Jordan Peterson och Yuval Noah Harari: Publika intellektuella i YouTube-eran?

Det är intressant faktum att två författare som just nu återfinns på bestsellerlistor för nonfiction är de båda universitetsprofessorerna Jordan Peterson och Yuval Noah Harari. Det säger antagligen en hel del om hur människor i våra dagar söker efter vad som skulle kunna beskrivas som stora berättelser. Utan att uttala sig i rimligheten i deras utsagor kan man nämligen konstatera att båda på olika sätt tar sig an frågor som rör vad det innebär att vara människa idag. Harari blev känd som författare till en historia över de senaste 70 000 åren och har senare följt upp med en diskussion kring vart mänskligheten är på väg idag. Inte minst diskuterar han vad det innebär att vara människa i en tid då vi kommer allt närmare artificiell intelligens. Peterson är å andra sidan känd för sitt motstånd mot vad han beskriver som postmodernism, men också för levnadsråd till unga män baserade på tänkare som Jung, Nietzsche och Dostojevskij. Ytligt sett är de väldigt olika, och deras anhängarskara är till synes ännu mer olika. Man kan bara nämna en sådan sak som att Harari är vegan medan Peterson påstår sig leva uteslutande på biff, salt och vatten. Båda har dock en roll som gör dem till goda exempel på vad en politisk intellektuell skulle kunna sägas vara i en framväxande global offentlighet, om vi med 'publik intellektuell' menar en person som omsätter en akademisk eller intellektuell status som en plattform för att delta i samhällets reflektion och diskussion kring viktiga frågor. Harari är ett tämligen klassiskt exempel på en sådan person. Peterson sticker ut mer eftersom hans offentliga status är begränsad till en specifik publik som inte minst kännetecknas av sin konfliktfyllda relation till dagens kulturella och akademiska institutioner. Medan Harari bjuds in till Davos och får sina böcker rekommenderade av Obama uppfattas Peterson som en utmanare till samma etablissemang. Trots - eller kanske just på grund av - att de appellerar till radikalt olika målgrupper så är det värt att se på vad de har gemensamt. Det är där man hittar tidsandan.

Jag har skrivit om Hararis böcker ett par gånger tidigare, så jag ska inte fördjupa mig i det här. Hittills har jag undvikit att ta mig an Peterson, bland annat eftersom han har blivit en så kontroversiell person. Detta är dock i sig en orsak att se närmare på honom. Uppenbarligen erbjuder han något som tilltalar många. Vid första påseende kan man - som många har gjort - tolka det som att det handlar om att ge enkla svar. Hans lyssnarskara verkar också i hög grad överlappa med politiska populisters. Om något så verkar tonvikten i Petersons publik ligga ännu tydligare på unga män. Hans första berömmelse handlade också om hans motstånd mot universitetets direktiv om att använda genusneutrala pronomen. Det skulle med andra ord kunna handla om att ge akademisk legitimitet åt en rörelse som annars ofta saknar teoretiskt djup. Antifeminismen är fortfarande tydlig hos Peterson, men det är också tydligt att han nu använder sin popularitet för att sprida ett betydligt bredare budskap, ett budskap som i stor utsträckning handlar om hur människor - inte minst unga män - kan ta sig an uppgiften att leva i dagens värld. I stor utsträckning handlar det om en jungiansk tolkning av tillvaron.

Ser man till person och image finns en del intressanta likheter mellan Peterson och Harari, likheter som antagligen handlar om vad som krävs av en publik intellektuell i 2000-talets offentlighet. Även om den senare blev känd genom en bok är det inte svårt att hitta föreläsningar och intervjuer också med honom på YouTube. Hans image är eftertänksam och saklig, men det märks att han är en van föreläsare. Faktiskt bygger hans första storsäljande bok på hans föreläsningar i en universitetskurs om mänsklighetens historia. Peterson har hoppat över boken som mellanled och helt enkelt lagt ut sina föreläsningar för psykologistudenter på YouTube. Deras senaste böcker - som skrivits efter berömmelsen - har också vissa likheter i sin struktur. Detta märks redan i titlarna: 12 Rules for Life: An Antidote to Chaos, respektive 21 Lessons for the 21 Century. 

