För en gångs skull håller jag helt med Åsa Linderborg. Svenska akademien är kanske inte helt immun mot tidens svängningar, men med all sin långsamhet - och bland annat just på grund av sin långsamhet - är den en av de mycket få verkligt oberoende institutionerna i svenskt kulturliv. Den har en betydande potential för eftertanke, en potential som den tyvärr inte verkar ha använt i sitt eget agerande de senaste åren.
När Akademien grundades av Gustav III var den en meritokratisk institution i en post-feodal värld. Akademiledamöterna skulle väljas på grund av sin kompetens, oavsett om de var adliga eller inte, och oavsett vilka beskyddare de kunde ha. Gustav III försåg också Akademien med status och tillgångar så att den skulle kunna agera verkligt oberoende, utan att behöva några andra beskyddare än kungen själv. Genom att överläggningarna gjordes hemliga kunde hela Akademien stå bakom alla beslut, och utomstående makthavare fick därför svårare att påverka enskilda ledamöter genom hot eller belöningar. Livstidsmedlemskapet gjorde att de inte behövde oroa sig för sin framtid efter sin tid i Akademien. Allt detta är avvägningar som är fullt relevanta än i dag, även om det nu är t.ex. politiska grupperingar, bokförlag och akademiska institutioner som Akademien måste försäkra sig om oberoende från, inte grupper inom hovadeln.
Just kungens beskydd av Akademien var dock ett inslag av den klientelism som var ett bärande element i 1700-talets samhälle. Kungen var Akademiens beskyddare och fick del av dess kulturella prestige, dess kulturella kapital om man så vill. Också Akademien har haft inslag av patron-klient-förhållanden där äldre ledamöter beskyddar yngre och där Akademien och dess ledamöter beskyddar författare och kulturella strömningar med finansiering och vägar till status. Sådant var normalt på 1700-talet. Det var så samhället fungerade. Idag är klientelism sådant som uppfattas som korruption. Idag skulle många ha sett Akademiens - och i synnerhet vissa ledamöters - beskydd av Forum, och av Jean-Claude Arnault personligen, som en skandal även om Arnault hade uppträtt perfekt. Dess värre har Arnault använt sin position på sämsta möjliga sätt. Utsattheten för dem som söker acceptans i grupper och hierarkier - t.ex. aspirerande poeter i det av Akademien beskyddade kulturlivet - är klientelismens mörka sida, och Akademien verkar under flera årtionden ha varit helt oförmögen att hantera den. Kanske är detta typiskt för ett samhälle där detta inte längre är en vanlig princip.
Horace Engdahls föga dolda beundran för Jean-Claude Arnault tycks innehålla ett slags längtan efter motsatsen till dagens jämlika svenska kultur, vare sig det är kungliga seremonier eller "gentlemannen" Arnaults sätt att leva. Kontakter, grindvakter och mentorskap spelar dock en stor roll inte bara i Akademiens av anakronistiska ritualer präglade kretsar, utan också i svenskt kulturliv i stort. Akademien är inte ensam om att ha stött och skyddat Forum och den så kallade kulturprofilen. Även om det helt klart är personer i Akademien som har hjälpt honom att skaffa sig den position som han sedan har använt för att komma undan med sexuella trakasserier så är det lika tydligt att den tystnadskultur kring dessa trakasserier som har gjort detta möjligt verkar inbegripa betydligt vidare kretsar. När Akademien nu har svårt att se sina egna brott mot normerna i 2000-talets Sverige, eller hålla takten i 2000-talets mediaklimat, är det kanske inte de relativt meritokratiska stadgarna från 1700-talet eller ens de gustavianska ritualerna, som är problemet. Detta är ett problem som stammar ur 1900-talets svenska kulturliv. Det handlar inte om svenska gustavianers vurm för Franska akademin, utan om svenska Akademiledamöter födda strax före mitten av 1900-talet som verkar hysa en osund beundran för en fransman som spelar på associationer till 1900-talets franska bohemeri och på en rätt modern osund form av "kulturell" manlighet. Det handlar också om hur dessa Akademieledamöter och den av dem beskyddade "kulturprofilen" under lång tid har kommit undan med detta på grund av den position som de byggt upp i 1900-talets svenska kulturliv och lyckats behålla in i 2000-talet. Just nu är det dock Akademien som drar till sig uppmärkssamheten, kanske eftersom den sticker ut i all sin långsamma anakronisktiska glans, kanske eftersom många hade väntat sig bättre just av Akademien.
Frågan är nu hur man kan gå vidare. Svenska akademiens förtroende hos allmänheten och den internationella litteraturvärlden är allvarligt skadat. Det skulle vara välgörande om de tidigare ständiga sekreterare som har bidragit till stödet till Forum och bortsett från problemen nu kunde lämna Akademien. Detta gäller i synnerhet Horace Engdahl vars förtroende nu måste sägas vara - med rätta - mycket lågt. De ständiga sekreterarna är de som är främst skyldiga till att detta har kunnat pågå under så lång tid utan åtgärd, och Engdahl verkar personligen ha bidragit väsentligt till att ge Forum och Arnault den position de fick i svenskt kulturliv. Kungen är kanske den ende som har auktoritet att ändra Akademiens stadgar. Paragraferna kring avgång ses just nu över. Det innebär att det kommer att bli möjligt att i ett svep tillsätta flera nya ledamöter. Dess värre är de kvarvarande ledamöterna inte de som har det bästa förtroendekapitalet att göra detta. Det skulle sannolikt vara bättre om kungen kunde ge sitt stöd till någon form av oberoende nomineringsförfarande. Bland andra Bo Rothstein har diskuterat att t.ex. Författarfonden, Vitterhetsakademien och de literaturvetenskapliga institutionerna skulle kunna spela en roll i ett sådant förfarande. Kanske vore det också en fördel om kungahuset i de här sammanhangen kunde företrädas av kronprinsessan. Hon kommer i framtiden att bli Akademiens första kvinnliga Beskyddare, och det kunde på många sätt vara en bra markering.
Det är också viktigt att bredden i Akademien ökas igen. Risken för ekokammare minskar som bekant i organisationer när de rekryteras ur en bredare grupp. Svenska akademiens rekryteringsunderlag har tvärtom smalnat av det senaste halvseklet. Traditionellt har stol nr.1 innehafts av en jurist, vilket av allt att döma hade kunnat vara en fördel de senaste åren. Det är positivt att det återigen sitter en teolog i Akademien. Kanske vore det också dags att återigen utnämna en eller flera Finlandssvenska ledamöter. Svenska akademien är trots allt menad att vara en akademi för svenska språket - inte bara för Sverige - och det är en smula ironiskt att den numera bara rekryterar från två tredjedelar av det geografiska område som Gustav III avsåg.
Kommentarer