindrade att det för många torde ha varit Kjellén som det förknippades med.

Annan spännande läsning för den som intresserar rikspolitiken för ett sekel sedan är Nils Elvanders "Harald Hjärne och konservatismen" (Almqvist &Wiksell 1961), eller varför inte Kjelléns egna texter, som till exempel ”Rösträttfrågan 1869-1909” (1915), ”Politiska essayer” (1915) eller ”Staten som lifsform” (1916).

söndag, juni 25, 2006

Immaterialrätt

Trots att jargongen kan låta överdriven torde Piratpartiet har en poäng i sin fixering på en ett enda frågekomplex. Skall man starta ett enfrågeparti i den här valrörelsen är de här frågorna inte helt fel. Vad vi n talar om är att reglera ett helt nytt ekonomiskt och juridiskt område. De lagar som stiftas nu kommer att bilda grunden för framtida regleringar. De beslut som tas nu kommer att få följder så länge Internet fortfarande används. Åtminstone.

Det betyder inte att vi har bråttom. Snarare innebär det att man måste låta debatten ta sin tid och förankra de nya tankarna både nationellt och internationellt. Är det något vi kan vara säkra på så är det att vi inte idag vet hur den här marknaden kommer att se ut om tio år. Lösningen på problemen är inte en lösning vi känner till idag.

Det betyder heller inte att vi måste ta till extremer. Immaterialrätten är en av de grundläggande drag som gör det möjligt för den moderna marknadsekonomin att fungera. Det är den som är den huvudsakliga institutionella förutsättningen för att teknisk och annan utveckling skall löna sig.

På kulturområdet får den biverkningen att artister som Madonna kan leva i otrolig lyx. Det är emellertid en biverkning. Ingen kan med bästa vilja i världen påstå att det är en rimlig politisk målsättning att Madonna skall få leva ett liv i lyx, eller för den delen att hennes arbetsinsats gör henne förtjänt av den. Hon arbetar säkert en hel del, men det finns alldeles tydligt folk som både arbetar hårdare och utför viktigare arbete. Det betyder inte att det är okay att stjäla hennes egendom, lika lite som Paris Hiltons livsstil är ett argument för att det skall bli en lagstadgad rättighet att bo gratis på hotell. Däremot är det en faktor mindre för lagstiftaren att ta hänsyn till.

Att smal musik med endast några få lyssnare i varje land plötsligt har fått global spridning via nätet måste därmed betraktas som en kulturell vinst.

Jag har inte lösningen. Däremot kan jag se vissa egenskaper jag skulle vilja se i det nya systemet:

1. Det kan inte vara nationellt. Det måste vara internationellt. Ingenting annat kan fungera. Problemet är globalt.

2. Immaterialrättsinnehavarnas rättigheter är inte tillräckliga skäl för att åsidosätta icke misstänkta privatpersoners rätt till egendom och privatliv.

3. Det måste vara möjligt (dvs. lönsamt) att bygga ett elektroniskt system för försäljning av film, musik etc. Detta är antagligen lösningen på problemet.

4. En ny fördelning av ersättningar bör inte följa skivförsäljningen.

5. En ny fördelning av ersättningar bör inte skötas av samma grupperingar och estetiska kriterier som den nuvarande nationella kulturpolitiken.

6. Det nya systemet måste följa på principer som är väl förankrade i det allmänna rättsmedvetandet. Detta är inte en obetydlig teknisk fråga utan något som kommer att påverka mycket stora delar av mänskligheten under mycket lång tid.

Detta är något av ett dilemma.

torsdag, juni 08, 2006

Fildelning och kulturpolitik

En annan central fråga när det gäller fildelning är hur man skulle kunna organisera ersättningssystem om artister inte ersätts genom att sälja sina verk. Ett riktigt dåligt förslag jag uppsnappat är att man precis som man gör med kassettband skall ta ut avgifter på något (t.ex. bredbandsuppkoppling) för att kunna ersätta upphovsmännen. Ser vi på liknande system inom musiken och andra konstformer innebär detta emellertid flera allvarliga problem. Till att börja med innebär det att man förstatligar hela ersättningssystemet. Någon – någon som är utsedd av staten – måste ta ansvar för att fördela pengar till upphovsmännen. I många fall innebär detta att man koncentrerar sig på inhemska konstnärer och i första hand på sådana som uppfattas som på ett eller annat sätt bättre än andra. Upphovsmannaersättningen blir en del av kulturpolitiken. Är det bra? Är det inte bättre om konstnärer kan försöka klara sig antingen på marknaden eller i kultursfärens kvaltitetsbaserade ersättningssystem. Genererar inte det mer pluralism? Tror vi föresten att man kan lösa den här typen av problem inom ramarna för nationalstaten? Låter det verkligen rimligt?

Piratpartiet

Piratpartiet har onekligen en rätt viktig poäng i att det är oerhört allvarligt när oskyldiga människor som inte ens är misstänkta för brott övervakas av staten. Det är verkligen inte alls acceptabelt. Tvärtom innebär den här sortens är-man-oskyldig-har-man-iget-att-dölja-argument ett allvarligt avsteg ifrån rättssäkerhetens grundprinciper. I en rättssäker stat utsätter man bara skyldiga för straff och övervakar bara misstänkta. Visar det sig att de är oskyldiga informerar man dem dessutom.

Detta innebär å andra sidan inte att man har rätt att kopiera andras upphovsrättsskyddade produktioner. Frågan är snarare hur allvarlig denna missgärning är och hur omfattande motåtgärder den berättigar. Är det till exempel värre än att beslagta servrar med icke misstänkta personers data på obestämd tid?

Det skall bli oerhört intressant att se om ett piratparti fungerar. När jag såg partiledaren på TV verkade han anse att den här frågan är av enorm historisk betydelse. Hur stor betydelse ”ungdomar” tillmäter det här har jag verkligen ingen aning om!