I förra veckan diskuterade jag svensk politik med en kollega från Helsingfors. Jag beskrev det nuvarande läget i budget- och regeringsfrågan som det mest osäkra i Sverige sen 1930-talet. Faktiskt hade nog också folkpartiregeringen på en 1970-talet ett bättre parlamentariskt läge när det handlade om att få igenom budgeten, så man får söka sig tillbaka till den liberala regeringen i början av 1930-talet för att hitta någonting liknande (eller åtminstone till Axel Pehrssons i Bramstorp semesterregering 1936, men den hann vad jag förstår aldrig med att föreslå någon budget). Den senaste veckan har jag också utbytt några e-mail med European Institute for Comparative Cultural Research i Bonn för att uppdatera deras information om det kulturpolitiska läget. Det känns ovant som svensk att inte kunna berätta om hur budgeten kommer att bli innan riksdagen har röstat i frågan. Dessutom är deras svenska samarbetspartner Myndigheten för Kulturanalys nedläggningshotad (myndigheten är ansvarig för statistik och övergripande utvärdering och analys på det kulturpolitiska området). Ovant som svensk, men knappast anmärkningsvärt i ett europeiskt sammanhang. Kulturpolitiskt sticker Sverige dock ut genom att genomföra en myndighetsnedläggning (av en analysenhet) samtidigt som man lägger mer, snarare än mindre, pengar på kulturområdet i stort.Jag har inte sagt särskilt mycket här på bloggen om möjligheten att det blir regeringskris i Sverige. Jag tror inte att jag har särskilt mycket att tillföra spekulationerna. Jag hoppas helt enkelt, som de flesta andra, att våra förtroendevalda tar sitt ansvar. Regeringen har tagit på sig ett ansvar för att styra riket (som det står i grundlagen) och har alltså ett ansvar inför hela befolkningen. Partierna har ett ansvar inför sina väljare att göra sitt bästa för att detta sker i den riktning som de har förklarat inför valet. Att ta ansvar i det här läget betyder alltså att kompromissa, men inte med sina kärnvärden. Det är också därför som det är rätt att isolera ytterlighetspartier, dvs. partier vars kärnvärden på viktiga punkter skiljer sig från de övrigas. Att politikens fokus nu förflyttas från regeringen till riksdagen är i sig inget problem - i synnerhet inte ur demokratisk synpunkt - men jag tycker ändå att det framgår att alla inblandade är ovana vid detta.
Kommentarer