Fortsätt till huvudinnehåll

Europas val

Innan valet för ett par veckor sedan väntade sig många att majoriteten i EU-parlamentet också skulle tillsätta EU-kommissionens ordförande. Därmed skulle ett slags europeisk parlamentarism ha uppstått, i och med att parlamentetets stöd skulle bli avgörande vid tillsättningen av den exekutiva makten. Hittills har EU i bästa fall haft en form av negativ parlamentarism, i den meningen att parlamentet har haft ett visst mått av vetorätt. Vägen från negativ till positiv parlamentarism är dock en utveckling som på många sätt påminner om den som tidigare skett i många nu stabila demokratier, som till exempel Storbritannien och Sverige.

I medlemsstaterna har EU snarare inneburit en maktförskjutning från den lagstiftande till den exekutiva makten, eller snarare en förskjutning av lagstiftningsmakt från de nationella parlamenten till EU:s ministerråd, som ju består av representanter för de nationella regeringarna. I parlamentariska stater innebär en maktförskjutning från parlament till regering också en maktförflyttning från en direktvald instans till en indirekt vald, dvs. ytterligare ett steg bort från medborgorna. I det ljuset skulle ett starkare EU-parlament innebära att makt återigen flyttades närmare väljarna, men på EU-nivå. Nu är det dock oklart om det blir så. Bland annat den brittiska regeringen har ställt sig skeptisk till att föreslå Jean-Claude Juncker till ny kommissionsordförande, trots att han har stöd av majoriteten i EU-parlamentet. Därmed tycks det som att frågan trots allt kommer att avgöras av europeiska rådet, dvs. av de nationella regeringarnas högsta representanter.

Samtidigt tycks väljarna ha vänt sig mot EU I högre grad än tidigare. Valdeltagandet har aldrig varit högt och valets stora vinnare är olika typer av EU-fientliga anti-etablisemangspartier runt om i Europa, i första hand nationalistiska, oftast invandringsfientliga sådana. Till dessa vinnare hör franska Front National. I en intervju i Der Speigel beskriver partiledaren Marine le Pen sin ideologi och sin lägesanalys i tydligt nationalistiska termer, präglade av vad som i analysen av internationell politik brukar beskrivas som "realism"; politik handlar om en kamp mellan nationella intressen, och EU är enligt henne en skapelse som i första hand tjänar tyska intressen och som utarmar det övriga Europa. Samtidigt som hon jämför EU med Sovjet tycks hon se Putin som en förebild: "I have a certain admiration for Vladimir Putin because he doesn't allow decisions to be forced upon him by other countries. I think he focuses first and foremost on what is good for Russia and the Russians. As such, I have the same respect for Putin that I do for Ms. Merkel." 

Den vision som tonar fram i intervjun med Marine le Pen är ett Europa bestående av allt mer slutna nationalstater. Vad Front National har gemensamt störst antal av valets mest framgångsrika partier är dock avståndstagandet från politiska eliter, både i EU-parlamentet och i de nationella regeringarna. Att utmåla sig själva som folkets representanter i kampen mot kosmopolitiska eliter utan kontakt med folkdjupet är typiskt för vad som brukar kallas populism, och som kan hittas både till höger och till vänster på den politiska skalan. Det är också typiskt för klassisk fascism, som lägger tonvikten just på eliternas kosmopolitiska karaktär. Hur de populistiska partierna kommer att hantera det faktum att de själva nu sitter i Bryssel och Strasbourg återstår att se, liksom vad som kommer att hända med ordförandeskapet i EU-kommissionen. Historien är dock full av exempel på populistiska politiker som lyckats med konststycket att fortsätta framstå som folkets representanter i kampen mot eliterna också efter att de själva har tagit makten.

Så långt har det emellertid inte gått ännu. Traditionella partier har fortfarande majoriteten i EU-parlamentet och sitter i regeringsställning i de flesta medlemsländer. Dessa partier har fortfarande en chans att visa att de har kontakt med medborgarna och en vision för Europa, och för sina respektive länder. Min gissning är att extrem- och populistpartierna just nu för många väljare framstår som tydligare än de etablerade partierna. Detta beror i så fall i hög grad på att de etablerade partiernas framtidsvision verkligen är rätt oklar. Det öppna samhällets vänner har en hel del arbete att göra, inte bara med att föra ut sin framtidsbild, utan också med att tydliggöra för sig själva vad demokrati ska handla om och hur framtidens Europa ska se ut.

Samtidigt är inte heller populisterna särskilt eniga, ens på den nationalistiska sidan; UKIP vill inte samarbeta med Front National och Front National säger att de inte vill samarbeta med nazister. Sverigedemokraterna vill samarbeta med UKIP, Danskt Folkeparti och Sannfinländarna, med det är tveksamt om dessa vill samarbeta med Sverigedemokraterna, som å sin sida säger att de inte vill samarbeta med Front National. Putins Ryssland lär heller inte kunna fungera som lockande förebild för särskilt många. Det hör till de senaste veckornas ironier att samtidigt som en stor andel av EU:s väljare röstade mot EU så tyder allting på att väljarna i Ukraina gjorde motsatt val, under betydligt mer riskfyllda omständigheter.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…

Jordan Peterson och Yuval Noah Harari: Publika intellektuella i YouTube-eran?

Det är intressant faktum att två författare som just nu återfinns på bestsellerlistor för nonfiction är de båda universitetsprofessorerna Jordan Peterson och Yuval Noah Harari. Det säger antagligen en hel del om hur människor i våra dagar söker efter vad som skulle kunna beskrivas som stora berättelser. Utan att uttala sig i rimligheten i deras utsagor kan man nämligen konstatera att båda på olika sätt tar sig an frågor som rör vad det innebär att vara människa idag. Harari blev känd som författare till en historia över de senaste 70 000 åren och har senare följt upp med en diskussion kring vart mänskligheten är på väg idag. Inte minst diskuterar han vad det innebär att vara människa i en tid då vi kommer allt närmare artificiell intelligens. Peterson är å andra sidan känd för sitt motstånd mot vad han beskriver som postmodernism, men också för levnadsråd till unga män baserade på tänkare som Jung, Nietzsche och Dostojevskij. Ytligt sett är de väldigt olika, och deras anhängarskara ä…