Francis Fukuyama och historiens slut

Som läsaren säkert redan har noterat (jfr. tidigare inlägg) uppfattar jag Francis Fukuyamas The End of History and the Last Man  som en tämligen missförstådd bok. Fukuyamas diskussion kring tanken att världshistorien har en riktning har många poänger och är på många sätt fortfarande intressant läsning. Samtidigt är boken kanske ännu mer intressant på grund av sina misstag. Här finns nämligen också ett par stora problem. I efterhand är de lätt att konstatera att Fukuyama i början av 1990-talet såg onödigt positivt på den omedelbara framtiden. Han tycks ha uppfattat den demokratiska utvecklingen i större delen av världen - och kanske i synnerhet i Ryssland och Kina - som mer eller mindre given. Hans idéer har också kommit att förknippas med den amerikanska nykonservativa utrikespolitikens övertro på möjligheten att med hjälp av militärt våld införa demokrati på olika håll i världen. Ironiskt nog borde Fukuyama, att döma av hans egna resonemang i boken, ha varit bättre rustad än de flesta att förutsäga de mer problematiska sidorna i den internationella utvecklingen de senaste 20 åren, alltså den direkta motsatsen till den vanliga tolkningen av denna hans mest kända bok. Jag skulle också påstå att den fortfarande har en hel del att ge en läsare.

Mycket av det originella i Fukuyamas perspektiv har att göra med att han försöker förena liberalism med en av Hegel inspirerad syn på historien som en linjär rörelse. Redan projektet att göra en liberal läsning av Hegel är intressant. Här framträder en Hegel som kanske inte var någon modern demokrat - även om han enligt Fukuyama borde ha varit det i konsekvensens namn - men som ändå skiljer sig väsentligt från den Hegel som länge varit en av de huvudsakliga måltavlorna för kritiker av antiliberal filosofi, som t.ex. den som Popper levererade i Det öppna samhället och dess fiender. Här skiljer Fukuyama sig alltså väsentligt från de flesta liberaler i den anglosaxiska traditionen och har istället mycket mer gemensamt med europeisk kontinentalfilosofi. Nietzsche, Hegel och Kojeve är centrala referenser (Fukuyamas egna lärare inkluderade bl.a. Allan Bloom, Roland Barthes, Jacques Derrida och Samuel P. Huntington). I likhet med Hegel menar han att historien drivs framåt i en specifik riktning, en riktning som han identifierar med den liberala demokratin. Hegel menade att historien hade nått sitt mål i och med den preussiska rättsstaten. Det revolutionära Frankrikes seger över Europas äldre monarkier (som Hegel placerade i den historiska tiden vid Napoleons seger över Preussen i slaget vid Jena) innebar slutet på kampen mellan politiska system och segern för en statsform baserad på frihetens idé, som sedan ytterligare förverkligades i Kungariket Preussen. Fukuyama drar tanken ännu lite längre och menar att demokratins och rättsstatens idéer förenas i den liberala demokratin. Franska revolutionen har fortfarande en central ställning i historieskrivningen. Precis som Hegel uppfattar han den dock som en instabil extrem vars potential sedan förverkligats i ett senare systems syntes.

Ett centralt begrepp som Fukuyama hämtar från Hegel är thymos, ett grekiskt ord som ofta översätts med ära eller äregirighet. Detta är den egenskap som Platon ansåg att den ideeala statens väktare borde besitta. Hos Hegel bygger begreppet - i Fukuyamas läsning - på motsättningen mellan de materiella behoven och människans högre potential. Thymos innebär i första hand människans vilja att vara något annat än endast en maskin för behovstillfreställelse. Ekonomiska motiv och biologiska drifter räknas här till den första kategorin. Thymos handlar om människans vilja att höja sig över dessa och bli någonting mer; vare sig detta kommer till uttryck i en ambition att agera etiskt, att, i de klassiska filosofernas mening, leva ett gott - eudaimoniskt - liv, eller i en jakt på världslig ära. Tydligt thymotiska karaktärer är alltså t.ex. Napoleon och Caesar, men också Sokrates, Gandhi, Nietzsche och Martin Luther King, personer som alla ställt sina omedelbara behov åt sidan för att viga sitt liv åt ett ideal, eller en ambition att nå erkännande som krigare, erövrare, upptäcksresande, filosofer, politiker, eller vetenskapsmän. Ytterst handlar thymos inte om makt utan om att vinna erkännande, antingen erkännande av den handlande människan själv eller av ett ideal.

