På torsdag är jag tillbaka i Sverige för ett planeringsmöte kring ett nytt forskningprojekt, där jag kommer att arbeta med att studera kyrko- och kulturarvspolitik 1920-2014. Här kommer ett utdrag ur projektbeskrivningen:
"Efter många decenniers försök beslöt Riksdagen 1995 att skilja stat och kyrka. En viktig oro gällde framtiden för det materiella kyrkliga kulturarvet när det enskilda samfundet Sv Kyrkan blev ensam ägare av ca 3400 kyrkor, varav ca 2900 skyddades av Kulturminneslagen, KML. Det beslöts att kyrkoarvet skulle ses som ett omistligt nationellt kulturarv som tillhörde alla medborgare oberoende av trosåskådning och samfundstillhörighet. I den reviderade KML utsträcktes skyddet för kyrkor och en "Kyrkoantikvarisk ersättning" (KAE) infördes. Den innebar att staten ersätter Sv Kyrkan för kulturhistoriskt motiverade "överkostnader" för underhåll som följer av KML. F.n. utgår KAE med 460 miljoner/år. Härigenom inrättas en helt ny regim för det materiella kyrkoarvet.
Huvudsyftet med projektet är att begreppsligt identifiera, beskriva och förklara den långa process som i slutet av 1900-talet gjort det möjligt att allmänt erkänna, politiskt definiera och i lag formalisera det materiella kyrkliga kulturarvet som ett nationellt sekulärt kulturarv oberoende av religiös kontext.
Begreppet musealisering används som en sammanfattande beteckning för hur kyrkor förvärvar status som sekulärt kulturarv. Projektet skiljer mellan fysisk, legal, professionell, begreppslig och teknologisk musealisering. Projektet beskriver förändringen av kyrkoantikvariska regimer. En första civilsamhällelig regim utvecklades från mitten av 1800-talet, av enskilda präster, fornminnesföreningar, privata museibildare och så småningom hembygdsföreningar. Denna avlöstes under mellankrigstiden av en ny statlig regim med Riksantikvarien."
"Efter många decenniers försök beslöt Riksdagen 1995 att skilja stat och kyrka. En viktig oro gällde framtiden för det materiella kyrkliga kulturarvet när det enskilda samfundet Sv Kyrkan blev ensam ägare av ca 3400 kyrkor, varav ca 2900 skyddades av Kulturminneslagen, KML. Det beslöts att kyrkoarvet skulle ses som ett omistligt nationellt kulturarv som tillhörde alla medborgare oberoende av trosåskådning och samfundstillhörighet. I den reviderade KML utsträcktes skyddet för kyrkor och en "Kyrkoantikvarisk ersättning" (KAE) infördes. Den innebar att staten ersätter Sv Kyrkan för kulturhistoriskt motiverade "överkostnader" för underhåll som följer av KML. F.n. utgår KAE med 460 miljoner/år. Härigenom inrättas en helt ny regim för det materiella kyrkoarvet.
Huvudsyftet med projektet är att begreppsligt identifiera, beskriva och förklara den långa process som i slutet av 1900-talet gjort det möjligt att allmänt erkänna, politiskt definiera och i lag formalisera det materiella kyrkliga kulturarvet som ett nationellt sekulärt kulturarv oberoende av religiös kontext.
Begreppet musealisering används som en sammanfattande beteckning för hur kyrkor förvärvar status som sekulärt kulturarv. Projektet skiljer mellan fysisk, legal, professionell, begreppslig och teknologisk musealisering. Projektet beskriver förändringen av kyrkoantikvariska regimer. En första civilsamhällelig regim utvecklades från mitten av 1800-talet, av enskilda präster, fornminnesföreningar, privata museibildare och så småningom hembygdsföreningar. Denna avlöstes under mellankrigstiden av en ny statlig regim med Riksantikvarien."
Kommentarer
Mest tragiskt är det när det handlar om kyrkor som inte längre behövs. Landsbygden avfolkas och utträden gör sitt. Där ligger kyrkor där ingen längre bor. Pastoratssammanslagningar blir följden. Och så får de något mer bärkraftiga församlingarna betala för kyrkor som inte används.
I mitt pastorat finns 32 kyrkor! Vi behöver kanske sju!
En annan sida är att kyrkorna inte får förändras. Det är nästan omöjligt att få anpassa en kyrka efter dagens behov. Det funktionella har inte en chans. Det är bara bevarandelinjen som gäller.