Fortsätt till huvudinnehåll

Den gamla regimen och revolutionen

Alexis de Tocqueville är framförallt känd för sin bok Demokratin i Amerika  där han på 1830-talet beskrev och analyserade demokratin i USA och förutsättningarna för den. På många sätt utgör den ett pionjärverk både i förståelsen för det amerikanska politiska systemet och i forskningen kring civilsamhällets betydelse för demokratin.

Ett minst lika viktigt verk som Demokratin i Amerika är dock hans analys av sitt eget hemland Frankrike i L'Ancien Régime et la Révolution - "Den gamla regimen och revolutionen" -
från 1856. Medan hans bok om den amerikanska demokratin handlade om att studera det bästa tillgängliga exemplet på en något så när stabil representativ demokrati handlar Den gamla regimen och revolutionen om att förska hitta orsakerna till det förrevolutionära Frankrikes kollaps. För de Tocqueville var demokratin en historiskt nödvändig utveckling. Samtidigt var Franska revolutionen en katastrof. Följaktligen såg han det som sin uppgift att inte bara förklara utvecklingen, utan också att hitta lösningar för att skapa en stabil demokrati som samtidigt möjliggjorde personlig frihet och rättssäkerhet. Han placerar sig alltså tydligt i ett liberalt eller liberalkonservativt politiskt sammanhang, och tjänstgjorde också en period som liberal delegat till nationalförsamlingen och som utrikesminister under den kortlivade Andra Republiken.

Alexis de Tocqueville var utbildad jurist, men hans böcker gör honom på många sätt till en föregångare till modern samhällsvetenskap, och i synnerhet till statsvetenskapen. I Den gamla regimen och revolutionen grundar han sina resonemang på vad som förefaller vara ett gediget forskningsarbete i juridiska arkiv, framförallt från den förrevolutionära administrationen. Hans tes är att revolutionens orsaker stod att finna inte bara i den gamla regimens brister utan att de flesta av de förändringar som brukade tillskrivas revolutionen i allt väsentligt hade utvecklats redan före den.

Tydligast är detta med den centralisering och juridiska homogenisering som senare har kommit att uppfattas som så typiska för Frankrike. Denna hade emellertid gått tämligen långt redan under kungariket. Frankrike var inte längre de splittrade feodala samhälle som det hade varit några hundra år tidigare. Också i provincerna fattades de flesta beslut av tjänstemän som tillsatts av centralmakten. Såväl adeln som städernas rådsförsamlingar hade redan åsidosatts och deras gamla friheter och privilegier återstod på sin höjd som formalia. Beslut fattades i första hand av de kungliga intendenterna, tjänsemän som i allmänhet rekryterades ur borgerskapet eller bland nyadlade familjer Här påminner de Tocquevilles analys i mångt och mycket av den som skulle utvecklas ytterligare av Norbert Elias ungefär hundra år senare. Att söka revolutionens förutsättningar i relationen mellan lokalsamhällets självstyrande organ och centralmakten påminner också om Theda Skocpols analys av orsakerna bakom revolutionerna i Frankrike, Ryssland och Kina (se tidigare inlägg). Precis som de Tocqueville drar hon slutsatsen att en viktig förutsättning var att den lokala organisationen existerade, men också att centralmaktens försvagande av den var en av revolutionernas viktigaste orsaker.

Till skillnad från vad Marx skulle hävda i Das Kapital (som publicerades runt 30 år efter Den gamla regimen och revolutionen) såg de Tocqueville inte revolutionen som den borgerliga klassens maktövertagande från aristokratin eller som en kamp om makt över produktionsmedel. De Tocqueville fokuserade på institutioner, inte på ekonomi. Centralt i hans analys var att den gamla feodaladeln redan hade förlorat både det mesta av sin makt och sin gamla funktion i rikets styrelse, men samtidigt hade behållit sina privilegier, som t.ex. befrielsen från att betala de flesta skatter. Det var situationen med privilegier utan godtagbar legitmitet som fick den gamla regimen att framstå som fick L'Ancien Régime att framstå som korrupt. Det är värt att notera att revolutionen bröt ut just efter att rikets ständer samlats i Paris eftersom kungen var i behov av ökade skatteintäkter, samtidigt som två av de tre stånden var befriade från en stor del av skatterna. Det var också just mot kungen, den gamla adeln, och prästerskapet som revolutionen riktade sig, inte mot det borgerskap och den ämbetsmannaadel som på många sätt redan hade blivit de bärande skikten i samhället. Det som rensades bort var inte det rådande styrelseskicket utan de sista resterna av ett på de flesta sätt redan avskaffat samhällssystem. Detta framgick ännu tydligare efter Napoleons maktövertagande: monarkin återinfördes, men utan omfattande adelsprivilegier och med allmän likhet inför lagen.

