Fortsätt till huvudinnehåll

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänskligheten och uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen. Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redogörelse med många intressanta idéer och många viktiga frågor.

Harari börjar sin redogörelse för mänsklighetens historia för ungefär 70 000 år sedan, dvs. när homo sapiens sapiens började sprida sig norr om Sahara och till andra kontinenter. Han drar slutsatsen att någonting viktigt förändrades i homo sapiens sätt att vara ungefär vid den tidpunkten. Homo sapiens utvecklade en förmåga som inga andra djurarter har: förmågan att förändra våra samhällen och vårt sätt att leva utan att vårt DNA ändras. För andra arter krävs ofta genetiska mutationer för att de ska kunna anpassa sig till nya miljöer och ekologiska nischer. Homo sapiens har kunnat anpassa sig till i stort sett alla miljöer på jorden utan att vårt DNA har förändrats särskilt mycket. Det finns åtminstone en rimlig chans att vi snart kommer att kunna sprida oss också utanför planeten Jorden. Enligt Harari kan detta förklaras med utgångspunkt i vår förmåga att skapa mening och förändra samhällsorganisationen genom att berätta berättelser. Mytologier, religioner, ideologier etc formar symboliska universa som ger tillvaron mening och gör det möjligt för oss att organisera våra liv och våra samhällen. Jämfört med den biologiska evolutionen kan sådana berättelser förändras mycket snabbt. För att vara en så enkel beskrivning är detta på många sätt en utmärkt modell för att få övergripande förståelse för historien.

Det är alltså religionen - i en vid mening - som står i centrum för Hararis sätt att se på historia. I den meningen är den dominerande religionen idag dock inte någon av de klassiska världsreligionerna, utan humanismen, dvs. ett sätt att se på tillvaron där människan sätts i centrum och samhällen byggs på principer som mänskliga rättigheter, allas människors lika värde, medborgares demokratiska fri- och rättigheter osv. Även om denna religion historiskt har utvecklats i första hand ur en judisk-kristen och grekisk-romersk tankevärd, så skiljer den sig väsentligt från Gamla Testamentets eller medeltidens kristen värld i så måtto att det är människors vilja och värde som står i centrum, inte Guds. Ur denna synvinkel är dagens dominerande ideologier också riktningar inom humanismen, där kommunismen och fascismen betonar mänskliga kollektiv, medan den liberala demokrati som dominerat de senaste årtiondena istället betonar individen.

De senaste 70 000 åren har homo sapiens inte bara anpassat sig till olika miljöer utan också omskapat dem. Redan människans spridning som jägare och samlare bidrog till att förändra världen. I sin ursprungliga miljö var våra förfäder bara en art bland andra. När de spreds till andra delar av världen förändrade de sin omgivning, inte minst genom att konkurera ut eller på annat sätt utrota andra arter och sprida de arter som kunde samexistera med oss. Bland de arter som försvunnit samtidigt som homo sapiens spridits finns inte bara en mängd större däggdjur, som mammutar och sabeltandade tigrar, utan också våra närmaste släktingar, som neanderthalare och andra människoarter. Jordbruket innebar en ännu större förändring. Hela ekosystem ersattes med arter som människan behövde, eller som kunde anpassa sig till att samleva med oss. Inte bara människan spreds nu över världen. Arter som vete, ris, höns, och råttor kan anses ha dragit betydande evolutionär nytta av oss.

Harari är på många sätt bättre när han diskuterar framtiden, förhistorien (ett begrepp han inte använder eftersom han vill undvika gränsdragningen) och de riktigt långa tidsperspektiven, och sämre - eller åtminstone mindre intressant - när han diskuterar civilisationernas historia. Hans syn på homo sapiens sapiens blir ibland påtagligt negativ. Det är t.ex. inte så enkelt som att vi utrotade neanderthalmänniskorna. Nyare forskning visar på att majoriteten av dagens mänsklighet har också har neanderthalare bland sina förfäder. För Harari framstår det som rimligt att säga att de människor som levde som jägare och samlare levde lyckligare och mer fullständiga liv än människor i senare samhällen. I viss mening har han rätt i att de levde ett liv de var evolutionärt anpassade för och där de fick utlopp för en mångsidig mängd talanger. De kunde samtidigt vara jägare, örtsamlare, läderarbetare, läkare, sagoberättare etc. Samtidigt levde de betydligt kortare liv än vad vi gör. Barnadödligheten var hög och få sjukdomar gick att bota. De måste ha genomlevt en stor mängd personliga tragedier under ofta relativt kort livstid. Civilisationen har också gett mänskligheten helt nya möjligheter att ge utlopp för sina talanger inom t.ex. vetenskap och konst. På många sätt skulle detta rent av kunna ses som en definition, eller åtminstone en del av en definition, av mänsklig kulturell utveckling. Förändring innebär alltid att man förlorar något - vilket är en nog så viktig iakttagelse - men det är nog få av oss som skulle vara villiga att byta dagens tekniska, vetenskapliga, medicinska och kulturella nivå mot istidsmänniskornas. Detta är nog uppenbart för de flesta, men ironiskt nog kanske minst uppenbart för dem som i störst utsträckning får del av fördelarna.

