Fortsätt till huvudinnehåll

Slutet på stabiliteten i Sverige?

Den nuvarande parlamentariska situationen i Sverige har nu flera gånger och från flera håll beskrivits som historiskt unik. Det verkar som att vi har nått till slutet av en period. Frågan är bara vilken period. På många sätt påminner den nuvarande situationen om den i början av 1990-talet. Sverigedemokraterna är emellertid inte Ny Demokrati. Snarare var Ny Demokrati det första - misslyckade - försöket att starta ett högerpopulistiskt parti i Sverige. Dagens Sverigedemokrater är istället ett parti som har vuxit fram ur den tidens extremhöger men som verkar ha lyckats fånga upp många av de tendenser som saknat politisk hemvist sedan Ny Demokratis kollaps. Snarare än ett rent nyfascistiskt parti (i smal mening) tycks vi ha att göra med vad Daniel Poohl beskrivit som ett slags nationalistiskt samlingsparti som rymmer såväl mer eller mindre förtäckta rasister och nynazister som allmänt etabisemangskritiska populister, invandringskritiker, och allt däremellan, antingen i själva partiorganisationen eller bland de aktiva sympatisörer som driver partiets frågor ute i samhället och på Internet. Denna interna mångfald har blivit tydligare under Åkessons frånvaro, men allt tyder på att partiet trots det kommer att kunna hålla ihop.


Det parlamentariska läget är uppenbart svårhanterligt för svenska partier och kommentatorer. Ett oklart parlamentariskt läge som ställer krav på förhandlingslösningar mellan partier i olika kombinationer har i Sverige  länge betrakts som onormalt och problematiskt. I andra länder hör det snarare till vanligheterna. I parlamentarismens tidiga skede (som i olika länder inföll någonstans mellan mitten av 1800-talet och mitten av 1900-talet) var det mer eller mindre givet att regeringsunderlaget formerades i ett sittande parlament, och att regeringar regelbundet föll när tillfälliga koalitioner upplöstes på grund av oenighet i någon viktig fråga. I Sverige såg vi tendenser till återgång till en sådan situation 1976-1982, men annars är man tvungen att gå tillbaka till 1930-för att hitta en period då detta var normalläget. Kanske är det inte välfärdsstatens marknadiseringsperiod (som pågått sedan tiden kring 1990) som är på väg mot sitt slut, utan det extrema stabilitet som har karaktäriserat det svenska politiska systemet 1932-2014, dvs. sedan den socialdemokratiska regeringen tillträdde 1932 (varefter följde socialdemokratisk dominans fram till 1976).

Om läget blir tydligare efter ett eventuellt extraval återstår att se. Det finns dock mycket lite som tyder på att något parti kommer att bli stort nog att inta den dominanta ställning som socialdemokraterna en gång hade. Det handlar inte om att få egen majoritet (vilket SAP sällan hade), utan om att skapa ett politiskt läge där ett parti var givet som ledande regeringsbildare (t.ex. därför att ett eller flera andra partier inte hade något annat val). Nya Moderaterna tycks ha strävat efter detta, åtminstone som ledande del av Alliansen, men det är inte alls sjävlklart att de kommer att nå dit. Tvärtom är det troligt att nästa regering kommer att behöva samarbeta nära med partier som de uppfattar som politiska motståndare. Frågan är bara vilka konflikter som kommer att anses viktigast. Kommer man att föredra att samarbeta med Sverigedomkraterna eller med det andra politiska blocket? Vilket är viktigast: ekonomin eller invandringspolitiken? Precis som på 1930-talet kan ett osäkert politiskt läge öppna för våldssamma omvälvningar.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänsklighetenoch uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen.Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redog…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…