Det kan vara för att jag denna gång har följt
valet på avstånd – i rent geografisk mening – och därmed
nästan uteslutande via media, men jag har ett starkt intryck av att
tonen var väsentligt hårdare denna gång än vid de senaste
riksdagsvalen. Detta bekräftas också av reaktionerna på
resultatet, både de jag har via media och de jag ser t.ex. i mitt
Facebookflöde. Det mest slående är naturligtvis – precis som
efter förra riksdagsvalet - förvåningen över Sverigedemokraternas
framgångar, men det gäller också för den bitterhet över
förlusten som man hör från många människor med anknytning till
de borgerliga partierna.Ändå kan förändringen kanske sammanfattas som ett led i en europeisk normalisering av det svenska politiska klimatet. Socialdemokraterna kan sedan åtta år tillbaka inte vänta sig att styra själva. Vi har ett populistiskt nationalistiskt parti som tredje största. Det är också ungefär lika stort som de flesta av sina europeiska motsvarigheter. Oavsett vad förklaringen är till att väljarna röstar på dem så är det alltså knappast en fråga om någon punkt där Sverige är avvikande. Precis som i EU-valet står de två största partierna i praktiken också som förlorare, men det största av dem koras ändå till segrare och dess kandidat får möjlighet att leda exekutiven. Den fullständiga uteslutningen av Sverigedemokraterna avviker däremot. De har en extremare bakgrund än sina nordeuropeiska motsvarigheter och framstår i betydligt högre grad som en isolerad del av såväl väljarkåren som riksdagen. Deras politik saknar av allt att döma stöd från väljarmajoriteten och partier som samarbetar med dem löper en tydlig risk att straffas av majoriteten.
Samtidigt framstår blocken som jämförelsevis fientliga till varandra, i synnerhet om man jämför med länder som Tyskland och Finland där ett valresultat som detta mycket väl hade kunnat leda till en koalition med båda de stora partierna. Detta kan naturligtvis i sin tur leda till att de som ogillar regeringens politik inte upplever sig att ha mycket annat val än att rösta populistiskt. Samtidigt är det lätt att tänka sig att den aggressiva retorik som vi har sett den senaste tiden bidrar till politikerföraktet, och därmed leder till samma resultat. Det verkar helt enkelt inte finnas några enkla metoder för att begränsa väljarstödet SD och dess motsvarigheter. Däremot tycker jag att man som väljare kan vänta sig att politiska partier helt enkelt ska följa sitt program och sin vision. Deras förhållande till SD bör rimligen bygga på hur mycket de har gemensamt politiskt. När merparten av partierna är relativt positiva till invandring ska de naturligtvis inte samarbeta med SD utan med partier som driver en liknande linje. Förhoppningsvis kommer majoriteten av väljarna att i så fall ge dem fortsatt förtroende.
Sist och slutligen är valresultatet kanske heller inte så dramatiskt, trots den för svenska förhållanden så anmärkningsvärda oklarheten just nu. Sverigedemokraterna har vuxit men förblir lika isolerade. Socialdemokraterna kommer tillbaka till makten i en koalitionsregering i minoritet. Den största förändringen i det svenska politiskt styrda samhället de senaste åren har kanske varit den ökande andelen privata utförare i den skattefinansierade offentliga sektorn. Inte ens detta verkar dock självklart att det ska förändras, och inte ens Vänsterpartiet fokuserar längre på ägande, utan enbart på vinsten.
Inte ens för Moderaterna borde valet vara en katastrof. De har fått ungefär lika många röster som de har fått i de flesta valen de senaste årtiondena. Detta är ett nederlag främst för dem som väntade sig att Nya Moderaternas nyvunna väljare hade kommit för att stanna. Nu verkar den nymoderata perioden istället ha kommit till vägs ände. Ekonomiskt framgångsrikt regerande räcker av allt att döma inte för att få väljarnas förtroende som dominerande regeringsparti. Moderaterna behöver hitta tillbaka till sin ideologiska grund, eller hitta en ny.
Kommentarer