Fortsätt till huvudinnehåll

Myten om avförtrollningen


En av de böcker som gjort störst intryck på mig i år är den amerikanske religionshistorikern Jason A. Josephson-Storms The Myth of Disenchantment. Disenchantment, på svenska avförtrollning, Entzauberung i termens tyska originalversion, var ett begrepp som infördes i sociologin  i början av förra seklet av en av dess grundare, den tyske sociologen och filosofen Maximilian Weber. Begreppet kan ses som ett försök att artikulera den förändring som äger rum i vår förståelse av världen genom tvillingprocesserna sekularisering och modernisering. Weber förstod båda dessa som rationaliseringsprocesser. Såväl naturen som historien förstås allt mer i materialla och instrumentella termer, och allt mer sällan i andliga, besjälade termer. Weber själv uppfattade inte detta som någon entydigt positiv aspekt, utan hörde snarare till dem som också uppfattade processen som avhumaniserande, något Josephson-Storm också påpekar. Marx beskrev en liknande känsla när han talade om förfrämligandet i den kapitaliska ekonomin, det psykologiska avståndet mellan människan och det som hon producerar, ett avstånd som inte skulle ha existerat på samma sätt på den tiden då produktionen skedde under hantverksmässiga förhållanden (dessa diskussioner som inte minst finns i Marx tidiga texter har åter kommit i fokus de senaste årtiondena, sedan den mer traditionella marxism-leninismen blivit allt mer impopulär).


Iden om sekularisering och modernism som historiskt nödvändiga processer är ett närmast genomgående drag i nittonhundratalets historie- och samhällsvetenskap. Idén om moderniteten som präglad av alienation, förfrämligande och avförtrollning är inte riktigt lika allenarådande, men har ändå varit ett ständigt återkommande fenomen i arton- och nittonhundratalens samhälls- och kulturteori. Den återfinns som sagt hos den tidige Marx, liksom hos teoretiker som inspirerats av honom, som till exempel Walter Benjamin, och Hannah Arendt. Samtidigt ska man kanske inte överskatta Marx inflytande, även om det är det som numera brukar lyftas fram. Förfrämligandet var närmast allmängods i sekelskiftets och mellankrigstidens Tyskland, såväl till vänster som till höger. Till de centrala teoretiker som liksom Marx fortfarande citeras hörde Martin Heidegger, vars antimodernism åtminstone till viss del kan spåras tillbaka till Nietzsche. Idén kan också förstås mot bakgrund av romantiken, och författare som Herder och Schiller. Bland romantiska diktare och författare förstods avförtrollningen ofta tämligen bokstavligt, åtminstone på det metaforiska planet, som ett fördrivande av andar, älvor och gudar. Enligt Josephson-Storm kan den idé spåras åtminstone tillbaka till Chaucer. Det finns nog ingen riktig anledning att tro att den inte skulle vara ännu äldre. I sin romantiska version återfinns avförtrollningen också hos senare författare som Tolkien, och hos många av dem som inspirerats av honom. Hos Tolkien handlar det bland annat om hur först valar (Tolkiens gudar eller ärkeänglar) och sedan alverna undan för undan lämnar midgård åt människorna (jag skrev själv om detta i antologikapitlet ”Avförtrollningen av Midgård” för en del år sedan).

Vad Josephson-Storm, liksom många andra forskare de senaste decenniet, belyser är emellertid inte bara att denna typ av modernitetskritik har en lång historia. Istället framstår det nu snarare som att den är en del av moderniteten, i den mån man nu kan eller vill tala om en sådan. Vad Weber beskrev som avförtrollning har hela tiden följts av olika försök till återförtrollning, åtminstone från romantiken och framåt. Detta är inte bara ett motstånd, eller en reaktion. Istället är det en del av den diskussion där motsättningen definierats. Den kanadensiske filosofen Charles Taylor beskrev redan 1989 i Sources of the Self: The Making of the Modern Identity hur den moderna idén om indiden grundar sig i tre huvudströmningar: den rationalistiska, där individen i första hand är en rationell aktör, den expressivistiska, där individualitet i första hand handlar om självförverkligande och om att vara sann mot sig själv, samt slutligen förmoderna idéer från kristen och klassiskt grekisk filosofi.
File:Daniel-Dunglas-Home-levitation.jpg

Även med detta perspektiv har man dock länge kunnat tänka sig att vad Taylor beskriver som expressivism ändå innebär att det meningsfulla och förtrollade nu förläggs till den mänskliga världen, till kulturen och psyket, och inte längre till naturen och den yttre världen. En viktig trend i dagens kulturvetenskapliga forskning handlar dock om hur själva denna åtskillnad konstruerats kulturellt och idéhistoriskt. Människan är tveklöst en varelse i den naturliga världen, och den natur som idag omger oss är i stor utsträckning åtminstone delvis ett resultat av processer där människan medverkat. Josephson-Storms religionshistoriska bidrag till detta handlar bland annat om relationen mellan religion och studiet av religion. I den nya forskningen inom samhällsvetenskap och humaniora beskrevs oförmågan att separera människa och natur som ett tidigare mer primitivt led i det mänskliga tänkandets utveckling. De nya vetenskaperna spelade i sin egen självbild en väsentlig roll i rationaliseringen av den moderna världsbilden. Icke-kristen religion beskrevs ofta som ett ahistoriskt, närmast naturligt fenomen. Detta gällde inte minst kategorin naturreligioner, eller animism, till vilken man hänförde i stort sett alla trossystem utanför vad man uppfattade som den civiliserade världen. Dessa religioner placerades i allmänhet i början av den determinerade utvecklingsprocess där det sekulariserade västerlandet placerades i slutet.

