Fortsätt till huvudinnehåll

Sverige och Finland, hundra år efter Finlands självständighet


För runt fem år sedan publicerade jag en essä Tidningen Kulturen om finsk-svensk minnespolitik under titeln ”Minnet av Finland” . Redan då hade jag börjat fascineras av den svenska och finska relationen till vår gemensamma historia, med allt vad det innebär av relevans för identitetsuppfattningar i samtiden. Då visste jag naturligtvis inte att jag skulle tillbringa tre och ett halvt år (2013-2017) som universitetslektor vid universitetet i Jyväskylä i Centrala Finland. Det blev intressanta och utvecklande år, både som en tid i en trevlig och intressant akademisk miljö och som den första period då jag har bott utomlands.

Finland och Sverige är på många sätt väldigt lika. När man som svensk bor i Finland slås man hela tiden av hur likt landskapet är det svenska. Detta har blivit särskilt påtagligt sedan jag nu flyttat till Norge. Norska landskap är ofta väsentligt mer spektakulära. I Centrala Finland, liksom i stora delar av Sverige, präglas landskapet av de vidsträckta skogarna. I Finland är detta nästan ännu mer påtagligt: skogarna som omger Jyväskylä är i det närmaste utan slut; österut fortsätter de i ett barrskogsbälte som bokstavligt talat sträcker sig till Stilla Havet. 

Som en följd av sin historia är Finland en del av såväl den nordiska gemenskapen som av Västeuropa. Finland och Sverige var ett rike under någonstans kring 700 år. Tavastehus grundades, precis som (möjligen) Stockholm, av Birger Jarl. Fästningen Tavastehus - eller Hämeenlinna, som den heter på finska - grundades på 1200-talet för att säkra den svenska närvaron i de erövringar som gjorts i korståget mot Tavastland. Det är något som allt för ofta glöms bort när man läser om svensk historia under århundradena mellan 1100-talet och 1809 att Finland och människor från Finland hela tiden var delaktiga i denna historia. Rikskanslern Arvid Horn som styrde Sverige under en stor del av Frihetstiden var till exempel född i  Vuorentaka  i sydvästra Finland och hade varit student i Åbo. Finska soldater spelade en betydande roll i de flesta av stormaktstidens krig. Svea Rikes historia är betydligt mycket mer finsk historia än till exempel skånsk. Det finns skäl till att det i Stockholm har funnits en finskspråkig kyrka för den finskspråkiga delen av befolkningen åtminstone sedan 1500-talet.

Under det ryska styret 1809-1917 handlade Finlands frihetskamp inte minst om att försvara det fortsatta användandet av svensk rättstradition i storfurstendömet Finland och om sturfurstendömets egen grundlag, som baserades på Gustav III:s regeringsform från 1772. I svensk historieskrivning betraktas denna regeringsform som en del av det gustavianska enväldet. I Finland blev den, ironiskt nog, garantin för att Finland inte skulle styras enväldigt som resten av det ryska imperiet, och den fortsatte att gälla där fram till en republikansk regeringsform antogs 1919, alltså  först efter både självständighetsförklaring och inbördeskrig. 

Samtidigt som Finland hör till den nordiska och västeuropeiska sfären har dess historia också präglats av närheten till Ryssland. Medan Sverige efter förlusten av Finland har upplevt över 200 år av fred har de senaste 200 åren sett helt annorlunda ut i Finland. I början av Andra Världskriget anfölls Finland av Sovjet under Molotow-Ribbentrop-paktens uppdelning av Östeuropa mellan Sovjet och Nazityskland. Efter kriget tvingades Finland till en förnedrande fred där landet inte bara avstod såväl land som Marshallhjälp, utan också tvingades betala krigsskadestånd till det land som några år tidigare angripit dem. Medan Sveriges neutralitet under kalla kriget blivit något av en identitet var Finlands neutralitet hela tiden också påtvingad utifrån. 

Få personer representerar växlingarna och motsättningarna i Finlands historia under första halvan av 1900-talet så väl som marskalken C.G.E. Mannerheim. Mannerheim föddes i en svenskspråkig aristokratisk familj i det ryska storfurstendömet Finland. Han tjänstgjorde senare i ryska kejserliga armén bland annat under rysk-japanska kriget och mot Tyskland och Österrike-Ungern på östfronten under Första världskriget, där han befordrades till general. Sedan Ryska revolutionen brutit ut återvände han till Finland där han snart blev överbefälhavare för den regeringstrogna "vita" sidan i inbördeskriget. Ironiskt nog var majoriteten av hans officerare finska nationalister som bara något år tidigare kämpat mot Ryssland som frivilliga i Tyska rikets armé. Det var dock först efter inbördeskriget som Mannerheim blev statschef i Finland (med titeln riksföreståndare, eftersom den monarkistiska grundlagen fortfarande ansågs gälla). Hans första uppgift blev nu att lösgöra Finland från alliansen med Tyskland och få landet erkänt av Första världskrigets segrarmakter. 

