Akademiska synpunkter

För runt fem år sedan publicerade jag en essä  i  Tidningen Kulturen  om finsk-svensk minnespolitik under titeln ” Minnet av Finland ” . Redan då hade jag börjat fascineras av den svenska och finska relationen till vår gemensamma historia, med allt vad det innebär av relevans för identitetsuppfattningar i samtiden.  Då visste jag naturligtvis inte att jag skulle tillbringa tre och ett halvt år (2013-2017) som universitetslektor vid universitetet i Jyväskylä i Centrala Finland. Det blev intressanta och utvecklande år, både som en tid i en trevlig och intressant akademisk miljö och som den första period då jag har bott utomlands. Finland och Sverige är på många sätt väldigt lika. När man som svensk bor i Finland slås man hela tiden av hur likt landskapet är det svenska. Detta har blivit särskilt påtagligt sedan jag nu flyttat till Norge. Norska landskap är ofta väsentligt mer spektakulära. I Centrala Finland, liksom i stora delar av Sverige, präglas landskapet a...

En av de viktigare pionjärerna för svensk kultur- och folkbildningspolitik var filosofie doktorn Valfrid Palmgren, verksam bl.a. som bibliotekspolitisk expert under den konservativa regeringen Lindman 1906-1911. Palmgrens biblioteksutredning ledde bl.a. fram till etableringen av det första statliga stödet till studieförbundsverksamhet. Hon betonade bl.a. vikten av att sådan verksamhet skedde i nära koppling till allmänna bibliotek, och inom ramen för självständiga organisationer istället för som en integrerad del av politiska och religiösa organisationers egen verksamhet. I praktiken blev den mest bestående konsekvensen att studieförbunden etablerades som separata organisationer, med början i ABF:s grundande följande år. Det finns dock all anledning att fördjupa sig mer i Palmgrens egen visioner för biblioteks- och folbildningsverksamheten: “Ja, jag vill gå så långt, att en uppfattning för  att vittna om bildning icke får vara mig inpräntad af andra, utan jag bör själf genom ...

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet. Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarska...

För den som eventuellt är intresserad av förhållandet mellan svenska staten och Svenska kyrkan, eller av komplexa relationer mellan stat och civilsamhälle i allmänhet, finns mitt paper om skiljandet mellan Svenska kyrkan och staten nu tillgängligt på internet ( PDF här ), tack vare International Society of Third-Sector Research som har publicerat det i sin serie Working Papers. "During most of the 20th century, the Church of Sweden was a typical example of a northern European national established church. The separation of church and state in Sweden had been discussed repeatedly during most of the century, without reaching an overall solution. However, in the early 1990’s, a compromise was reached, and the relationship between church and state in Sweden was transformed, simultaneously changing the nature of the Church of Sweden itself by apparently transferring it from the public sector to the private sector. This paper offers an analysis of this reform, which came in effect in...

När det franska presidentvalet var över drog en lättnadens suck över Europa. Emmanuel Macron har beskrivits i ett tonläge som på många sätt liknar reaktionerna på valet av Obama till USA:s president eller Justin Trudeaus valseger i Kanada. Framtiden ser onekligen ljusare ut med Macron i Elyséepalatset än vad den hade gjort med Le Pen och jag önskar honom helhjärtat lycka till i det kommande valet till nationalsförsamlingen. Samtidigt är det viktigt att se att någoning verkligt nytt har hänt i och med valet av Macron. Det handlar inte bara om någon etablissemangets seger över en populistisk utmanare. Tvärt om gick segern till en utmanare som inte representerar något etablerat parti, inte ens ett så halvetablerat parti som Front National. Ska man jämföra med svenska förhållanden så är Macrons nystartade parti kanske närmast jämförbart med Junilistan. Vi talar om ett parti som är startat av personer med etablerad ställning i offentligheten, men profilerat som en ny kraft som oberoe...

Bland de mest lyckade försöken att definiera fascism som jag har läst är Umberto Ecos essä Ur-Fascism från 1995 . Han inleder med några av sina egna upplevelser från sin barndom i fascismens Italien: “In 1942, at the age of ten, I received the First Provincial Award of Ludi Juveniles (a voluntary, compulsory competition for young Italian Fascists—that is, for every young Italian). I elaborated with rhetorical skill on the subject ‘Should we die for the glory of Mussolini and the immortal destiny of Italy?’ My answer was positive. I was a smart boy.” Eco gör inget försök att hitta en minimidefinition av de italienska fascismens ideologi. Istället menar han att ”fascism ” , snarare än t.ex. ”nazism” eller ”falangism” blev det övergripande paraplybegreppet för denna typ av rörelser och regimer just eftersom den italienska fascismen på ett så påtagligt sätt saknade en enhetlig och konsekvent ideologi. Likheten mellan fascistiska rörelser och riktningar betraktar han som en...