Fortsätt till huvudinnehåll

Dagen citat: Valfrid Palmgren 1909

En av de viktigare pionjärerna för svensk kultur- och folkbildningspolitik var filosofie doktorn Valfrid Palmgren, verksam bl.a. som bibliotekspolitisk expert under den konservativa regeringen Lindman 1906-1911. Palmgrens biblioteksutredning ledde bl.a. fram till etableringen av det första statliga stödet till studieförbundsverksamhet. Hon betonade bl.a. vikten av att sådan verksamhet skedde i nära koppling till allmänna bibliotek, och inom ramen för självständiga organisationer istället för som en integrerad del av politiska och religiösa organisationers egen verksamhet. I praktiken blev den mest bestående konsekvensen att studieförbunden etablerades som separata organisationer, med början i ABF:s grundande följande år. Det finns dock all anledning att fördjupa sig mer i Palmgrens egen visioner för biblioteks- och folbildningsverksamheten:


“Ja, jag vill gå så långt, att en uppfattning för  att vittna om bildning icke får vara mig inpräntad af andra, utan jag bör själf genom själfständigt omdömen ha tillkämpat mig den. Denna min mening finner nog särskildt i vårt land många och ifriga motståndare, ty en så beskaffad bildning, en så själfständig omdömeskraft, som den jag åsyftar, skapar inga bilnda anhängare af vare sig det ena eller andra partiet. Men den sanne folkbildningsvännen är ingen agitator för vissa åskådningar, han vill blott med frikostig hand skänka folket delaktighet i allt, som kan lära det att tänka, döma och handla efter eget bästa förstånd och samvete eller, för att tala med den store upplysningsvännen Fredrik den store, sann folkupplysning sträfvar efter att göra hvar och en salig genom sin tro, den låter i verkligheten, ej blott i ord, såväl politik som religion vara privatsaker.” s. 469.

(Valfrid Palmgren 1909: Folkuppfostran eller halfbildning?)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…