Fortsätt till huvudinnehåll

Intressant läge

I förra veckan diskuterade jag svensk politik med en kollega från Helsingfors. Jag beskrev det nuvarande läget i budget- och regeringsfrågan som det mest osäkra i Sverige sen 1930-talet. Faktiskt hade nog också folkpartiregeringen på en 1970-talet ett bättre parlamentariskt läge när det handlade om att få igenom budgeten, så man får söka sig tillbaka till den liberala regeringen i början av 1930-talet för att hitta någonting liknande (eller åtminstone till Axel Pehrssons i Bramstorp semesterregering 1936, men den hann vad jag förstår aldrig med att föreslå någon budget). Den senaste veckan har jag också utbytt några e-mail med European Institute for Comparative Cultural Research i Bonn för att uppdatera deras information om det kulturpolitiska läget. Det känns ovant som svensk att inte kunna berätta om hur budgeten kommer att bli innan riksdagen har röstat i frågan. Dessutom är deras svenska samarbetspartner Myndigheten för Kulturanalys nedläggningshotad (myndigheten är ansvarig för statistik och övergripande utvärdering och analys på det kulturpolitiska området). Ovant som svensk, men knappast anmärkningsvärt i ett europeiskt sammanhang. Kulturpolitiskt sticker Sverige dock ut genom att genomföra en myndighetsnedläggning (av en analysenhet) samtidigt som man lägger mer, snarare än mindre, pengar på kulturområdet i stort.

Jag har inte sagt särskilt mycket här på bloggen om  möjligheten att det blir regeringskris i Sverige. Jag tror inte att jag har särskilt mycket att tillföra spekulationerna. Jag hoppas helt enkelt, som de flesta andra, att våra förtroendevalda tar sitt ansvar. Regeringen har tagit på sig ett ansvar för att styra riket (som det står i grundlagen) och har alltså ett ansvar inför hela befolkningen. Partierna har ett ansvar inför sina väljare att göra sitt bästa för att detta sker i den riktning som de har förklarat inför valet. Att ta ansvar i det här läget betyder alltså att kompromissa, men inte med sina kärnvärden. Det är också därför som det är rätt att isolera ytterlighetspartier, dvs. partier vars kärnvärden på viktiga punkter skiljer sig från de övrigas. Att politikens fokus nu förflyttas från regeringen till riksdagen är i sig inget problem - i synnerhet inte ur demokratisk synpunkt - men jag tycker ändå att det framgår att alla inblandade är ovana vid detta.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…