Historien började, enligt Hegel, den första gången en människa riskerade sitt eget liv för att besegra en annan och göra sig till dennes herre. Att riskera sitt eget liv och alltså all framtida behovstillfredställelse, för att vinna någonting abstrakt är för Hegel det som främst kännetecknar den thymotiska människan. Människosläktet delades därmed in i de som var beredda att riskera livet för att höja sig över mängden och de som föredrog att leva vidare som slavar. Ett samhälle med herrar och slavar är för Hegel inte bara det första utan också den det mest primitiva samhället. Det är också djupt otillfredsställande; naturligtvis är det otillfredsställande därför att slavarna förtrycks och inte erkänns som människor, men det är också otillfredsställande för herrarna eftersom det erkännande de vinner i första hand är ett som de tilltvingar sig från människor som de själva betraktar som underlägsna (och som innerst inne förmodligen hatar dem). Historien drivs inte i första hand framåt av herrarna, utan av de undertrycktas kamp för erkännande, antingen enskilt eller i grupp. Det är denna kamp som Hegels elev Marx sedan vände till en materiell kamp om kontrollen över produktionsmedlen, som kommer att fortsätta tills dess att proletariatet erövrat dem. För Hegel tar historien slut när en situation har uppnåtts där alla kan erkänna varandra som jämlika medborgare, det vill säga en situation där erkännandet blir allmänt och allas frihet kan garanteras. Franska revolutionen innebar ur detta perspektiv att folket riskerade sina liv för erkännande och därmed berövade aristokratin inte bara makten utan också möjligheten att göra anspråk på överlägsenhet som krigararistokrater. I historiens slut är samhället en rättsstat där alla är lika inför lagen och där strävan thymos kan tillfredsställas med fredliga medel, som strävan att vinna erkännande i en karriär som t.ex. statstjänsteman, vetenskapsman, filosof eller konstnär. Det är också denna typ av samhälle som Nietzsche karikerade i Zarathustras möte med de sista människorna, "de som gör allting smått".

Också för Fukuyama är strävan efter thymos avgörande. En av de stora fördelarna med den liberala demokratin är att thymotiskt drivna människor kan hänge sig åt politisk kamp utan att samtidigt hota fredan, eller ens andra medborgares frihet. Tvärtom handlar demokrati om en kamp om seger genom erkännande (i allmänna val). Också marknadsekonomin ger utrymmer för thymos. Det är inte för inte som entreprenören hör till vår tids hjältar: den som riskerar något för att vinna framgång. Han noterar också att flera av de konfliktlinjer som var på väg att växa fram i västerländska samhällen när boken skrevs handlar om just erkännande för olika grupper. Detta gäller kanske inte minst i USA där politiken de senaste årtiondena i hög grad har kommit att fokusera på bl.a. feminism, rasfrågor, minoriteters rättigheter osv. Jag tror att Fukuyama har rätt i att detta på djupet inte främst har att göra med ekonomiska frågor. Istället handlar det först och främst om rätten att erkännas som jämlika medborgare med samma rättigheter och samma rätt till respekt som de vita män som tidigare i historien monopoliserade många av de medborgerliga rättigheterna. Det är också därför som symbolfrågor så ofta kommer i fokus, som t.ex. hur människor beskrivs och bemöts. Fukuyama är själv ambivalent till detta. Å ena sidan ser han det jämlika erkännandet som en grundpelare i den liberala demokratin. Å andra sidan ser han en fara i att erkännande börjar betraktas som en rättighet snarare än som någonting som måste förtjänas, när det är just driften att förtjäna erkännande för vad man åstadkommit som driver utvecklingen framåt. Samtidigt ser han en betydligt större fara i driften till megalothymia, strävan att erkännas som överlägsen andra. Den liberala demokratin lämnar visserligen visst utrymmer för denna - t.ex. i näringslivet, forskningen och idrotten - men när denna strävan blir drivande i politiken står den i direkt motsättning till demokratin.

Till skillnad från Hegel ser Fukuyama inte politiken eller filosofin som det som gör utvecklingen ofrånkomlig. En värld enbart driven av filosofers, politikers och erövrares thymos skulle snarare påminna om Spenglers vision av en cyklisk världshistoria där kulturer föds, växer, når sin höjdpunkt och sedan dör bort; en värld där välståndet ger upphov till liknöjdhet och thymos bortdöende (Spengler stod betydligt närmare Nietzsche än Hegel i synen på önskvärdheten i en värld där thymos kanaliseras till fredliga ändamål). Vetenskapens och teknikens utveckling skapar däremot en riktning i historien där större och större delar av världen blir tillgängliga samtidigt som nya industriella produktionsmöjligheter uppstår. I synnerhet efter att den vetenskapliga metoden upptäckts för några hundra år sedan har mänsklighetens förmåga tilltagit väsentligt, och fortsätter att tillta. Tidigare i historien var det kanske möjligt för stater och grupper av människor att stoppa vissa tekniska lösningar eller begränsa vissa ideers spridning. Japan lyckades t.ex. relativt sent i historien isolera sig från mycket av utvecklingen i resten av världen. Kina gjorde också framgångsrika försök att minska det utländska inflytandet. Problemet med detta är att det också försvagar landet politiskt så mycket att det efter viss tid förlorar möjligheten att fortsätta politiken. Idag är det få länder som ens skulle försöka stänga sig mot teknisk utveckling. Några försöker få fördelarna med teknisk utveckling men undvika att vissa andra ideer sprids. Det är dock tveksamt i vilken utsträckning som detta fungerar.

Fukuyama menar dessutom att industrialiserade länder tenderar att utvecklas i liberal och demokratisk riktning. Industrialiseringen kräver att stora delar av befolkningen tillgängliggörs som arbetskraft. Under arton- och nittonhundratalen har den militära utvecklingen dessutom ställt krav på att en stor del av befolkningen tränas militärt. Värnpliktsarmeerna innebar också att aristokratins tidigare våldsmonopol upphörde och säkerställde en demokratisk utveckling. Vetenskaplig, teknisk och ekonomisk utveckling gynnas dessutom av ett öppet samhällsklimat där ideer kan prövas mot varandra, och där ekonomisk företagsamhet kan prövas på en marknad. Den medelklass som har vuxit fram genom industrialiseringen är också det bärande sociala skiktet i de liberala demokratierna. Trots detta verkar auktoritära stater kunna nå framgång i industrialiseringens inledningsfas, dvs. när det i första hand handlar om att kopiera mönster från länder som utvecklats tidigare, något som kanske till och med låter sig göras mer effektivt genom central planering än genom decentralisering i ett marknadsekonomiskt öppet samhälle. Exemplen på detta är många: Tyska Kejsarriket, Japan under Meijiperioden, Sovjet, Taiwan, Singapore, för att bara nämna några.

När Fukuyama skrev The End of History and the Last Man befann sig världen i en omfattande demokratiseringsprocess. Fascismen hade röjts undan som realistiskt alternativ i och med världskriget. Kommunismen röjdes undan kring 1990. De militärdiktaturer som under kalla krigets dagar hade dominerat stora delar av Sydeuropa och Latinamerika demokratiserades en efter en. Enligt Fukuyama ligger nyckeln till denna utveckling i behovet av legitimitet. En regim behöver stöd av en stor del av befolkningen för att kunna fungera. Under 1980-talet var det få medborgare i de kommunistiska staterna som faktiskt trodde på kommunismen som ideologi, eller på regimens lojalitet mot den. De flesta av de militära diktaturerna hade aldrig erbjudit mer än stabilitet åt befolkningsmajoriteten, och materiella fördelar åt den militära eliten. Den liberala demokratin är dock helt överlägsen dessa alternativ både när det gäller materiell utveckling och stabilitet. När det gäller thymos ger den minst lika stora möjligheter till framgång för den enskilde, och öppnar dessutom sådana vägar för hela befolkningen, inte bara för en liten elit av partimedlemmar eller motsvarande. När statssocialismen ifrågasattes öppet samlades därför nästan genast stora mängder människor mot systemet, samtidigt som mycket få var beredda att försvara det. På Balkan utlöste kommunismens fall snart militära konflikter, men i större delen av Europa har länder som tidigare varit svurna fiender istället förenat sig i en fredligt liberaldemokratisk union. "Historiens slut" tycktes alltså vara nära.