Trots att revolututionens radikaler ofta var både antiklerikala och närmast kristendomsfientliga menade de Tocqueville även att motstånd mot kristendomen eller kyrkan aldrig var någon drivande kraft i revolutionen. Före revolutionen hade aristokratin varit den minst religiösa gruppen i samhället, medan folkets majoritet hade haft en betydligt starkare anknytning till religionen. Skälet till att kyrkan blev en sådan måltavla för revolutionärerna var istället att den hade blivit en del av det statliga privilegiesystemet och uppfattades som en representant för den världsliga makten. Här märks det också att de Tocqueville själv samtidigt var kristen och förespråkade en starkare åtskillnad av kyrka och stat.

Ett annat skäl till revolutionens radikala avståndstagande från det tidigare samhällets bärande ideer finner han i de franska intellektuellas förhållande till det övriga samhället. Här jämför han med Storbritannien och Tyskland och finner att i synnerhet i Tyskland var intellektuella och akademiker i högre grad knutna till den statliga administrationen och inte minst till utbildningsväsendet. Goethe var t.ex. minister i Weimar. I så väl Storbritannien som i Tyskland var ledande filosofer och intellektuella ofta också knutna till universiteten. I de förrevolutionära Frankrike saknades sådana kopplingar. Ledande intellektuella som Rouseau och Voltaire saknade helt politisk och administrativ erfarenhet, vilket enligt de Tocqueville ledde till en verklighetsfrånvänd analys som senare kunde nära revolutionens extremer. Problemet var inte att de kritiserade den rådande ordningen - det gjorde de Tocqueville ofta själv - utan att de gjorde det utan att kunna utgå ifrån någon grundläggande förståelse för hur politik fungerar. Detta kan jämföras med den amerikanska revolutionen, där de flesta medborgare redan hade erfarenhet av att delta i styret åtminstone i sina lokalsamhällen, och där revolutionen kom att utgå ifrån försvaret och utvidgandet av existerande fri- och rättigheter, istället för om ett radikalt brott med den tidigare juridiska ordningen. Detta var för de Tocqueville också en del av förklaringen till att den amerikanska republiken kunde överleva så länge, medan Första Republiken i Frankrike bara varade i runt ett decennium och under den tiden hann gå igenom ett antal olika konstitutioner och politiska system.

Här kommer alltså de Tocquevilles konservativa sida fram ovanligt tydlgit. Samtidigt tar han emellertid också avstånd ifrån den samtida reaktionären i Frankrike, och befann sig politiskt mycket långt ifrån samtida franska legitimister som Joseph de Maistre. Typisk för hans inställning är hans ironiska konstaterade att aristokratin hade hört till de minst religiösa samhällsskikten unde L'Ancien Régime. Efter revolutionen var de plötsligt de mest religiösa, helt enkelt eftersom de hade kommit till insikt om att deras gamla privilegier endast kunde legitimeras med utgångspunkt i en ideologi där makten ansågs utgå ifrån Gud. I sitt eget politiska liv intog de Tocqueville ett slags moderat mellanställning mellan radikaler och reaktionärer. Huvuddelen av hans egen politiska verksamhet inföll under Ludvig Filips konstitutionella monarki och under Andra Republiken. Hans politisk-filosofiska projekt handlade om att undvika politiska sammanbrott som revolutionens skräckvälde för att istället bygga stabila konstitutionella stater som samtidigt möjliggjorde personlig frihet och representativ demokrati och medbestämmande. På många sätt är detta det projekt som ledde fram till senare tiders liberala demokrati, och just därför är de Tocqueville en av de viktigaste filosoferna i dess idéhistoria. Samtidigt är det, som bland annat Pierre Birnbaum har beskrivit (se tidigare inlägg), tydligt att hans hemland Frankrike fortfarande står längre ifrån det idealet än de många andra, mer konstitutionella, liberala demokratier som t.ex. Tyskland eller Nederländerna. Det centralistiska arvet är fortfarande märkbart i Frankrike.

___________________

Jag har även tidigare skrivit en del om Alexis de Tocqueville, t.ex. den understreckare som jag skrev för en del år sedan (länk). Tidigare blogginlägg om de Tocqueville finns här

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…