Under Andra världskriget återkom Mannerheim som överbefälhavare för den nationella armé han själv hade haft en väsentlig hand i att bygga upp. Nu var dock många av de erfarna soldaterna sådana som stridit på den röda sidan under inbördeskriget. Andra världskriget - eller snarare Vinterkriget, Fortsättningskriget, och Lapplandskriget - tycks även de ha spelat en väsentlig roll i efterkrigstidens finska identitet. Dels som en enande gemensam kamp mot den sovjetiska övermakten, efter inbördeskrigets och mellankrigstidens splittring, och dels som en svår bakgrund mot vilken senare tiders fred och välstånd kan kontrasteras. 

Finlands utveckling under andra halvan av 1900-talet påminner mer om den i de övriga nordiska länderna. Lagstiftningen och stora delar av samhällsstrukturen påminde redan från början mycket om den i Sverige och utvecklingen har senare skett under omfattande ömsesidigt inflytande. I jämförelse med andra delar av det gamla tsarväldet har utvecklingen i Finland präglats av en betydande stabilitet. Krigen var svåra och blodiga, men till skillnad från de baltiska länderna har Finland behållit sin självständighet. Bilden ovan illustrerar kontinuiteten i form av kejsar Alexander II:s staty framför domkyrkan i Helsingfors. Finland är förmodligen den enda del av det gamla ryska imperiet där tsarstatyerna inte ersatts av Leninstatyer och revolutionsmonument, som sedan i sin tur ofta fallit offer för historien, och i några fall till och med ersatts med återuppresta tsarstatyer. Domkyrkan hör å andra sidan till Evangelisk-Lutherska kyrkan i Finland, dvs. den kyrka som bildades av de östra stiften i den Svenska statskyrkan efter den ryska erövringen av Finland.

Det politska systemet och statsskicket är också de tämligen likartade, även om det knappast är en slump att Republiken Finlands president har haft en starkare politisk ställning än vad statscheferna har haft i övriga nordiska länder (åtminstone sedan Borggårdstalet i Stockholm). Också detta är till viss del ett resultat av närheten till Ryssland och Finlands förflutna i det ryska imperiet. Till skillnad från övriga nordiska länder införde Finland demokratiska val först och parlamentarism senare (allmän rösträtt för vuxna män och kvinnor infördes 1906 och parlamentarism först i och med självständigheten). Under inbördeskriget arbetade stora delar av högern för en monarki med stark kungamakt, ett projekt som till sist lades ned främst eftersom man hade tänkt sig en tysk prins som kung av Finland och Tysklands förlust i Första världskriget innebar att man måste distansiera sig från från landet. Även om Mannerheim var betydligt mer västvänlig än den övriga högern såg dock även han ett behov av en stark statschef med kontroll över utrikespolitiken och militären. Så sent som under Kalla kriget spelade president Kekkonen en roll som helt saknar motsvarighet i övriga Norden. Än i dag har republikens president en tydlig utrikespolitisk ställning, inte minst i relation till Ryssland.

Finlands utveckling av en välfärdsstat har däremot i stor utsträckning inspirerats av den svenska. När Sveriges ekonomi växte kraftigt efter kriget ledde det också till en omfattande arbetskraftsinvandring från Finland till Sverige. Under hela efterkrigstiden var finländer den i särklass största invandrargruppen i Finland. Vi som flyttat i andra riktningen har alltid varit färre. Finländare lär sig svenska i skolan. Svenskar talar endast i undantagsfall finska, och då främst om de själva har finsk bakgrund. Idag verkar det fortfarande som om svenska förhållanden är betydligt mer bekanta i Finland än tvärtom. Detta kan inte minst ha att göra med att många finländare fortfarande talar svenska.

Det finns dock ingenting självklart i att det kommer att vara så även i framtiden. Intresset för att lära sig svenska minskar. Även om många också slår vakt om den officiella tvåspråkigheten verkar trenden sedan länge vara att svenskundervisningen ifrågasätts och den svenskspråkiga minoriteten blir allt mindre (en trend som dock kan ifrågasättas eftersom det nu också finns tecken på att antalet som har två modersmål ökar). I Centrala Finland har de svensktalande alltid varit fåtaliga. I nordiska sammanhang talar man allt oftare engelska eftersom man inte kan utgå ifrån att finskspråkiga förstår de skandinaviska språken. Samtidigt vänder sig Finland numera direkt mot Europa via EU. Idag behövs heller inte svenskan för att kunna kommunicera internationellt - engelskan når längre. I och med euron kan Finland sägas vara närmare integrerat i EU än vad Sverige är. Man kan också tänka sig att relationen till Estland och de baltiska länderna kan bli närmare med tiden. Under min egen tid i Centrala Finland var det betydligt vanligare att man träffade balter och ryssar än svenskar, eller ens svenskspråkiga. Det finns alltså all anledning att i Sverige inte ta närheten till Finland för given på det sätt som man ofta har gjort historiskt sett. Finland är idag mer integrerat i Europa än någonsin tidigare. Samtidigt gör sig även närheten till Ryssland återigen påmind, inte bara i Finland utan också i hela västvärlden. I Finland tycks man dock hantera detta bättre än på många andra håll. Även här kan det finnas en hel del att lära.


Idag är det hundra år sedan den folkvalda finska lantdagen godkände självständighetsförklaringen. Framtiden ser idag betydligt ljusare ut idag en den gjorde några veckor efter Oktoberrevolutionen.

Hjärtliga gratulationer till Republiken Finland!


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…