Frågan är nu i vilken mån Fukuyamas bild av historien står sig efter ett par årtionden av mindre självklart demokratisk utveckling. Många av de länder som nu tycks gå mot mer auktoritära system eller "icke-liberal demokrati" är just sådana som inte hör till de mest utvecklade i ekonomiskt hänseende. Liksom Japan och Öst- och Centraleuropa under första halvan av 1900-talet domineras de av människor som i viss utsträckning formats inan demokratin stabiliserats, och som alltså agerar efter en i viss mening fördemokratisk världsbild. Länder som Ungern och Ryssland saknar demokratisk historia och har inte hunnit stabiliseras som demokratier. Det är alltså inte överraskande om demokratin därför är mindre stabil och lättare att hota. Inte heller demokratin på EU-nivå kan betraktas som fullt ut stabiliserad ur historiskt perspektiv. Under de få årtionden som den har existerat har den helt tydligt inte hunnit etablera sig som legitim bortom allt ifrågasättande bland medborgarna. Trots likheterna skulle den populistiska utvecklingen i etablerade demokratier, som USA eller Sverige, kunna beskrivas som en utveckling inom den liberala demokratins ramar. Även om en sådan trend kan driva utvecklingen bakåt tillfälligt behöver den alltså inte innebära att vi inte generellt sett går mot en mer etablerad liberal demokrati. Personligen är jag dock tveksam. Den liberala demokratin må vara det mest framgångsrika, och inte minst fredliga, system som mänskligheten hittills utvecklat, men det betyder inte att det inte kan gå förlorat i ett eller flera länder. Före 1914 framstod en omfattande utveckling av auktoritära och totalitära system i tidigare liberala stater som Tyskland som närmast otänkbar. Ändå är det vad som skedde inom bara ett par årtionden. Tekniska och vetenskapliga framsteg må vara enkelriktade, men politiska institutioner är i högsta grad möjliga att bryta sönder, inte minst när - som i mellankrigstidens Tyskland - megalothymia får fritt spelrum.

När det gäller utvecklingen i Kina berör Fukuyama den bara i förbigående i The End of History and the Last Man. Han verkar också ha föreställt sig att utvecklingen där skulle påminna om den i Sovjet. Demonstrationerna på Himmelska Fridens Torg hade visserligen slagits ned men kunde ändå ses som början på en ny utvecklingsriktning och regimen hade allt tydligare accepterat en allt större frihet för marknaden. Det var lätt att tänka sig att demokratiska reformer skulle tvingas fram med tiden. Nu blev det inte så. Istället visar utvecklingen i Kina tydliga tecken på att möjliggöra ekonomisk tillväxt och utveckling utan någon åtföljande demokratisk utveckling. De senaste åren har makten i den absoluta toppen dessutom centraliserats på nytt och president Xi visar alla tecken på att börja bygga upp det slags personkult som generationen efter Maos skräckvälde tenderade att undvika. Kinas utveckling kan visserligen ses som ännu ett exempel på planerad tillväxt i ett auktoritärt land, men frågan är varför vi egentligen skulle tolka det så. Ger dagens Kina verkligen mindre utrymme för thymos än t.ex. dagens USA? En stor del av den populistiska utvecklingen i USA verkar ha att göra med att en stor del av befolkningen inte längre upplever att deras förväntningar på den amerikanska drömmen kan uppfyllas. Samtidigt verkar den kinesiska regimen fullt förmögen att leverera såväl tillväxt och stabilitet som möjligheter till personligt erkännande och framgång, också för andra än den högste ledaren. Regimerna i länder som Kina och Ryssland söker samtidigt efter alternativa vägar till ideologisk legitimitet utanför den liberaldemokratiska ideologin. Inspiration hämtas från allt från nationalism till konfucianism. Det råder ingen tvekan om att alternativa ideologiska system kan konstrueras. Frågan är snarare om system som bygger på dem också kommer att kunna tillfredsställa den moderna människans ambitioner i en utsträckning jämförbar med den liberala demokratin.