Samtidigt är Harari tankeväckande både när han ser långt bakåt och långt framåt. På många sätt är det just de långa perspektiven och förmågan att ställa frågor och göra iakttagelser på den nivån som utgör styrkan både i Sapiens och Homo Deus. Också när man inte håller med honom är det nyttigt att få iakttagelser, historiska narrativ och frågeställningar presenterade i en skala där perioden mellan Saragon och Napoleon ter sig som det korta perspektivet. Inte minst gäller detta insikten att vår egen tid faktiskt är viktig också på den skalan. Det är nu som vi står på tröskeln till att sprida mänskligheten utanför planeten Jorden. Det är också nu som vi själva har skapar artificiell intelligens och har börjat utveckla metoder för att förändra vår egen och andra organismers genetik. Det finns alltså all anledning att fråga sig hur lång tid homo sapiens kan ha kvar som dominerande livsform på jorden, eller ens som art. Det finns flera anledningar att ställa den frågan: möjligheten att vi utrotas genom krig eller miljöförstöring finns helt klart, men det faktum att vi snart kommer att kunna förändra vårt DNA innebär att homos sapiens kan komma att förvandla sig själv till något annat. Vi är också redan nu kapabla att skapa artificiell intelligens som för specifika uppgifter är intelligentare än någon människa.

Under hela den historia vi känner genom skriftliga källor har homo sapiens sapiens varit den enda intelligenta varelsen på planeten. Det har heller inte funnits några verkligt väsentliga biologiska skillnader mellan medlemmarna i arten eller underarten homo sapiens sapiens. Fram tills för omkring 40 000 år sedan delade vi emellertid jorden med andra mänskliga arter och underarter, som t.ex. neanderthalmänniskor. De senaste runt 40 000 åren har vi varit ensamma. Om vissa människor nu skulle få radikalt andra egenskaper, t.ex. genom genetisk manipulation eller genom olika former av implantat (t.ex. biologiska, elektroniska eller mekaniska sinnen eller kroppsdelar, direktlänkar mellan hjärnan och datorer etc), skulle det innebära att vi för första gången på 40 000 skulle ha väsentliga fysiska skillnader mellan olika människogrupper, t.ex. i intelligensnivå eller i hur vi rent biologiskt/biotekniskt uppfattar verkligheten. Vad skulle det innebära om en liten del av mänskligheten t.ex. var genetiskt betingade att leva dubbelt så länge som andra och kunde kommunicera med varandra och med datorer via elektroniska implantat? Vad skulle det t.ex. innebära för det idag dominerande narrativet om alla människors jämlikhet?

Även om vi inte tänker oss en fullt så radikal utveckling har Harari ändå en poäng i att 1900-talets demokratiska utveckling har varit resultatet av en ekonomisk och politisk situation där en stor och lojal befolkning krävdes både för industrin och för armén. Arbetare har en förhandlingsposition. Lojalitet i krig kräver erkännande (som t.ex. skedde när rösträtten utvidgades i många länder efter världskrigen). Människor som gjorts arbetslösa genom robotisering har en väsentligt sämre förhandlingsposition.

En tanke som Harari presenterar är att ett nytt stort narrativ kan ta överhanden, t.ex. en datareligion för informationsåldern. Detta kan mycket väl bli ett narrativ där tanken om att vi alla är skapade lika, som det heter i den amerikanska självständighetsförklaringen, ersätts med den att vi alla evolutionärt har utvecklats olika. Vad hindrar oss från att också dra slutsatsen att inte längre betrakta människor som lika mycket värda, om vi nu alla är olika? Detta är inte någon given slutsats. Nästa narrativ kan mycket väl bli något annat, men det är en viktig insikt att det kan komma att förändras, och kanske redan har börjat förändras. Innom en nära framtid måste vi förhålla oss både till möjligheten att skapa genetiska och fysiska olikheter, och till olika typer av artificiell intelligens. Redan idag styrs vår vardag i stor utsträckning av olika typer av algoritmer. Det senaste presidentvalet i USA visade t.ex. hur Facebooks algoritmer för vad som syns i flödet kan ha en enorm inverkan på hur vi uppfattar världen. Det samma gäller Googles, och flera andra plattformars algoritmer. Höghastighetshandeln på världens börser kontrolleras också redan av algoritmer. I en nära framtid lär liknande system få en ökad kontroll över områden alltifrån matchmaking till medicinsk rådgivning och politisk marknadsföring. 

