lördag, augusti 05, 2017

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskapets natur. Med tiden får man ett visst avstånd till det egna landet, också mentalt, men det är ändå betydligt lättare idag att delta i samhällsdebatten på avstånd än det var för bara några årtionden sedan.

När jag bodde i Finland hade jag rösträtt i tre allmänna val: kommunalvalet i Jyväskylä kommun, riksdagsvalet i Sverige (där jag röstade i Stockholms stads valkrets, eftersom min senaste svenska adress var i Årsta), samt valet till Europaparlamentet (där jag kunde välja om jag ville vara med och välja Sveriges eller Finlands representanter). Som svensk medborgare boende i Norge får jag rösta i fyra val: kommunalvalet i Bö i Telemark, fylkesvalet i Telemark, riksdagsvalet i Sverige, och valet av Sveriges representanter i Europaparlamentet. Eftersom Norge saknar representation i Europaparlamentet har mina norska kollegor ingen rösträtt i det senare valet, även om många EU-regler i praktiken också gäller i Norge, eftersom även Norge omfattas of European Economic Area.

Man skulle kunna tro att detta medborgarskap på avstånd är något ett undantagsfall, och så är det naturligtvis i teorin, men det är långt ifrån någon ovanlig situation i dagens Europa.  I början av 2015 bodde 15,3 miljoner EU-medborgare i ett annat EU-land än det de var medborgare i. Samtidigt hade EU 19,8 miljoner invånare som var medborgare i något land utanför EU (enligt Eurostat). Samma år bodde drygt 660 000 svenska medborgare utanför Sverige. I slutet av 2011 bodde enligt SCB samtidigt 650 000 utländska medborgare i Sverige (detta var, om jag förstår SCB rätt, fråga om personer som inte samtidigt var medborgare i Sverige). Det rör sig med andra ord inte om någon oväsentlig andel av vare sig befolkningen eller det totala antalet medborgare.

I Sverige är det ju som bekant relativt lätt att bli medborgare. De som inte är medborgare är för det mesta antingen relativt nyinvandrade eller sådana som av någon anledning väljer att inte bli medborgare, t.ex. eftersom vissa andra länder inte tillåter dubbelt medborgarskap, och de alltså skulle riskera att förlora ett annat medborgarskap. I t.ex. Finland är kraven högre, och det krävs bl.a. att man talar finska eller svenska, vilket i sig kan vara en svårighet för många. I Finland råder dessutom allmän värnplikt för manliga medborgare mellan 18 och 30, och det gäller även för män som invandrat och blivit medborgare i de åldrarna. I Norge tillåts som regel inte dubbelt medborgarskap, och den som är medborgare kan dessutom - åtminstone i teorin - kallas till värnpliktstjänstgöring. I USA är medborgare sketteskyldiga, även då de bor utomlands. I Sverige finns det däremot, så vitt jag vet, inga specifika juridiska skyldigheter förbundna med medborgarskapet.

Man kan om, man vill se diskrepansen mellan invånare och medborgare som en praktisk komplikation snarare än som en teoretiskt relevant faktor. Ett land där en stor del av invånarna inte är medborgare är knappast en demokrati, ens om medborgarna har fulla demokratiska rättigheter. Samtidigt lever vi i en värld där många flyttar mellan länder flera gånger under en livstid. Det faktum att man bor och arbetar på en plats innebär inte att man tanker stanna där återstoden av livet, eller att ma  vill ändra sitt medborgarskap. Jag har själv inte just nu några tankar på att säga upp mitt svenska medborgarskap, trots att jag nu bor i ett land som inte tillåter dubbelt medborgarskap.

Samtidigt kan ett lands regering anses ha ett ansvar för sina medborgare också då de bor utomlands, t.ex. om de råkar i svårigheter, eller om de anklagas eller döms för brott. Åtminstone måste man säga att regeringen kan ställas till ansvars inför också dessa medborgare, eftersom också vi har rösträtt. Det är heller inte så att politiska beslut i hemlandet enbart påverkar dem som bor där. Ett mycket tydligt exempel på detta var den brittiska EU-omröstningen, där personer som hade bott utomlands under lång tid saknade rösträtt, även om britter boende i andra EU-länder hörde till dem som blev mest personligen påverkade av beslutet. Detta kan också användas som argument för att utlandsboende medborgare verkligen bör ha rösträtt, något som de i de flesta länder också har. Också dessa regler varierar kraftigt från land till land.

Är skillnaden mellan medborgare och invånare någonting som man borde ta större hänsyn till i den politiska teorin och i planeringen av framtidens demokrati och välfärdssamhälle? Så borde det rimligen vara, åtminstone i den meningen att vi måste kunna tänka oss en demokrati som fungerar också i ett globaliserat samhälle. Vilket ansvar har staten egentligen gentemot sina medborgare, och hur skiljer det sig från det ansvar som den har gentemot invånare och skattebetalare (där den senare gruppen rimligen också innefattar juridiska personer)? Vilket ansvar har medborgarna gentemot staten? Om medborgarna ytterst äger staten så är det någonting annat än att invånarna eller skattebetalarna äger den. Det är hur som helst medborgarna som har till uppgift att utkräva ansvar av politikerna när det kommer till allmänna val. För svenska medborgare gäller detta oavsett var vi bor.

När man diskuterar frågan om hur lätt eller svårt det bör vara att bli medborgare finns det också all anledning att sätta detta i samband med vad medborgarskapet innebär, vilka skyldigheter och rättigheter det för med sig för medborgaren, men också vilka skyldigheter det för med sig för staten, inte minst då det gäller medborgare som vistas utomlands.

Inga kommentarer: