Fortsätt till huvudinnehåll

Efter riksdagsvalet

Det kan vara för att jag denna gång har följt valet på avstånd – i rent geografisk mening – och därmed nästan uteslutande via media, men jag har ett starkt intryck av att tonen var väsentligt hårdare denna gång än vid de senaste riksdagsvalen. Detta bekräftas också av reaktionerna på resultatet, både de jag har via media och de jag ser t.ex. i mitt Facebookflöde. Det mest slående är naturligtvis – precis som efter förra riksdagsvalet - förvåningen över Sverigedemokraternas framgångar, men det gäller också för den bitterhet över förlusten som man hör från många människor med anknytning till de borgerliga partierna.

Ändå kan förändringen kanske sammanfattas som ett led i en europeisk normalisering av det svenska politiska klimatet. Socialdemokraterna kan sedan åtta år tillbaka inte vänta sig att styra själva. Vi har ett populistiskt nationalistiskt parti som tredje största. Det är också ungefär lika stort som de flesta av sina europeiska motsvarigheter. Oavsett vad förklaringen är till att väljarna röstar på dem så är det alltså knappast en fråga om någon punkt där Sverige är avvikande. Precis som i EU-valet står de två största partierna i praktiken också som förlorare, men det största av dem koras ändå till segrare och dess kandidat får möjlighet att leda exekutiven. Den fullständiga uteslutningen av Sverigedemokraterna avviker däremot. De har en extremare bakgrund än sina nordeuropeiska motsvarigheter och framstår i betydligt högre grad som en isolerad del av såväl väljarkåren som riksdagen. Deras politik saknar av allt att döma stöd från väljarmajoriteten och partier som samarbetar med dem löper en tydlig risk att straffas av majoriteten.

Samtidigt framstår blocken som jämförelsevis fientliga till varandra, i synnerhet om man jämför med länder som Tyskland och Finland där ett valresultat som detta mycket väl hade kunnat leda till en koalition med båda de stora partierna. Detta kan naturligtvis i sin tur leda till att de som ogillar regeringens politik inte upplever sig att ha mycket annat val än att rösta populistiskt. Samtidigt är det lätt att tänka sig att den aggressiva retorik som vi har sett den senaste tiden bidrar till politikerföraktet, och därmed leder till samma resultat. Det verkar helt enkelt inte finnas några enkla metoder för att begränsa väljarstödet SD och dess motsvarigheter. Däremot tycker jag att man som väljare kan vänta sig att politiska partier helt enkelt ska följa sitt program och sin vision. Deras förhållande till SD bör rimligen bygga på hur mycket de har gemensamt politiskt. När merparten av partierna är relativt positiva till invandring ska de naturligtvis inte samarbeta med SD utan med partier som driver en liknande linje. Förhoppningsvis kommer majoriteten av väljarna att i så fall ge dem fortsatt förtroende.

Sist och slutligen är valresultatet kanske heller inte så dramatiskt, trots den för svenska förhållanden så anmärkningsvärda oklarheten just nu. Sverigedemokraterna har vuxit men förblir lika isolerade. Socialdemokraterna kommer tillbaka till makten i en koalitionsregering i minoritet. Den största förändringen i det svenska politiskt styrda samhället de senaste åren har kanske varit den ökande andelen privata utförare i den skattefinansierade offentliga sektorn. Inte ens detta verkar dock självklart att det ska förändras, och inte ens Vänsterpartiet fokuserar längre på ägande, utan enbart på vinsten.

Inte ens för Moderaterna borde valet vara en katastrof. De har fått ungefär lika många röster som de har fått i de flesta valen de senaste årtiondena. Detta är ett nederlag främst för dem som väntade sig att Nya Moderaternas nyvunna väljare hade kommit för att stanna. Nu verkar den nymoderata perioden istället ha kommit till vägs ände. Ekonomiskt framgångsrikt regerande räcker av allt att döma inte för att få väljarnas förtroende som dominerande regeringsparti. Moderaterna behöver hitta tillbaka till sin ideologiska grund, eller hitta en ny.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…