Var går gränsen när detta är bortom mänsklig kontroll? Vad händer med den enskilda människans kontroll över sitt eget liv när hon i allt högre grad överlämnar kontroll till icke-mänsklig intelligens (också jämfört med om samma kontroll överlämnas till andra människor). Den moderna demokratin har utvecklats och stärkts bl.a. i samhället där i princip självförsörjande småbrukare spelade en central roll (t.ex. 1800-talets USA och de nordiska länderna). Också en medelklass som fick ökad kontroll över sina liv genom utbildning och småföretagande spelade en stor roll. Det kan finnas all anledning att oroa sig för den liberala demokratins framtid när människor upplever allt mindre kontroll över sina egna liv. Mycket av demokratins styrka har också legat i fördelarna med decentraliserat beslutsfattande jämfört med centraliserat. Detta gäller dock mänskligt beslutsfattande. Vilka möjligheter kommer att öppnas för auktoritära regimer att decentralisera beslutsfattande till algoritmer istället för till människor, eller för att kontollera sina invånare genom en kombination av AI och sociala medier? Allt tyder på att bl.a. den kinesiska regeringen redan undersöker dessa möjligheter.

En central fråga här är vad som egentligen gör människan speciell. Harari verkar själv böjd att uppvärdera djuren i förhållande till människan, som han alltså uppfattar som mindre unik än vad man gör i traditionell humanism. Människan är knappast den enda varelse som har självmedvetande. Mycket tyder på att även många djur har det, trots att människan är mer intelligent. Samtidigt har vi redan nu skapat algoritmer som överträffar människans intelligens inom sina specifika områden; alltifrån schackspel till matematik. Ändå är dessa algoritmer inte alls självmedvetna. Faktiskt finns det ingenting som tyder på att vi skulle kunna skapa artificiellt medvetande i elektronisk form, oavsett hur långt vi kommer i utvecklingen av artificiell intelligens. Vi vet i själva verket väldigt lite om vad medvetandet är eller hur det uppstår, men den enda plats där det verkar förekomma på ett vetenskapligt observerbart sätt är biologiska hjärnor (vi ser inte medvetandet men vi vet att det finns där så länge hjärnan fungerar). Det är långt ifrån självklart att datorer kan bli medvetna, eller att mänskliga medvetanden skulle kunna överföras till datorer. Å andra sidan betyder inte det att medvetandet skulle innebära någon garanti för att mänskligheten överlever. Man kan mycket väl tänka sig en värld utan vare sig medvetande eller intelligens, eller en värld där datorer och algoritmer fortsätter att verka och reproducera sig, helt utan medvetande. På många sätt framstår detta som en fruktansvärd tragedi, åtminstone för den som utgår ifrån medvetandet – Guds eller människors – som det som gör kosmos meningsfullt.

På kortare sikt kan man fundera på vilka narrativ som är på väg att utvecklas idag. Harari kan själv sägas vara en röst i utvecklingen av nya, i viss mening post-humanistiska perspektiv på mänsklighetens öde och värde. Själv pekar han på Silicon Valley som en plats där framtidens religion kan komma att utvecklas, och ser narrativ födas där vikten läggs på utveckling för utvecklingens egen skull, både utvecklingen av mänskligheten som helhet, och av den enskilda individen, ofta i mer eller mindre transhumanistisk riktning. Transhumanism, teknikoptimism, biologi, och västerländsk buddhismtolkning blandas i en synkretism där han ser framtidens dominanta männsikosyn födas. Harari är nu själv en del av den processen, även om han ofta är mer negativ än många andra, men även detta gör honom både läsvärd och tankeväckande.Själv tilltalas jag inte minst av att han som historiker utgår ifrån en kulturell och narativ analysmodel även när han kombinerar den med en evolutionistisk. Det är allt för ofta som den här sortens frågor lämnas åt perspektiv som framställs som rent tekniska eller naturvetenskapliga.

TILLÄGG 2018-01-31: Hararis anförande i Davos 2018.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…