Europa 2014

År 2014 kommer sannolikt inte att bli ihågkommet som något ljust år för Europa. 2014 är året då Ryssland återinförde annekteringen av landområden som en del av det internationella spelet i ett Europa där det knappast förekommit sedan 1940-talet. Läget har över lag blivit allt mer spänt, med tydliga paralleller till kalla kriget. Samtidigt reser unga "radikaler" från västländer till Mellanöstern för att ansluta sig till det nyutropade "kalifatets" styrkor, ett "kalifat" vars intolerans redan nu överträffar de flesta av de historiska härskarna i ett område som har sett både civilisation och omfattande blodsutgjutelse många gånger om sedan några av mänsklighetens första städer uppfördes där.

Eventuella likheter med 1914, 1939 eller 1945 ska dock inte överskattas. Den viktigaste skillnaden mellan 2014 och 1914, så här långt, är kanske att krigsviljan i Europa fortfarande tycks mycket låg. Inte ens i Ryssland tycks det finnas någon större krigsentusiasm, ens för det begränsade krig som nu pågår i Ukraina. För tillfället verkar det dock, åtminstone utifrån sett, som att många ryssar sluter upp bakom Putin när landet nu återgår till en ökande isolationism. Konfliktlinjen är annorlunda i Mellanöstern, där i stort sett alla inblandade stater - från USA till Ryssland och Iran - just nu är inbegripna i konflikten med det så kallade "kalifatet". För USA framstår det rent av som ett diplomatiskt problem att inte uppfattas som allierad med alla andra parter som bekämpar detta. Inte minst Iran uppfattas som problematiskt, eftersom ett undanröjande av den "islamiska staten" skulle kunna bereda vägen för ett ökat iranskt inflytande i regionen. Också Assadregimen - som i hög grad stötts av Ryssland - är en part som USA helst skulle undvika att stödja. Trots att associationerna till 1914 var svåra att hålla undan nu i somras verkar det alltså inte finnas någon större risk att konflikterna knyts samman på det sätt som skedde den gången.

Att något storkrig knappast står för dörren innebär inte att den europeiska inrikes- och EU-politiken inte skulle förändras. År 2014 är också ett år då de stora etablerade partierna förlorade, både på EU-nivå och i flera nationella val. I EU-parlamentet gick såväl socialdemokraterna som EPP tillbaka. I Sverige gjorde Socialdemokraterna ett tämligen dåligt val och Moderaterna gick tillbaka till den ungefärliga nivån från före Reinfeldttiden. I hela Europa går däremot ytterlighetspartierna framåt. Det förefaller som att väljarna håller på att förlora förtroendet för de partier som omväxlande har regerat dem de senaste decennierna (ofta över ett halvsekel, ibland väsentligt mer) för att istället rösta på partier som uppfattas erbjuda någonting annat. I Frankrike likställer Nationella Frontens ledare Marine LePen EU:s ledare med Rysslands. Om väljarna accepterar inte bara detta utan också att detta är sakernas naturliga tillstånd, ter det sig kanske rimligt att uppfatta det egna landets regerande partier som naiva hycklare som inte fullt ut förstår läget, och istället rösta på någon som är beredd att bete sig så som den internationella situationen "kräver", dvs. aggressivt och protektionistiskt.

Typiskt nog är det ofta de högerradikala partierna som har det närmaste förhållandet i Kreml, något som inte minst gäller Nationella Fronten. Också i Sverige framgår att Sverigedemokraterna är mer handfallna än de flesta inför den internationella situationen. Sannolikt har SD vunnit röster både på att hävda behovet av ett starkare försvar för att möta den ökande aggressiviteten från rysk sida och på att det så kallade "kalifatet" kan tyckas bekräfta deras islamofobi. Samtidigt är SD ett parti vars företrädare uttalar sig positivt om Putin. När det gäller Mellanöstern blir problemet för SD att förföljda minoriteter kan komma hit som flyktingar. Det är svårt att samtidigt kanalisera främlingsfientligheten gentemot syrianer i Södertälje och sympatin för förföljda kristna i Mellanöstern. Partiet förmår helt enkelt inte leva upp till sin egen retorik om konflikter mellan civilisationer - vilket vi ska vara glada för - utan förblir ett slags NIMBY-parti vars stöd till Mellanösterns kristna upphör när de kommer till Sverige och vill starta ett nytt liv här.

Om sådana alternativ och analyser ter sig rimliga för väljarna är det inte minst de etablerade partierna som bär skulden. De har under valkampanjerna alla gjort sitt bästa för att få varandra att framstå som cyniska inkompetenta hycklare på väg att förstöra det egna landet. Samtidigt framstår de etablerade partiernas politik för väljarna ofta som svår att skilja åt. Inte heller har Europas regeringar varit mönstergilla i sin respekt för rättssäkerhet och likhet inför lagen. Liksom under mellankrigstiden tycks den ekonomiska krisen nära en tilltagande retorisk polarisering i politiken, men också framgångar för extrema - till synes radikala - partier.

Läget innebär en utmaning för demokratin, som den måste visa sig stark nog att klara sig igenom. Risken när yttre fiender växer i styrka är alltid att anamma deras metoder, och därmed utarma de medborgerliga friheter som ligger till grund för demokratin. Problemet är kanske inte i första hand medborgarnas förtroende för politikerna, utan politikernas förmåga att vinna, och förtjäna, medborgarnas förtroende. Ytterst har jag svårt att se hur de demokratiska partierna, och demokratin som sådan, på lång sikt skulle kunna vinna medborgarnas förtroende annat än genom att vara ett bättre och tydligt annorlunda alternativ än de odemokratiska. Till skillnad från vad som hävdades av vissa västerländska forskare på 1990-talet stämmer det nämligen inte längre att demokratin är "the only game in town". Historien är på intet sätt slut.

Ett av de få tecknen på att den demokratiska samhällsutvecklingen fortfarande går framåt i Europa är den skotska folkomröstningen nyligen, inte nödvändigtvis på grund av resultatet, utan helt enkelt för att vi nu tycks ha kommit tillräckligt långt för att besluta i den typen av frågor på demokratisk väg.

(Bilder: En av många paramilitära grupper i Berlin kring 1930.  Al Askarimoskén i Irak 2006, ett av många exempel på historiskt och religiöst viktiga byggnader som raserats de senaste åren. Brittiska och skotska flaggor över Bank of Scotland i Edinbourgh. Bilder via Wikipedia).