Går man tillbaka till vad de skrivit tidigare kan man emellertid också se vissa likheter. The Ultimate Experience: Battlefield Revelations and the Making of Modern War Culture, 1450–2000 (2008).  Maps of Meaning: The Architecture of Belief (1999). Maps of meaning diskuterar hur myter och religioner skapar mening i tillvaron. Redan här finns också Petersons fokus på kampen mellan ordning och kaos. Hararis senaste bok innan han gav sig på mänsklighetens samlade historia handlar om hur krigserfarenheter beskrivits i memoarer och liknande litteratur. Mer exakt handlar det om hur människor skapar mening i krig, och uppfattar krig som något som skapar mening i tillvaron. Han menar också att tanken om krigsupplevelsens som ultimat meningsskapande upplevelse är relativt ny, ett fenomen som vuxit fram sedan början av 1800-talet. Den tidigare dominerande tanken om kriget som det ultimata testet för människan påminner dock rätt mycket om Petersons idé om kampen som källa till mening. Även om Harari tydligt tar avstånd ifrån de idéer han beskriver här så är det påtagligt hur de har tagit sig an samma tema. Också mer generellt verkar mycket av vad de ger sina läsare handla om att försöka bringa ordning och mening i en kaotisk tillvaro. Intressant nog menar båda att en av de få saker som vi vet är verkliga är smärta. Om någonting kan känna smärta, då vet vi att det är verkligt.

Både Peterson och Harari tar sig också an religiösa och existentiella frågor. Peterson är i någon mening katolik, men när han talar om sin religion är hans angreppssätt påtagligt jungianskt. Det handlar om myter och symboler som snarare befinner sig i människans undermedvetna än i världen utanför, en skillnad som Peterson ibland verkar påtagligt ointresserad av. Harari har judisk bakgrund men avvisar helt tanken på en personlig Gud. Ofta låter han helt materialistisk. Det hindrar dock inte att han också utövar buddhistisk meditation, eller att hans tänkande och hans syn på medvetandet är tydligt buddhistiskt influerat. Här handlar det inte så mycket om drömmar och symboler som om att betrakta mänskliga narrativ som just myter, som meningsskapande berättelser, men ytterst inte som verkliga. Trots att Harari beskriver religioner och ideologier som fiktion och Peterson beskriver dem som djupa sanningar menar båda att mänsklighetens stora evolutionära fördel framför andra arter har varit vår förmåga att tro på myter och använda dem för att organisera oss själva och vår förståelse av tillvaron.


Någonstans kommer båda fram till samma centrala uppmaning, nämligen den klassiska frasen "Känn dig själv!" För att det ska vara möjligt att bringa ordning i tillvaron måste man först känna sig själv. Den som inte känner sig själv öppnar sig för yttre påverkan och manipulation. En stor del av Hararis oro för mänsklighetens framtid i en allt mer datoriserad värld är att algoritmerna i allt högre grad kan komma att känna oss bättre än vad vi själva gör. Detta lämnar oss helt öppna för manipulation. Kan man t.ex. tänka sig en meningsfull demokrati om människor reaktioner kan förutses och manipuleras av algoritmer? Petersons budskap bygger i hög grad på psykologen C.G. Jung, vars hela fokus var på introspektion. Hans politiska budskap handlar dock i hög grad om att utmana vad han beskriver som politisk korrekthet, alltså ett projekt som har att göra med hur utbildning och kontroll över det publika samtalet styr tänkande och politik. Ytterst handlar Petersons budskap om att återta kontrollen över den egna tillvaron, både som individ och som samhälle. Hans bild av postmodernismen verkar i hög grad vara den av en värld där allt flyter och där allt som är fast förflyktigas. Hararis varningar handlar också i stor utsträckning om att inte förlora kontrollen i en tid präglad av snabb teknikutveckling.

Gemensamt för både Harari och Peterson är att de adresserar frågor om vad det innebär att vara människa och dagens värld. Svaren är radikalt olika, liksom målgruppen, men frågorna ligger närmare varandra, och metoderna ännu närmare. Oavsett vad man tycker om dessa berättelser så är mitt intryck båda deltar i en global diskussion kring frågor som är centrala idag. Min poäng är inte att Peterson eller Harari skulle ha svaren. Däremot tror jag att de som fenomen har något att säga om den pågående kulturkampen, en kamp som går bortom både höger-vänsterskalans partipolitik och påståendet att de stora berättelsernas tid skulle vara över. Frågan är snarare hur nästa stora berättelse kommer att se ut, och svaret på den frågan kan komma att avgöras i en nära framtid, och de frågor som denna eller dessa berättelser måste besvara tycks vara de som diskussionen famlar efter just nu.