Fortsätt till huvudinnehåll

Slutet på stabiliteten i Sverige?

Den nuvarande parlamentariska situationen i Sverige har nu flera gånger och från flera håll beskrivits som historiskt unik. Det verkar som att vi har nått till slutet av en period. Frågan är bara vilken period. På många sätt påminner den nuvarande situationen om den i början av 1990-talet. Sverigedemokraterna är emellertid inte Ny Demokrati. Snarare var Ny Demokrati det första - misslyckade - försöket att starta ett högerpopulistiskt parti i Sverige. Dagens Sverigedemokrater är istället ett parti som har vuxit fram ur den tidens extremhöger men som verkar ha lyckats fånga upp många av de tendenser som saknat politisk hemvist sedan Ny Demokratis kollaps. Snarare än ett rent nyfascistiskt parti (i smal mening) tycks vi ha att göra med vad Daniel Poohl beskrivit som ett slags nationalistiskt samlingsparti som rymmer såväl mer eller mindre förtäckta rasister och nynazister som allmänt etabisemangskritiska populister, invandringskritiker, och allt däremellan, antingen i själva partiorganisationen eller bland de aktiva sympatisörer som driver partiets frågor ute i samhället och på Internet. Denna interna mångfald har blivit tydligare under Åkessons frånvaro, men allt tyder på att partiet trots det kommer att kunna hålla ihop.


Det parlamentariska läget är uppenbart svårhanterligt för svenska partier och kommentatorer. Ett oklart parlamentariskt läge som ställer krav på förhandlingslösningar mellan partier i olika kombinationer har i Sverige  länge betrakts som onormalt och problematiskt. I andra länder hör det snarare till vanligheterna. I parlamentarismens tidiga skede (som i olika länder inföll någonstans mellan mitten av 1800-talet och mitten av 1900-talet) var det mer eller mindre givet att regeringsunderlaget formerades i ett sittande parlament, och att regeringar regelbundet föll när tillfälliga koalitioner upplöstes på grund av oenighet i någon viktig fråga. I Sverige såg vi tendenser till återgång till en sådan situation 1976-1982, men annars är man tvungen att gå tillbaka till 1930-för att hitta en period då detta var normalläget. Kanske är det inte välfärdsstatens marknadiseringsperiod (som pågått sedan tiden kring 1990) som är på väg mot sitt slut, utan det extrema stabilitet som har karaktäriserat det svenska politiska systemet 1932-2014, dvs. sedan den socialdemokratiska regeringen tillträdde 1932 (varefter följde socialdemokratisk dominans fram till 1976).

Om läget blir tydligare efter ett eventuellt extraval återstår att se. Det finns dock mycket lite som tyder på att något parti kommer att bli stort nog att inta den dominanta ställning som socialdemokraterna en gång hade. Det handlar inte om att få egen majoritet (vilket SAP sällan hade), utan om att skapa ett politiskt läge där ett parti var givet som ledande regeringsbildare (t.ex. därför att ett eller flera andra partier inte hade något annat val). Nya Moderaterna tycks ha strävat efter detta, åtminstone som ledande del av Alliansen, men det är inte alls sjävlklart att de kommer att nå dit. Tvärtom är det troligt att nästa regering kommer att behöva samarbeta nära med partier som de uppfattar som politiska motståndare. Frågan är bara vilka konflikter som kommer att anses viktigast. Kommer man att föredra att samarbeta med Sverigedomkraterna eller med det andra politiska blocket? Vilket är viktigast: ekonomin eller invandringspolitiken? Precis som på 1930-talet kan ett osäkert politiskt läge öppna för våldssamma omvälvningar.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…