När religionshistoriker som James Frazer beskrev äldre religioner skapade de också en förståelse för vad som kunde uppfattas som ett naturligt, förmodernt tillstånd. Det visar sig också att inte minst Frazer har haft ett betydande, och bestående, inflytande på nya religiösa och esoteriska rörelser, som t.ex. olika former av nyhedendom. Aleister Crowley beskrev t.ex. Frazers The Golden Bough som en av de böcker som haft störst inflytande på hans eget tänkande. Det som framträder i samtida religionshistorisk forskning är en bild av hur kristendomens minskade inflytande inte bara inneburit en sekularisering i meningen minskad gudstro, utan även öppnat vägen för nya religiösa röresler, som i sin tur konstruerats med inspiration hämtad inte minst från akademiska beskrivningar av andra religiösa system, inte minst buddhism, hinduism, förkristen religion från Europa och Mellanöstern, och de så kallade naturreligionerna. Ideer om själavandring får till exempel betraktas som allmängods i dagens västerländska samhällen, i minst lika hög grad som kristendomens ideer om himmel och helvete (se tidigare inlägg). Ska man tala om en sekularisering handlar det snarast om att religionen har gått från att vara en institutionaliserad samhällsövergripande struktur, till att bli mer av en fråga om individuellt val och självförverkligande. Ofta kan man också se spåren av tidiga västerländska beskrivningar av geografiskt eller kronologiskt avlägsna trossystem i moderna religiösa föreställningar i västerlandet, beskrivningar som ofta varit mer eller mindre felaktiga. Det gäller t.ex. den tidigare religionshistoriska idéen att mänsklighetens första utvecklingsstadium skulle ha varit matriarkalt, en tanke som från början baserade sig främst på en tankegång om att att patriarkala system skulle vara mer avancerade, men som sedan har romantiserats. 


Josephson-Storm beskriver också hur många av sekelskiftets och mellankrigstidens ledande forskare på olika områden själva ägnade sig åt occulta och nyreligiösa verksamheter. Vissa av den wienska positivisterna ägnade överraskande mycket energi åt att studera spiritistiska fenomen och gengångare i olika försök att empiriskt belägga dessas existens. Weber umgicks själv i esoteriska kretsar i mellankrigstidens Tyskland. I det tyskspråkiga Europa växte under årtiondena före och efter Första Världskriget också fram en stark kulturströmning som på en gång var antimodernistisk och kristendomsfientlig, och ofta även antisemitisk. Kretsar av intellektuella samlades kring personer som poeten Stephan George och mystikern Ludwig Klages. Inte minst element från den senares kritik av det moderna samhället kan kännas igen hos tänkare från Heidegger till Frankfurtskolan. I synnerhet Walter Benjamin - den tyska mellankrigsvänsterns kanske mest originella tänkare - var djupt inspirerad av esoteriska och apokalyptiska idéer från alltifrån judisk kabbala till Klages kosmiska cirkel, och via honom kan man nu ana en sådan bakgrund i flera centrala element i dagens kritiska kulturteori, inte bara i den som är inspirerad av Frankfurtskolan. 

Ytterst blir slutsatsen att avförtrollningen är ett slags myt, i den meningen att den är meningsskapande berättelse som bidrar till att strukturera en världsbild, i detta fall modernismens världsbild. Moderniteten har hela tiden innehållit en föreställningar som måste beskrivas som religiösa eller andliga. Det är betydligt rimligare att liksom Charles Taylor beskriva moderniteten som bestående av både en rationalistisk och en romantisk riktning. Det är den senare som nu visar sig innehålla ännu mer esoteriska element än vad man tidigare hade trott. Myten av avförtrollningen har intressant nog bidragit till att stärka båda sidor. Från rationalismens håll har sekulariseringsprocessen kunnat beskrivas som en del av en oåterkallelig och nödvändig historisk utveckling. För denna modernitets kritiker har myten om ett mer förtrollat förflutet kunnat fungera som utgångspunkt för att presentera sina idéer som återupplivandet av detta som ett alternativ till dagens avförtrollade värld. Samtidigt som avförtrollningen har tjänat tydligt mytiska funktioner i moderna samhällen kan man dock fråga sig om beskrivningen verkligen är helt felaktig, eller om Weber och andra faktiskt hade en poäng i att mening och andlighet alltmer förläggs till en subjektiv sfär och inom den enskildes psyke, istället för i en yttre värld. Även om så skulle vara fallet är det emellertid tydligt att detta inte har inneburit att andliga och religiösa element saknats i moderna samhällen, eller att vi skulle kunna utgå från att de är på väg att försvinna. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…