Ytterst finns också frågan om den postindustriella ekonomin och teknisk-vetenskapliga utvecklingen är lika fördelaktig för liberal demokrati som den industriella epoken var. Dagens framtidsvisioner tecknar en värld där stora delar av befolkningen är ekonomiskt överflödig och måste försörjas av systemet snarare än bidrar till det. Frågan är hur en sådan samhällsgrupp skulle kunna mobilisera för politiska krav. Den militära utvecklingen har gjort den industriella epokens värnpliktsarméer överflödiga. Vissa perkar rent av på en utveckling mot en helt automatiserad militär med robotar, drönare och andra helt autonoma tekniska lösningar som kan fungera utan mänskliga soldater. Redan möjligheten att göra enskilda militära insatser helt utan att behöva legitimitet ens i de egna soldaternas ögon har ytterst oroväckande implikationer; en armé helt utan moraliska betänkligheter skulle plötsligt vara möjlig (se t.ex. denna text av framtidsforskaren Anders Sandberg ). Stora fördelar finns fortfarande för de länder som har ett välfungerande utbildningssystem och som erbjuder karriärmöjligheter åt alla sina invånare, inte enbart för vissa grupper. Detta gäller så väl för kreativa tekniska och ekonomiska lösningar som för politiska kariärer. Ekonomin fungerar tvivelsutan bättre i ett rättssäkert och förutsägbart system. Såväl Fukuyama som Hegel tycks alltså ha väsentliga poänger när det gäller rättsstaten och likhet inför lagen. Frågan är dock om det samma gäller demokratin. Jag är som sagt inte övertygad om att den liberala demokratins överlevnadschanser är givna. Tvärtom tror jag att det är i högsta grad viktigt att försvara den och försöka hitta vägar för att förbättra dess överlevnadschanser. Ett öppet samhälle är sannolikt den modell som gör mänskligheten bäst rustad för att möta de utmaningar som vi står inför, men det innebär inte att dess fortlevnad är given.

Tanken att historien skulle ha nått sin fullbordan i slaget vid Jena framstår i efterhand som närmast ofattbart naivt, ens om man uppfattar det enbart som att kampen mellan alternativa system skulle nått sitt slut. Idén om kungadömet av Guds nåde var visserligen på väg ut i väst, men 1900-talet skulle ändå helt präglas av kampen mellan olika alternativa politiska system, även om de alla utgick ifrån människan som grupp eller som individ. Hegels beundran för Napoleon, och sedan för det preussiska kungariket, ter sig snarare som ett slags blindhet, en oförmåga att se bortom den egna historiska kontexten, ens när man förmår se de omfattande förändringar som låg bakom den i närhistorien. Ett par årtionenden efter publiceringen ter sig Fukuyamas tes om historiens slut redan tämligen naiv, även om den fortfarande går att försvara. Om det alls finns intelligent liv på jorden om 200 år är det kanske troligt att de kommer att uppfatta den som minst lika naiv som tanken att historien tog slut i slaget vid Jena. Det finns ingen verklig anledning att inte tro att det närmaste århundradet kommer att innefatta minst lika omfattande förändringar som det föregående (även om vi kan hoppas att det kommer att bli fredligare). Samtidigt tycks vår samtid ha stora svårigheter att föreställa sig en utveckling som sträcker sig bortom vårt eget politiska och ekonomiska system, ens så långt som att kunna föreställa oss lösningar på dess inneboende problem för att kunna förbättra det och dess överlevnadschanser. Detta är på många sätt oroväckande. Om vårt samhälle inte är historiens fullbordan - och det tror jag inte - så måste vi åtminstone försöka se tillräckligt långt framåt för att kunna diskutera lösningar på dess inneboende problem.


(Bilder: Fransk soldat med erövrad prussisk flagga vid slaget vid Jena. Napoleon. Berlinmuren).